I väntan på att jag ska komma mig för att skriva inlägg nummer elva (eller är det tio? tolv?) om syskon (av vilka jag paradoxalt nog inte har några) delger jag er denna fantastiska låt som har snurrat på repeat i min spotify i ett par veckor nu. Det känns som en låt man antingen älskar eller så tycker man bara att den är... inte speciell alls. Jag älskar den.
torsdag 30 december 2010
tisdag 28 december 2010
Kvällsläsning
Här är min favorit bland julklappsböckerna. 561 sidor militär strategi och krigspolitik.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 27 december 2010
Dag 10 - Om det här vore min sista dag
Dagens ämne i 30 days är "What you wore today" vilket jag anser är ett ämne under min värdighet. I den svenska varianten är ämnet "bloggfavoriter". Vill ni veta vilka de är kan ni scrolla ner och kika i spalten till höger. Inte heller något engagerande ämne. Så jag valde ett tredje, nämligen vad jag skulle göra om detta var min sista dag.
Jag skulle vilja vara med min familj. Jag skulle krama och pussa dem mycket, och försöka förmedla i ord och handling hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. Känner jag mig själv rätt skulle jag i god tid ha skrivit brev, kanske gjort små album, med de ord och bilder jag vill att de ska ta sin tillflykt till när de vill minnas mig. Eftersom det - och allt det praktiska - redan skulle vara ordnat av mig - kontrollfreaket - skulle jag bara komma med ett par "kom nu ihåg att..." till min man. Och han skulle titta på mig med den där blicken och säga "jag vet, jag fixar det, vi klarar oss".
Jag skulle vilja äta något riktigt gott, med massor av onyttigheter eftersom det ändå var min sista dag.
Jag skulle vilja vara hemma.
Jag skulle vilja hinna träffa Josefine. Och mina föräldrar.
Jag skulle vilja natta min dotter och jag skulle ha svårt att gå därifrån, om det ens skulle vara möjligt. Och jag skulle inte vilja somna, för jag ska erkänna att jag är högst motvillig att lämna jordelivet.
Jag skulle vilja vara med min familj. Jag skulle krama och pussa dem mycket, och försöka förmedla i ord och handling hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. Känner jag mig själv rätt skulle jag i god tid ha skrivit brev, kanske gjort små album, med de ord och bilder jag vill att de ska ta sin tillflykt till när de vill minnas mig. Eftersom det - och allt det praktiska - redan skulle vara ordnat av mig - kontrollfreaket - skulle jag bara komma med ett par "kom nu ihåg att..." till min man. Och han skulle titta på mig med den där blicken och säga "jag vet, jag fixar det, vi klarar oss".
Jag skulle vilja äta något riktigt gott, med massor av onyttigheter eftersom det ändå var min sista dag.
Jag skulle vilja vara hemma.
Jag skulle vilja hinna träffa Josefine. Och mina föräldrar.
Jag skulle vilja natta min dotter och jag skulle ha svårt att gå därifrån, om det ens skulle vara möjligt. Och jag skulle inte vilja somna, för jag ska erkänna att jag är högst motvillig att lämna jordelivet.
Day 09 - Your beliefs
Egentligen har jag ingen uttalad tro ur ett religiöst perspektiv. Strax efter tjugo gjorde jag ett försök att bli kristen, men bibeln var för tråkig och för motsägelsefull och de uttalade kristna jag träffade verkade för knäppa.
Idag har jag ingen aning när det kommer till vad jag ska tro på. När det riktigt kniper händer det att jag ber till Gud, men jag har ingen större förhoppning om att någon lyssnar. Jag är faktiskt ganska nöjd med att luta mig tillbaka och erkänna att jag inte har en jäkla aning när det kommer till sådana frågor, för egentligen har ju ingen annan det heller. Bara för att någon har en uttalad tro med svar på alla de stora frågorna betyder det inte att den personen VET mer än jag. Vi vet precis lika lite.
Vad tror jag då på?
- att borgarnas bild av den egoistiske svensken är starkt överdriven, jag tror att de allra flesta kan tänka sig att betala skatt om den går till dem som behöver den.
- överhuvudtaget vill jag gärna tro gott om människor. Jag är däremot övertygad om att barn kan vara ena riktigt beräknande elakingar. De är mycket värre mot varann än vuxna anar och vuxnas största brott är att glömma bort det.
