Mannen med den bästa rösten jag vet. Och i all sin fulhet tycker jag han är märkligt tilldragande.
Det finns en handfull band jag verkligen gillar. U2, Metallica, Muse, Iron Maiden, för att nämna några. Men de som hängt med längst är ändå REM. Jag har älskat REM ända sedan "What's the frequency, Kenneth?" låg på Trackslistan. Min mamma gillade den också och köpte skivan. Den skyndade jag mig att låna*.
Efter detta första möte var jag såld. Jag köpte Out of time, Automatic for the people och sedan när den kom New adventures in Hi-fi. Jag förälskade mig i låtar som Drive, Losing my religion, Nightswimming, Man on the moon, E-bow the letter och många fler. En skiva med REM snurrade i min CD-spelare nästan dagligen.
När jag och maken träffades blev Be mine våran låt. När livet och förhållandet var som mest uppfuckat 2002 blev I'll take the rain soundtracket i bakgrunden av min misär. I varje stadium av min utveckling från tidiga tonår till ung vuxen fanns Michael Stipes röst där, varje känsla jag hade kunde han sätta ton till.
Jag har aldrig riktigt tagit till mig 80-talets REM. De skivorna är inte tillräckligt sorgsna för mig. Och efter skivorna Up och Reveal tycker jag i ärlighetens namn inte att REM har gett ut så mycket att hurra för. Men det gör ingenting, för nittiotalets alster håller än. Varje gång jag hör mina favoriter är det lite grann som att höra dem för första gången, jag slås av hur fantastiska de är och vill bara höra dem igen och igen och igen.
När det gäller musik är röster väldigt viktiga för mig. Jag älskar Michael Stipes röst. Den lindar sig med sitt vemod runt min själ, den förstår mig, den sätter ord på mina tankar. Den låter som ingen annan röst har låtit. Och när den kombineras med Patti Smiths raspiga stämma, då ryser jag i hela kroppen av välbehag. Fulländning.
* Jag har inte lämnat tillbaka den än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar