BMI-skalor

När jag skulle sätta en målvikt för mig själv tänkte jag mig en som inte var allt för låg. En vikt jag kunde acceptera men som jag inte skulle behöva svälta mig själv för att nå. Och det fungerade ju, jag har ätit mig mätt varenda dag hela vägen och inte behövt gå till några extremer för att nå den här vikten.

Vid valet av vikt utgick jag från BMI-skalan, ni vet den där som räknar ut en vikt i förhållande till ens längd och så får man fram en siffra som på en skala avgör om man är underviktig, normalviktig, överviktig eller lider av fetma. Mitt mål var att hamna i fältet normalviktig på BMI-skalan, vilket man tydligen gör när man väger 65 kilo om man som jag är 160 cm lång.

Jag började på "fet" på skalan, hamnade sedan på överviktig och nu är jag alltså precis normalviktig, men om jag skulle gå upp ett kilo skulle jag vara överviktig igen, jag ligger precis på gränsen med mina 64,5 kilo.

Jag har aldrig kollat hur lite en person av min längd kan väga utan att bli underviktig, men det kollade jag nu av ren nyfikenhet. En person som är 160 cm lång kan enligt BMI-skalan väga så lite som 48 kilo innan den personen klassas som underviktig. 48 kilo! Det är ju sanslöst! Skulle jag väga 48 kilo skulle jag se ut som ett vandrande skelett. Jag höll på att säga att så lite har jag aldrig vägt, men det är så klart inte sant. Men det kanske var i fjärde klass eller nåt.

Jag har tappat allt förtroende för BMI-skalan. Särskilt sedan jag hittade en som gjorde skillnad på kvinnor och män och som tyckte att jag var tvungen att gå ner ytterligare, till 60 kilo, innan jag kunde bedömas vara normalviktig. Nej, den som uppfann BMI-skalan kan ta och stoppa upp den någonstans, jag tänker inte titta på den mer. Jag har storlek medium i kläder, jag får inte lårskav när jag går och när jag mäter bukhöjden liggande på rygg har jag ett par centimeters marginal upp till gränsen för farlig bukfetma. Jag tror det räcker bra så här. Jag vill se ut som en kvinna, inte som en tioåring. Fast lite mer muskler skulle inte skada.