- att Malou von Sivers, Pernilla Wahlgren och Ernst Kirschsteiger inte alls är så mysiga som de försöker verka. Särskilt inte Malou.
- att LCHF inte är lösningen för alla vad gäller viktminskning. Faktum är att jag inte tror på några dieter överhuvudtaget.
- att det är omöjligt att lära av historien om man tror att historien kommer att upprepa sig som en kopia av sig själv. Det gör den inte, den är alltid föränderlig. Däremot upprepar sig de stora dragen hela tiden. Vi måste inse det och sluta stirra oss blinda efter små, fula män med mustasch som skriker på tyska. Nästa Hitler ser antagligen annorlunda ut, talar ett annat språk, kommer till makten på ett annat sätt och hackar på andra än judarna.
- att det finns människor som trivs i Stockholm och människor som aldrig skulle trivas i Stockholm och att det beror på ens personlighet vilken kategori man tillhör.
- att man inte behöver någon tro för att ha etik och moral. Och att denna kommer av miljö, inte av arv. Överhuvudtaget tror jag mer på miljö än på arv även om arv spelar roll. Jag tror inte arv styr oss i lika stor utsträckning.
- att mognad beror på erfarenhet och förmåga att reflektera över sitt eget beteende, inte på ålder. I alla fall efter 22 när hjärnan har utvecklats klart.
Idag har jag ingen aning när det kommer till vad jag ska tro på. När det riktigt kniper händer det att jag ber till Gud, men jag har ingen större förhoppning om att någon lyssnar. Jag är faktiskt ganska nöjd med att luta mig tillbaka och erkänna att jag inte har en jäkla aning när det kommer till sådana frågor, för egentligen har ju ingen annan det heller. Bara för att någon har en uttalad tro med svar på alla de stora frågorna betyder det inte att den personen VET mer än jag. Vi vet precis lika lite.
Vad tror jag då på?
- att borgarnas bild av den egoistiske svensken är starkt överdriven, jag tror att de allra flesta kan tänka sig att betala skatt om den går till dem som behöver den.
- överhuvudtaget vill jag gärna tro gott om människor. Jag är däremot övertygad om att barn kan vara ena riktigt beräknande elakingar. De är mycket värre mot varann än vuxna anar och vuxnas största brott är att glömma bort det.
- att Malou von Sivers, Pernilla Wahlgren och Ernst Kirschsteiger inte alls är så mysiga som de försöker verka. Särskilt inte Malou.
- att LCHF inte är lösningen för alla vad gäller viktminskning. Faktum är att jag inte tror på några dieter överhuvudtaget.
- att det är omöjligt att lära av historien om man tror att historien kommer att upprepa sig som en kopia av sig själv. Det gör den inte, den är alltid föränderlig. Däremot upprepar sig de stora dragen hela tiden. Vi måste inse det och sluta stirra oss blinda efter små, fula män med mustasch som skriker på tyska. Nästa Hitler ser antagligen annorlunda ut, talar ett annat språk, kommer till makten på ett annat sätt och hackar på andra än judarna.
- att det finns människor som trivs i Stockholm och människor som aldrig skulle trivas i Stockholm och att det beror på ens personlighet vilken kategori man tillhör.
- att man inte behöver någon tro för att ha etik och moral. Och att denna kommer av miljö, inte av arv. Överhuvudtaget tror jag mer på miljö än på arv även om arv spelar roll. Jag tror inte arv styr oss i lika stor utsträckning.
- att mognad beror på erfarenhet och förmåga att reflektera över sitt eget beteende, inte på ålder. I alla fall efter 22 när hjärnan har utvecklats klart.
Viktiga detaljer
Dottern beställde själv idag på Gandhi. Hon hade mycket specifika önskemål:
"Jag vill ha tandoorikyckling, och så vill jag ha ett naanbröd, och ett paraply i mitt citronvatten!"
"Jag vill ha tandoorikyckling, och så vill jag ha ett naanbröd, och ett paraply i mitt citronvatten!"
lördag 25 december 2010
Nya lokaler
Äntligen har maken hittat en riktig studio att verka i med sitt företag. Ironiskt nog är det samma studio som han suktat efter i ett flertal år på grund av den låga hyran och det fördelaktiga läget men aldrig lyckats övertyga nuvarande hyresgäst att överlåta till honom. Nu har det emellertid lyckats och maken är eld och lågor. Efter nyår får han flytta in och varje dag berättar han om nya idéer han har angående inredningen.
