Jag har som jag berättat tidigare gått ner massor i vikt. Nästan exakt 23 kilo, och målvikten är därmed nådd. Jag har blivit mycket smalare än jag var för ett år sedan och väldigt många i min omgivning applåderar mig och säger att jag har blivit så smal. Några stycken har till och med sagt att "nu räcker det väl, nu ska du väl inte gå ner mer?" som om jag skulle vara fasligt mager. Min chef trodde på mitt utvecklingssamtal att jag passerat min målvikt med flera kilo, trots att jag först uppnådde den morgonen därpå.
Det som är konstigt är att jag har så svårt att se det själv. Visst kan jag se skillnaden när jag jämför gamla bilder med nya bilder, och jag ser siffrorna på vågen svart på vitt (eller snarare digitalsvart mot displaygrått) och vet att jag numera kan stoltsera med att vara normalviktig enligt bmi-skalan. Jag kan se att jag inte är tjock. Men smal? Nej, jag ser det inte själv. Mager? Absolut inte. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag en kurvig kvinna som inte är överviktig, men inte heller smal. Fyllig, kanske.
När maken tog målviktsbilden som jag visade upp här på bloggen nyligen tog han först en annan bild, då jag stod mitt på golvet och han satt i soffan och fotade. Det blev lite underifrånperspektiv, och jag ratade bilden direkt, för jag såg ju för fasen fortfarande tjock ut på den. Skitsur blev jag och utbrast uppgivet att det är något jävla fel, för jag har nått målvikten och ska vara smal nu, varför ser jag fortfarande tjock ut? Maken utbrast i sin tur att jag fick ge mig. Men jag övertalade honom ändå att ta en ny bild.
När jag var i tonåren led jag av störd kroppsuppfattning. Jag var aldrig anorektisk, men jag hade kunnat bli det om jag fått hållas, för jag hade en anorektikers kroppsuppfattning. Jag var smal, jag vägde åtta kilo mindre än jag gör nu, men kunde inte se det själv och gjorde allt jag kunde för att gå ner i vikt. Det här är jag sedan dess medveten om, jag vet att det inte är jag som är tjock och jag skulle aldrig försöka gå ner till en ohälsosamt låg vikt. Jag vet exakt hur lite som är för lite och jag vet hur jag måste äta för att må bra. Det finns kort sagt ingen risk att jag hamnar i den spiralen igen, jag mår för bra för det idag och jag har för stora kunskaper.
Men den störda kroppsuppfattningen finns kvar, trots att jag är medveten om att den är störd. Just för att jag är medveten om den litar jag (till skillnad från då) inte på vad jag ser på bilder och i spegeln. Jag vet att antingen tror jag mig se en smalare eller en tjockare version av mig själv än jag är i verkligheten (ja, jag har periodvis trott att jag varit smalare än jag varit också, fråga mig inte hur det fungerar men så är det). Det är väldigt jobbigt att ha gått ner så här mycket och sedan inte kunna känna mig nöjd när jag ser mig själv i spegeln, trots att jag vet att jag borde vara det.
Hur kan det vara så här? Hur kan jag vara så blind, varför ser mina ögon något annat än verkligheten? Jag har försökt att analysera, jag har stått framför spegeln och verkligen försökt se en normalviktig kvinna framför mig, men det går inte. Är det för att jag fokuserar på de små skavanker som finns kvar? Är det för att jag är så van att möta en tjockis i spegeln att jag fastnat i det? En psykolog skulle säkert kunna svara på mina frågor, men jag orkar inte söka upp en för den skull. Det räcker med att jag är medveten om att det är psykiskt och inte tror att det är på riktigt, för det är då det blir farligt.
Men jag skulle ändå önska att jag kunde se en bild av mig själv och ärligt tycka att jag är smal och snygg. Det hade varit så himmelens roligt.
4 kommentarer:
Du ska sätta upp en bild på kylskåpet som du ser ut innan viktminskningen och bredvid den bilden som du ser ut nu. Då ser du att du är helt normal som du är nu.Lyssna på komplimangerna du får och ta dem till dig. Var stolt av dig själv. Jag tror att alla kvinnor innerst inne aldrig är nöjda med sitt utseende.Men det har vi ingenting för.Njut istället av din tillvaro som den är nu och se framåt.Livet är alldeles för kort för alla dessa funderingar. Vi gör så gott vi kan och du visar ju att du kan riktigt bra både vad angår ditt arbete,din familj som älskar dig och nu ditt nya jag. Det är ju fortfarande du som är inne i kroppen.Och du är den samma älskade dotter,mamma och maka som du alltid har varit.Hakuna matata!!
Jag skriver detta därför att du engång också uppmuntrade mig när jag gick på gymnasiet i Pajala med ett så vackert dikt. Jag vet at du kan, skrev du ,och det var så rörande skrivet att jag viste att jag var en god mamma som du älskade hur än allting skulle gå. Och nu vill jag ge min uppmuntran till dig därför att jag är så stolt på dina vägnar av vad du har åstadkommit på både det ena och andra sättet med ditt liv. Puss och kram Jytte
Jag känner igen mig i mycket av vad du skriver om. Att veta att det egentligen inte är något fel men ändå fortfarande tycka att man är lite för tjock eller lite för otränad eller liknande. Just nu tror jag att min självkänsla skulle stärkas lite av en helt ny garderob med kläder som passar och inte är antingen jättegamla och omoderna eller lite för små, just så små att man kan ha dem, men de sitter inte till hundra procent snyggt. Fast då är man ju inne på ett annat problem som du skriver om, för att prova kläder måste man se sig själv i ganska många speglar..
Det är ungefär som med växande hundvalpar och barn kan jag tänka. Är man "uppe i det" varje dag, ser man inte lika stor skillnad som utifrån. Men som jag sa tidigare, du har varit otroligt duktig!!
23 kilo är ju en enorm prestation att gå ned! Jisses!
Tror iaf att det är klokt av dig att du är medveten att det är tankarna som inte hängt med i svängarna. Jyttes tips om före och efter kort tycker jag var smart! Att liksom verkligen göra det visuellt vilken skillnad det är!
Heja dig!
Skicka en kommentar