Husgudarna

Mannen med den bästa rösten jag vet. Och i all sin fulhet tycker jag han är märkligt tilldragande.

Det finns en handfull band jag verkligen gillar. U2, Metallica, Muse, Iron Maiden, för att nämna några. Men de som hängt med längst är ändå REM. Jag har älskat REM ända sedan "What's the frequency, Kenneth?" låg på Trackslistan. Min mamma gillade den också och köpte skivan. Den skyndade jag mig att låna*.

Efter detta första möte var jag såld. Jag köpte Out of time, Automatic for the people och sedan när den kom New adventures in Hi-fi. Jag förälskade mig i låtar som Drive, Losing my religion, Nightswimming, Man on the moon, E-bow the letter och många fler. En skiva med REM snurrade i min CD-spelare nästan dagligen.

När jag och maken träffades blev Be mine våran låt. När livet och förhållandet var som mest uppfuckat 2002 blev I'll take the rain soundtracket i bakgrunden av min misär. I varje stadium av min utveckling från tidiga tonår till ung vuxen fanns Michael Stipes röst där, varje känsla jag hade kunde han sätta ton till.

Jag har aldrig riktigt tagit till mig 80-talets REM. De skivorna är inte tillräckligt sorgsna för mig. Och efter skivorna Up och Reveal tycker jag i ärlighetens namn inte att REM har gett ut så mycket att hurra för. Men det gör ingenting, för nittiotalets alster håller än. Varje gång jag hör mina favoriter är det lite grann som att höra dem för första gången, jag slås av hur fantastiska de är och vill bara höra dem igen och igen och igen.

När det gäller musik är röster väldigt viktiga för mig. Jag älskar Michael Stipes röst. Den lindar sig med sitt vemod runt min själ, den förstår mig, den sätter ord på mina tankar. Den låter som ingen annan röst har låtit. Och när den kombineras med Patti Smiths raspiga stämma, då ryser jag i hela kroppen av välbehag. Fulländning.



* Jag har inte lämnat tillbaka den än.

Högtflygande ambitioner

För några dagar sedan gick jag och dottern en kvällspromenad ner till en av Röbäcks otaliga hästhagar och tillbaka. Dottern har blivit så gammal nu att man kan gå på promenad och prata, och jag älskar det verkligen. Jag är en person som tycker om att prata gåendes med vem det vara månde, så att jag kan göra det med min dotter är toppen.

Hur som helst, månen var uppe och nästan full.

- Mamma, jag vill åka till månen när jag blir stor.
- Jaha? Då måste du bli astronaut.
- Ja, jag ska bli astronaut. Och då måste jag ha ett rymdskepp. Och en rymddräkt.
- Ja, det måste man ha om man ska åka till månen.
- Och så vill jag åka till match.
- Till match?
- Ja. Match är röd.
- Menar du Mars?
- Ja, match. Jag vill åka dit.
- Det skulle vara något. Ingen har varit på Mars. Tänk om du blir första människan där?
- Ja. Det finns stora dinosaurier på Match.
- Nej, det finns det inte. Det bor ingen på Mars. Det är så kallt där, så ingen kan bo där.
- Nej. Pappa kan hjälpa mig att bygga en rymdraket. Som åker iväg så här, med eld, så här: "vommm".
- Du får fråga honom om han inte kan hjälpa dig att bygga en rymdraket i ditt rum som du kan leka med.
- Ja. Och du får följa med till Match, om du vill.
- Vad snällt. Det vill jag gärna.


Sedan berättade hon att hon ville ta med sig svärmors hundar till Mars, och jag berättade om rymdhunden Laika, men bara om att Laika åkte ut i rymden, inte att hon brann upp på vägen tillbaka. Och sedan fick dottern sin första fysiklektion, för jag berättade att jorden är en rund boll och månen en mindre boll som snurrar runt jorden. Sedan insåg jag att "jorden" inte är ett helt självklart begrepp för en treåring och försökte förklara att allting ligger på jorden, Röbäck och stan och Boden och Danmark, oavsett var man åker är man på detta klot. Och som den treåring hon är tyckte hon inte det var konstigt alls.

Det är väldigt roligt att förklara saker för någon som bara suger i sig kunskap som en svamp. Och man lär sig precis lika mycket själv genom att försöka förklara svåra saker utifrån det barnet redan vet och kan referera till. Treårsåldern är i sanning en guldålder.

Smörgåsabstinens

Jag har PMS. Med det följer allsköns sug efter olika slags livsmedel, olika varje gång. Lite grann som graviditetscravings, fast de håller bara på i några dagar (och det är då för väl). Den här månaden är jag råsugen på mjukmackor. Så himla synd bara att jag enligt min egenkomponerade kostplan inte får äta mjukmackor annat än på lördag, och ännu mer synd att det inte är lördag idag. Hade det däremot varit lördag står de här påläggskombinationerna högst på listan (jag har fantiserat vilt om dem idag, alldeles för länge för att det ska vara hälsosamt):

- Polarbröd med skivbar leverpastej och gurka
- Små baguetter med köttbullar och rödbetssallad
- Pappas "mjölpaketsbröd" med skinka, senap, gurka och tomat
- Rostat bröd med ägg och kaviar
- Nybakta, danska "rundstykker" (småfrallor) med smör, marmelad och ingenting annat.
- "Mommos bröd" med smör och ost. Eller som julmacka, med tjock skiva julskinka och rödkål på toppen.

Jag kan inte få smörgåsarna ur huvudet. Jag ser dem framför mig, känner smaken i munnen vid första tuggan. Saliven flödar bara av att beskriva dem i text. Hela min kropp skriker efter dem. Jag erkänner, jag är en mackknarkare med abstinens.

Godkänd nattning

I kväll var det min tur att natta dottern. Jag läste Pelle Svanslös för henne, och när jag var klar ville hon läsa en till bok. Det ville inte jag (vi har en regel om en bok nu för tiden) och det talade jag om för henne. Arg blev hon. Vi kompromissade, och jag lade mig bredvid henne och sjöng vargsången, som jag brukade sjunga för henne när hon var bebis. Hon blundade, och jag trodde nästan att hon hade somnat. Efter den sista, nynnade versen sträckte hon dock ut sin hand - fortfarande med slutna ögon - strök mig över kinden och mumlade:

"Du kan gå ner nu, mamma".

Vår stora, lilla tjej. Nu var hon trygg. Nu klarade hon sig själv. Hon visste det, och hon kunde kommunicera det.

Sluta truga och börja ta hänsyn i stället!

Som ni vet har jag gått ner i vikt hela det här året. Det har gått lättare än jag trott, men det har ändå inneburit att jag varit tvungen att lägga om min livsstil och försaka en del saker jag verkligen älskar åtminstone sex dagar i veckan. Till de sakerna hör kakor och bullar. Jag kan helt enkelt inte gå ner i vikt om jag äter kakor och bullar mitt i veckan förutom på min gottedag. Jag har provat, och det förstör hela den veckans resultat.

Det här stör mig inte så mycket i allmänhet, men det finns situationer då det blir märkbart. En sådan situation är när det vankas personalmöte. Då ska det nämligen ätas kaka, och inget annat än kaka. Jag är inte sådan att jag propsar på att den som står för fikat ska köpa något speciellt åt mig, utan jag brukar ta med mig en hårdbrödmacka eller en frukt själv. De flesta av mina kollegor är också mycket förstående och någon har till och med frågat om jag önskar något särskilt i stället för fika. Det uppskattar jag.

En annan situation då det blir märkbart att man avstår är vid födelsedagar, bjudningar och dylikt. Då "ska" man äta kakor, bullar, tårta eller alla tre sorterna. Ibland gör jag då ett undantag för den goda sakens skull, men vissa gånger vill jag inte, och då vill jag inte bli kritiserad för det. Att äta fika kan väl aldrig vara ett tvång? Ändå trugas det, och jag får nästan känna mig otrevlig som avstår bullarna. Hade jag inte varit så in i Norden envis av naturen hade jag säkert många gånger tagit en kaka till slut bara för att vara snäll och göra det som förväntas av mig.


Allergiker får specialkost, människor bjuder inte en vegetarian på kött, en nykterist får inte vin i glaset (även om jag vet att dessa kategorier människor också får stå ut med en hel del okunskap, hänsynslöshet och särbehandling från omgivningen; jag blev själv bjuden cocacola som alkoholfritt alternativ när jag ammade på ett bröllop där alla andra drack vin - jag menar, hur svårt är det att köpa in alkoholfritt vin?). Varför ska då inte någon som försöker äta nyttigt få ett alternativ när alla andra bjuds? Ni som trugar, försöker ni även få nykterister att dricka vin? Vegetarianer att äta kött? Ger ni dem ingenting annat i stället?

En arbetskamrat berättade för ett tag sedan om en annan kollega (vi kan kalla henne X) hon haft som också försökte äta nyttigt. X hade pratat mycket om hur hon kände sig stark som klarade av att avstå från fikat. X hade också berättat att hon åt mycket vitkål nu när hon försökte gå ner. Varpå min kollega, den veckan hon skulle stå för fikat till personalmötet, hade köpt ett vitkålshuvud åt X. Min kollega - som annars är en trevlig människa -  tyckte det var omåttligt roligt. Det tyckte inte jag, och jag kunde inte låta bli att säga att jag tyckte det var ganska taskigt gjort.

En person som försöker gå ner i vikt och äta nyttigt gör något som är ganska krävande, särskilt i början, när man ska vänja sig till sitt nya sätt att leva. Det här är så klart individuellt, men för väldigt många är det lätt att falla tillbaka, att börja fuska för ofta. Därför är det rent ut sagt ganska elakt att truga, säga "men du kan väl bara ta en bit" eller med förolämpad ton utbrista "men jag har ju stått och bakat den här kakan själv, vill du inte smaka?" Och oavsett om man har svårt att låta bli eller inte vill ingen som äter nyttigt pekas ut som avvikande och konstig. Varför skulle det vara något att håna? Varför ska en person som försöker gå ner i vikt belönas med ett vitkålshuvud?

Nej, visa lite respekt i stället, godta ett nej och gå kanske till och med så långt att du köper lite god frukt eller dylikt nästa gång du har fikabjudning. Det skulle vara omtanke i sin rätta form.

Ett barn av den nya tiden

Modern berättar för dottern om hur det var när hon var barn, för länge sedan:

- När jag var liten, då fanns det ingen barnkanal. Då fanns bara bolibompa klockan sex, och lilla sportspegeln och så Disneydags på fredagar. Nu finns ju barnkanalen som man kan titta på nästan när som helst.

- Ja, och så kan man kolla på datorn! (hon syftar på SVT plays barnkategori)

- Ja, det kan man också göra.

- Vet du? När man tittar på datorn, då är man fri.

Läkande superkraft?

Dottern leker superhjälte och går omkring med en barnfilt som cape. Ivrigt berättar hon om saker bara superhjältar kan.

- Vet du, superhjältar, de kan flyga, och så kan de sätta på plåster själva!