Jag tycker också att det här är roligt. Dels eftersom jag ska få vara med och fixa till i studion (maken tycker den behöver en "kvinnlig touch"), dels eftersom det betyder att maken kommer att vara på jobbet när han är på jobbet och ledig när han är hemma i stället för lite både och hela tiden som det är nu, och slutligen för att jag ska få ta över rummet där hemmastudion är nu.
Jag har tankar om ett kombinerat hobbyrum/läsrum/gästrum. Där ska finnas en extrasäng för gäster att sova i och för mig att läsa i. Där ska skrivbordet som nu står i vårt sovrum stå. På skrivbordet ska jag ställa fram symaskinen och där ska det också finnas plats att sitta och skriva på en bärbar (tyvärr har jag ju bara en kurs kvar i skolan, men bättre skaffa sig en pluggplats sent än aldrig). Jag ska ha ett par bokhyllor där inne med plats för en del böcker, pärmar och mappar och förvaringslådor. Min knyppelbräda ska få plats, alla mina garner och andra handarbetsgrejer. Där ska jag sitta och göra makens bokföring och där ska jag släktforska. Där ska jag hänga upp min nya U2-kalender och min Twilightaffisch.
Jag kan inte riktigt fatta det. Jag ska få ett eget rum. Ett eget space. Så underbart.
Jag tycker också att det här är roligt. Dels eftersom jag ska få vara med och fixa till i studion (maken tycker den behöver en "kvinnlig touch"), dels eftersom det betyder att maken kommer att vara på jobbet när han är på jobbet och ledig när han är hemma i stället för lite både och hela tiden som det är nu, och slutligen för att jag ska få ta över rummet där hemmastudion är nu.
Jag har tankar om ett kombinerat hobbyrum/läsrum/gästrum. Där ska finnas en extrasäng för gäster att sova i och för mig att läsa i. Där ska skrivbordet som nu står i vårt sovrum stå. På skrivbordet ska jag ställa fram symaskinen och där ska det också finnas plats att sitta och skriva på en bärbar (tyvärr har jag ju bara en kurs kvar i skolan, men bättre skaffa sig en pluggplats sent än aldrig). Jag ska ha ett par bokhyllor där inne med plats för en del böcker, pärmar och mappar och förvaringslådor. Min knyppelbräda ska få plats, alla mina garner och andra handarbetsgrejer. Där ska jag sitta och göra makens bokföring och där ska jag släktforska. Där ska jag hänga upp min nya U2-kalender och min Twilightaffisch.
Jag kan inte riktigt fatta det. Jag ska få ett eget rum. Ett eget space. Så underbart.
Julklapp som gav mersmak
Jag köpte en termosmugg från Sagaform till maken i julklapp. Han har pratat länge om sin önskan att äga en termosmugg, så det var en lyckad gåva. Den enda nackdelen med det hela är att jag ångrar att jag inte köpte en till mig själv också när jag ändå var i köpartagen. För mig som glömmer bort mina kaffekoppar och därmed är dömd att dricka kallt kaffe för tid och evighet är det här ju den ultimata prylen. Tror jag ska köpa en i försenad julklapp/alldeles för tidig födelsedagspresent till mig själv. En ärtgrön ska jag ha (maken fick givetvis en manlig och hårdrockskorrekt svart variant).
Dag 08 - Favoritsaker
Jag fastnade hjälplöst på "Day 08 - a moment". Jag kan inte komma på ett "moment". Så gott som alla andra bloggar jag har läst som har skrivit dessa trettio inlägg har skrivit om när deras barn föddes. Och för mig som har fött barn är detta så klart det största ögonblicket för mig också. Men jag har redan skrivit om det i min krönika om 00-talet och jag tycker inte om att upprepa mig medvetet.
Nej, det där med att komma på ett moment blev svårt, så jag tog till reservlistan där dag åtta i stället uppmanar till att skriva om sina favoritsaker. Inte det djupaste ämnet precis, men lättare. Och jag tror faktiskt att några personliga saker säger en del om vem man är som människa. Återstår då att se vilken bild ni får av mig utifrån dessa föremål som är kära för mig (utan inbördes rangordning):
- Alla mina fotografier, såväl digitala som papperskopior. Oavsett om fotografen är jag själv, min man eller min far. Oavsett motiv. Mina bilder är mina nycklar till mina minnen och jag är övertygad om att jag inte ens skulle minnas exakt hur min dotter såg ut som bebis om jag inte hade foton.
