torsdag 27 maj 2010

Matematiken och jag

Jag har haft svårt med matten sedan jag gick i sjunde klass. Då fick jag en lärare som inte riktigt förmådde förklara talen för mig utan i stället gav mig svaret och hoppades att det skulle göra mig klokare. Det gjorde det inte. Jag och min partner in crime, Josefine, brukade smita in till den andra matteklassen vägg i vägg där det fanns en mattelärare som var bättre på att förklara, men dessa sporadiska aha-upplevelser gjorde mig inte till något mattesnille. Långt därifrån.

Igår, när jag satt med det där högskoleprovet, insåg jag vilket fantastiskt bra resultat jag skulle kunna få om inte mattedelen drog ner poängen så ofantligt. På alla de andra delarna hade jag max tre fel, men på matten fick jag bara 14 av 22. Sånt sticker i ögonen på en over-achiever. Jag bestämde mig på stående fot för att jag ska ta itu med den där fördömda matten igen och förstå en gång för alla. Utan provstress och jämförelseångest kanske det går?

Jag surfade in på matteguiden och gick rätt på grunderna i A-kursen. Och redan där stötte jag på samma problem som jag brottats med lika länge som jag haft svårt att klara av matematik. Jag vill nämligen förstå allt jag räknar. Och när jag stöter på reglerna för hur man ska räkna med positiva och negativa tal (ringer det en klocka om jag skriver a+(-b)=a-b, a-(-b)=a+b osv?) är jag tillbaka vid det välkända vägskälet. 

Här skulle jag kunna göra som alla mina lärare och min mattekunniga far säger och bara lära mig detta utantill och använda det, eller så kan jag göra som jag brukar och låta mitt kritiska tänkande ta över. När jag gör det sitter jag och bryder mitt stackars huvud hur länge som helst med att förstå hur det kan komma sig att minus och minus blir plus. Jag vet ju att det är så, jag kan räkna ut talen, men jag förstår det inte. Jag försöker tänka på en termometer, 3 grader celsius minus -4 grader celsius, hur fan kan det blir +7?

Så försöker jag hejda mig och tala om för mig själv att jag inte ska bry mig, jag ska bara memorera och räkna. Jag försöker analysera mitt eget beteende för att förstå varför jag gör som jag gör, varför kan jag inte bara låta det vara? Jag tror att det är så att jag inte litar på mitt eget minne. Jag litar inte på att jag ska kunna minnas hur man räknar ut arean av en triangel, alltså måste jag förstå varför man ska göra som man gör, för att i framtiden, när jag glömt formeln, kunna komma på själv hur jag ska göra. Jag har alltså någon sorts fåfäng tro på att jag ska kunna vad alla dessa übersmarta människor (Pythagoras m.fl) spenderade hela sitt liv med, nämligen att själv kunna komma på alla formler när jag behöver dem. När jag ser det så inser jag varför mitt sätt är aningens absurt och hyfsat verklighetsfrånvänt.

Acceptera, memorera och räkna, var det. 

6 kommentarer:

Anonym sa...

Heja Anne! Jag tror att vissa saker är det bara att acceptera att man aldrig kan förstå och memorera. I gymnasiet hade jag ett lock på miniräknaren och det kunde man skriva med blyerts i. Där hade jag alla formler uppskrivna för att åtminstone ha en chans på proven. Något högskoleprov har jag däremot aldrig vågat prova mig på. Känns som det vore ett kvitto på hur dum jag verkligen är! :-)

Anne sa...

Attans, jag hade ju också ett sånt lock, att jag aldrig tänkte på den möjligheten... ;)
Jag tror att många tror att de inte skulle skriva bra men gör det om de prövar. Du som ändå har gått en högskoleutbildning och plöjt mycket kurslitteratur skulle nog inte ha några problem med språkdelarna i alla fall, det är jag övertygad om.

Jag tycker inte heller att högskoleprovet är någon bra måttstock på hur smart man är, det handlar ju egentligen bara om att testa vissa förmågor som kan vara mer eller mindre bra att ha om man ska klara en högre utbildning. Att vara smart är så himla mycket mer, tycker jag.

Anonym sa...

Sååå skönt att höra att det inte bara var jag som hade problem med matten just för att jag absolut måste förstå allt (minns du -"och Viktor ville veta vaaarföör"?). Hade även problem med historia eftersom jag inte alltid förstod / accepterade händelseförlopp där.

Almapower sa...

Men åh. Jag tror jag skulle kunna hjälpa dig med att förstå både negativa tal och uträknandet av en triangel. Inte för att jag är något mattesnille, och inte för att jag heller haft fantastiska mattelärare i grundskolan. Men för att jag läst 30 hp i matematikdidaktik. Och DÄR hade jag fantastiska lärare! =) Ska kika in på den där matteguiden.

Anne sa...

Jamen hemskt gärna. Vi kan börja med de två negativa talen som blir ett positivt, för jag har inte riktigt kommit till trianglarna ännu.
Fin blogg du har förresten. Efter en tjuvkik på den vet jag ju vem du är, så då vet du säkert vilka mattelärare jag talar om...

Anne sa...

Äsch, jag menade ju inte två negativa tal. Men exemplet i inlägget, alltså 3-(-4)=7. HUR går det till?