- Mina släktforskningsdata. För en människa som saknar släktgård och geografiskt djupa rötter som jag har det av någon anledning blivit spännande att gräva i släkten. Jag har upptäckt många gamla anor och har hållit på i flera år. Vissa uppgifter är oersättliga, muntligt berättade och nedskrivna enbart i min dator. Andra går att hitta åter men det skulle antagligen ta åratal. Tanken på att börja om ger mig rysningar.
- Sodastreamern. Tänk att lite bubblor gör sådan skillnad.
- Köksbordet, stolarna och kökslampan jag ärvt efter farmor och farfar.
- Mitt armbandsur från Skagen Denmark. Jag har aldrig sett en snyggare klocka.
- Gungstolen från Liviöjärvi som är lika gammal som jag.
- Lord of the rings-trilogin i extended edition med tokmycket extramaterial.
- En hel del av mina böcker, orkar inte räkna upp alla.
- Min iphone.
Nej, det där med att komma på ett moment blev svårt, så jag tog till reservlistan där dag åtta i stället uppmanar till att skriva om sina favoritsaker. Inte det djupaste ämnet precis, men lättare. Och jag tror faktiskt att några personliga saker säger en del om vem man är som människa. Återstår då att se vilken bild ni får av mig utifrån dessa föremål som är kära för mig (utan inbördes rangordning):
- Alla mina fotografier, såväl digitala som papperskopior. Oavsett om fotografen är jag själv, min man eller min far. Oavsett motiv. Mina bilder är mina nycklar till mina minnen och jag är övertygad om att jag inte ens skulle minnas exakt hur min dotter såg ut som bebis om jag inte hade foton.
- Mina släktforskningsdata. För en människa som saknar släktgård och geografiskt djupa rötter som jag har det av någon anledning blivit spännande att gräva i släkten. Jag har upptäckt många gamla anor och har hållit på i flera år. Vissa uppgifter är oersättliga, muntligt berättade och nedskrivna enbart i min dator. Andra går att hitta åter men det skulle antagligen ta åratal. Tanken på att börja om ger mig rysningar.
- Sodastreamern. Tänk att lite bubblor gör sådan skillnad.
- Köksbordet, stolarna och kökslampan jag ärvt efter farmor och farfar.
- Mitt armbandsur från Skagen Denmark. Jag har aldrig sett en snyggare klocka.
- Gungstolen från Liviöjärvi som är lika gammal som jag.
- Lord of the rings-trilogin i extended edition med tokmycket extramaterial.
- En hel del av mina böcker, orkar inte räkna upp alla.
- Min iphone.
fredag 24 december 2010
Lyckat!
Dottern fattade inte att det var maken bakom tomteskägget, hon blev jätteglad och lite blyg när tomten kom. När maken kom tillbaka - efter att ha "gått med soppåsen" - berättade hon storögt för honom att tomten just varit här. Attans, att jag missade det, sade maken.
Vi öppnade julklapparna innan maten i tro om att vi i så fall skulle få en lugnare måltid utan en dotter som hoppade på stolen i väntan på att få öppna paket. I stället fick vi en dotter som hoppade i väntan på att få fortsätta leka med sina nya saker.
Julklapparna gick hem. Dottern blev så lycklig över sina få, men väl valda klappar att hon hoppade upp och ner, skrek och hade kunnat lysa upp ett mindre samhälle med sina gnistrande ögon.
Julmaten är just intagen och matkoman har slagit till, så nu spenderas resten av kvällen om möjligt i soffan framför teven. God jul!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vi öppnade julklapparna innan maten i tro om att vi i så fall skulle få en lugnare måltid utan en dotter som hoppade på stolen i väntan på att få öppna paket. I stället fick vi en dotter som hoppade i väntan på att få fortsätta leka med sina nya saker.
Julklapparna gick hem. Dottern blev så lycklig över sina få, men väl valda klappar att hon hoppade upp och ner, skrek och hade kunnat lysa upp ett mindre samhälle med sina gnistrande ögon.
Julmaten är just intagen och matkoman har slagit till, så nu spenderas resten av kvällen om möjligt i soffan framför teven. God jul!
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 23 december 2010
God jul!
Julen börjar vara i hamn hos familjen Björnström. Julklapparna ligger inslagna under granen. Julskinkan och revbensspjöllen togs fram ur frysen i tid. Hemmet är tillräckligt städat. Nya diskmaskinen kom i måndags. All mat är inköpt (och jag tror inte vi har glömt något - peppar, peppar).
Vi försöker verkligen att inte låta julstressen övermanna oss. Julen ska vara en trevlig högtid för alla parter, inte ett rejs man ska överleva. I år tycker jag att vi har lyckats genom att dels tagga ner kraven ett par snäpp och det vi måste göra har vi gjort i små portioner. Många julklappar har beställts på nätet. I stället för att åka på stormarknad och trängas bland hyllorna har julmaten hittat hem en sillburk åt gången vid de dagliga handlingarna.
Men trots dessa åtgärder blev det lite "hjärtat i halsgropen" idag. Maken har bestämt sig för att vara tomte i år, och därför lovat dottern att tomten ska besöka oss på jumafton. Men den för ändamålet nödvändiga tomtedräkten väntade han med att köpa tills idag. Stort misstag. Maken sms:ade i panik från stan där han trängdes med tusentals andra - lika panikslagna - människor och kunde meddela att det bara fanns för små tomtedräkter på Åhlens, och dessutom hade de slut på tomteskägg. Tomtemask är vi alltför godhjärtade för att utsätta dottern för.
Nu var maken alltså på vild jakt. Jag började fundera på backup, om man kanske kan göra tomteskägg av garn och om vi har någon gammal, röd gardin som skulle kunna sys om till tomtedräkt. Men jag hade inte behövt frukta. Maken lyckades via kontakter i de högre leden på stans största leksaksbutik lägga vantarna på deras sista tomtedräkt för vuxna (som var på väg att skickas tillbaka till leverantören). Med skägg. Ibland har man flyt.
Fast frågan är om det spelar någon roll, vi har nämligen en dotter som är mer skarpsynt än man kanske kan önska ibland. Det är i alla fall min slutsats efter följande konversation.
- Pratade du med jultomten?
- Nej, jag pratade med Ronnie. Han hade träffat jultomten och han sade att han helt säkert kommer hit i morgon.
- Då blir Ronnie en jultomte.
- Nej, Ronnie är ju din pappa. Han är ingen jultomte.
- Jo, det är han! Han är en jultomte på julafton.
Något säger mig att den här tomtecharaden inte blir långlivad hos oss. Och ja, jag har analyserat vad jag sade till maken i telefon men kan inte komma ihåg att jag försade mig en enda gång.
Hur som helst, god jul på er! Jag önskar er en trevlig helg med nära och kära. Och om ni firar med barn, ta det lugnt med alkoholen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vi försöker verkligen att inte låta julstressen övermanna oss. Julen ska vara en trevlig högtid för alla parter, inte ett rejs man ska överleva. I år tycker jag att vi har lyckats genom att dels tagga ner kraven ett par snäpp och det vi måste göra har vi gjort i små portioner. Många julklappar har beställts på nätet. I stället för att åka på stormarknad och trängas bland hyllorna har julmaten hittat hem en sillburk åt gången vid de dagliga handlingarna.
Men trots dessa åtgärder blev det lite "hjärtat i halsgropen" idag. Maken har bestämt sig för att vara tomte i år, och därför lovat dottern att tomten ska besöka oss på jumafton. Men den för ändamålet nödvändiga tomtedräkten väntade han med att köpa tills idag. Stort misstag. Maken sms:ade i panik från stan där han trängdes med tusentals andra - lika panikslagna - människor och kunde meddela att det bara fanns för små tomtedräkter på Åhlens, och dessutom hade de slut på tomteskägg. Tomtemask är vi alltför godhjärtade för att utsätta dottern för.
Nu var maken alltså på vild jakt. Jag började fundera på backup, om man kanske kan göra tomteskägg av garn och om vi har någon gammal, röd gardin som skulle kunna sys om till tomtedräkt. Men jag hade inte behövt frukta. Maken lyckades via kontakter i de högre leden på stans största leksaksbutik lägga vantarna på deras sista tomtedräkt för vuxna (som var på väg att skickas tillbaka till leverantören). Med skägg. Ibland har man flyt.
Fast frågan är om det spelar någon roll, vi har nämligen en dotter som är mer skarpsynt än man kanske kan önska ibland. Det är i alla fall min slutsats efter följande konversation.
- Pratade du med jultomten?
- Nej, jag pratade med Ronnie. Han hade träffat jultomten och han sade att han helt säkert kommer hit i morgon.
- Då blir Ronnie en jultomte.
- Nej, Ronnie är ju din pappa. Han är ingen jultomte.
- Jo, det är han! Han är en jultomte på julafton.
Något säger mig att den här tomtecharaden inte blir långlivad hos oss. Och ja, jag har analyserat vad jag sade till maken i telefon men kan inte komma ihåg att jag försade mig en enda gång.
Hur som helst, god jul på er! Jag önskar er en trevlig helg med nära och kära. Och om ni firar med barn, ta det lugnt med alkoholen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 15 december 2010
Tillfälligt avbrott
Nästa vecka ska jag fortsätta med de trettio inläggen. Har dessutom hittat en modifierad lista att låna intressantare ämnen ifrån när de där "vad har du på dig?"-inläggen kommer.
Den här veckan finns det helt enkelt vare sig tid eller energi för annat än skolan. Prov i psykiatri på fredag, fördjupningsuppgift om funktionshinder i helgen. Maken jobbar också som en galning nu, och som grädde på moset har dottern gått och blivit sjuk (igen).
Återkommer alltså om jag överlever de närmaste fem dagarna med vettet i behåll.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Den här veckan finns det helt enkelt vare sig tid eller energi för annat än skolan. Prov i psykiatri på fredag, fördjupningsuppgift om funktionshinder i helgen. Maken jobbar också som en galning nu, och som grädde på moset har dottern gått och blivit sjuk (igen).
Återkommer alltså om jag överlever de närmaste fem dagarna med vettet i behåll.
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 11 december 2010
Day 07 - Your best friend
Min bästa vän heter Josefine. Om henne har jag skrivit förut, så jag ser ett nytt inlägg som ganska överflödigt. Läs det här i stället.
fredag 10 december 2010
Day 06 - Your day
Idag hände mycket lite av intresse.
- Det roligaste var att jag fick en presso-termos i julklapp av jobbet.
- Jag har köpt vinterskor, och i och med det brutit mot ännu en av mina principer genom att köpa billiga sådana i stället för ett par riktigt, riktigt bra. Men de verkar varma och halksäkra, så de får duga.
- Har även hunnit med att köpa en julklapp till maken.
- Jag har ätit alldeles för mycket fika på jobbet. Och magen har sagt ifrån och totalstannat. Min arbetskamrat Mattias har retat mig och sagt att jag kommer att drabbas av (jag citerar) en bajsattack när det bokstavligt talat lossnar.
- Har tittat på Nobelfesten med ett halvt öga och i mitt stilla sinne undrat vilka referensramar gästerna har som påstår att sagda fest är ett riktigt röjigt party.
- Det roligaste var att jag fick en presso-termos i julklapp av jobbet.
- Jag har köpt vinterskor, och i och med det brutit mot ännu en av mina principer genom att köpa billiga sådana i stället för ett par riktigt, riktigt bra. Men de verkar varma och halksäkra, så de får duga.
- Har även hunnit med att köpa en julklapp till maken.
- Jag har ätit alldeles för mycket fika på jobbet. Och magen har sagt ifrån och totalstannat. Min arbetskamrat Mattias har retat mig och sagt att jag kommer att drabbas av (jag citerar) en bajsattack när det bokstavligt talat lossnar.
- Har tittat på Nobelfesten med ett halvt öga och i mitt stilla sinne undrat vilka referensramar gästerna har som påstår att sagda fest är ett riktigt röjigt party.
torsdag 9 december 2010
Day 05 – Your definition of love
Hemma på toaletten i Tärendö hängde en spegel med snobbentryck. Två av karaktärerna stod bredvid varandra med händerna i den enes ficka och texten ovanför sade "Love is sharing a pocket in a cold evening". Ungefär så tycker jag också. Kärlek är de där små sakerna man gör tillsammans som vittnar om omtanke om den andre, de där handlingarna som vittnar om samhörighet och respekt och ömhet.
För att låna snobbens sätt att förklara kommer här några av mina egna "kärlek är - ".
Kärlek är -
- att vilja leva hela sitt liv med den andre. Jag tror stenhårt på att om man inte kan se sig bli gammal med den andre är det inte äkta kärlek. Om det sedan blir så är en annan femma, men känslan måste finnas där från början.
- att vilja göra den andre lite lyckligare. Varje dag. Genom att röra vid varandra, säga något snällt eller uppskattande, hälla ketschupen i hjärtform på makaronerna. Vill man inte göra sånt här överhuvudtaget (och inte bara har glömt det mellan dagishämtningarna, mellanmålen, jobbet och tvätten, vilket faktiskt är lättare hänt än man vill tro) är det fara å färde för kärleken. Det ska inte ta emot att vara snäll mot den man älskar.
- att låta den andre pröva sina vingar. Stötta och uppmuntra utveckling. Äkta kärlek låser inte, äkta kärlek lyfter och stöttar. Givetvis ska det här vara ömsesidigt, det är inte kärlek att hålla tillbaka den andre för att flyga själv. Jag tror att ett bra förhållande är som ett framgångsrikt team.
- när den andre gör en varm och go inuti. Inte som under förälskelsen när man får fjärilar och hjärtstopp vid ögonkontakt, utan när det känns lite bättre när den andre kommer hem efter en helg borta. När man gillar det man ser i andra änden av dubbelsängen när man vaknar. När man ligger sked i soffan och tittar på TV och det känns som om man inte vill vara någon annanstans just då. När man blir glad när man möts på stan och står och tittar när han kommer gående och tänker "fan, vad han är snygg ändå".
För att låna snobbens sätt att förklara kommer här några av mina egna "kärlek är - ".
Kärlek är -
- att vilja leva hela sitt liv med den andre. Jag tror stenhårt på att om man inte kan se sig bli gammal med den andre är det inte äkta kärlek. Om det sedan blir så är en annan femma, men känslan måste finnas där från början.
- att vilja göra den andre lite lyckligare. Varje dag. Genom att röra vid varandra, säga något snällt eller uppskattande, hälla ketschupen i hjärtform på makaronerna. Vill man inte göra sånt här överhuvudtaget (och inte bara har glömt det mellan dagishämtningarna, mellanmålen, jobbet och tvätten, vilket faktiskt är lättare hänt än man vill tro) är det fara å färde för kärleken. Det ska inte ta emot att vara snäll mot den man älskar.
- att låta den andre pröva sina vingar. Stötta och uppmuntra utveckling. Äkta kärlek låser inte, äkta kärlek lyfter och stöttar. Givetvis ska det här vara ömsesidigt, det är inte kärlek att hålla tillbaka den andre för att flyga själv. Jag tror att ett bra förhållande är som ett framgångsrikt team.
- när den andre gör en varm och go inuti. Inte som under förälskelsen när man får fjärilar och hjärtstopp vid ögonkontakt, utan när det känns lite bättre när den andre kommer hem efter en helg borta. När man gillar det man ser i andra änden av dubbelsängen när man vaknar. När man ligger sked i soffan och tittar på TV och det känns som om man inte vill vara någon annanstans just då. När man blir glad när man möts på stan och står och tittar när han kommer gående och tänker "fan, vad han är snygg ändå".
onsdag 8 december 2010
Day 04 – What you ate today
Vilket fruktansvärt tråkigt ämne. Och dumt att det kom just idag, när min kost inte alls har sett ut som den borde. För det första blev allt förskjutet eftersom jag hade sovmorgon. Frukosten blev lunch och lunchen middag.
Frukost (eg. lunch, klockan elva) - kaffe, gröt med kanel och mjölk, halv grapefrukt. Skulle ha ätit ett kokt ägg också, men vi hade inga, så det blev lite random grejer innehållande protein jag hittade i kylen. Närmare bestämt fetaost och rökt skinka. Det passade inte ihop, kan jag meddela.
Middag (eller vad säger man när man äter lunch klockan tre på eftermiddagen?) - varmkorv. Makens val. Egentligen hör varmkorv med alla snabba kolhydrater till sånt som jag undviker, men jag kände mig inte stark i karaktären. Och det var faktiskt riktigt gott, ibland är Bullens pilsnerkorv bara rätt. Efteråt gjorde jag dottern till viljes och smakade en lussekatt och en liten pepparkaka som hon bakat hos dagmamman. Man vill ju inte vara oartig.
Senare middag - sill, rödkål, lite veckosallad. Och sen sista biten fläskpannkaka från igår. Som jag hade lovat mig själv att stå emot.
Kort sagt: Alla fel. Ny dag i morgon. Då blir det kyckling och ratatouille och hel dinkel till lunch, och ägg till frukost. Back to normal.
Frukost (eg. lunch, klockan elva) - kaffe, gröt med kanel och mjölk, halv grapefrukt. Skulle ha ätit ett kokt ägg också, men vi hade inga, så det blev lite random grejer innehållande protein jag hittade i kylen. Närmare bestämt fetaost och rökt skinka. Det passade inte ihop, kan jag meddela.
Middag (eller vad säger man när man äter lunch klockan tre på eftermiddagen?) - varmkorv. Makens val. Egentligen hör varmkorv med alla snabba kolhydrater till sånt som jag undviker, men jag kände mig inte stark i karaktären. Och det var faktiskt riktigt gott, ibland är Bullens pilsnerkorv bara rätt. Efteråt gjorde jag dottern till viljes och smakade en lussekatt och en liten pepparkaka som hon bakat hos dagmamman. Man vill ju inte vara oartig.
Senare middag - sill, rödkål, lite veckosallad. Och sen sista biten fläskpannkaka från igår. Som jag hade lovat mig själv att stå emot.
Kort sagt: Alla fel. Ny dag i morgon. Då blir det kyckling och ratatouille och hel dinkel till lunch, och ägg till frukost. Back to normal.
tisdag 7 december 2010
Day 03 – Your parents
Mina föräldrar träffades när de var femton, i herrens år 1968. Medan studenterna i Paris kastade gatsten och amerikanerna protesterade mot kriget i Vietnam började min mamma och pappa danska folkdans ihop och var kära som bara tonåringar kan vara. Det höll i ett år, sedan tog det slut.
Om det sedan inte varit för min ömma moders kvinnliga intuition hade ni inte läst det här blogginlägget, för då hade jag inte funnits. Det dröjde nämligen ett antal år, och så en dag var det någon form för folkdansfest i mina föräldrars hemtrakter utanför Köpenhamn. Min mamma bara visste att min pappa skulle vara där. Hon åkte dit och med sig hade hon en dejt som hoppades på att få med henne hem. Min pappa var där, och kvällen slutade med att både han och dejten följde min mamma hemåt. Min mamma gick i mitten, och under färden smög hon ner sin hand i min pappas ficka. När dejten ville gå åt ett håll sade min mamma tack, men nej tack och så följde hon med min pappa i stället.
Min pappa läste till tandläkare, min mamma till förskollärare. De gifte sig borgerligt i Köpenhamns rådhus 1976 och är fortfarande gifta, 34 år and counting. Min pappa hade på grund av sin utbildning fått uppskov med lumpen, men när han var klar ryckte han in i marinen. Han hade dock turen att få höfeber och missa grundutbildningen, och om jag har förstått saken rätt satt han resten av tiden och lagade tänder på högre befäl. Mina föräldrar bodde under den här tiden i en etta på tjugofyra kvadrat med pentry i Fredrikshamn, ovanpå en bagare som bakade så gott bröd att min far spenderade mer än tio år med att försöka plagiera receptet.
Under sin utbildning hade min pappa varit på en så kallad "värvningsresa", en form för rekrytering som Norrbottens läns landsting pysslade med på den tiden. De samlade ihop ett gäng danska tandläkare och tog med dem upp till Norrbotten, bussade runt dem och visade upp sina tandkliniker med tillhörande vakanta tjänster och bjöd dem däremellan på god mat och trevlig samvaro. Min pappa blev förälskad redan när han stack ut huvudet genom tågfönstret i Älvsbyn och kände den friska höstluften i näsan.
Mina föräldrar blev särskilt förtjusta i tjänsten (och tjänstebostaden med öppen spis) i Övertorneå, men när det blev min pappas tur att välja var den tjänsten redan tingad, så det blev Tärendö i stället. Och så hamnade de där, i tandläkarvillan i min hemby. Villan var i deras ögon ett palats som de inte förstod hur de skulle kunna fylla (de kom ju från tjugofyrakvadrataren) men det löste sig också med tiden. När de tjugotre år senare flyttade därifrån var huset proppat från potatiskällare till vind.
De fyllde sin tid i Tärendö med ett engagemang som inte gick av för hackor. Tillsammans har de nog varit med i alla föreningar som fanns inom räckhåll. Min mamma satt i många år i kommunfullmäktige för Centern, hon var med i Naturskyddsföreningen, i HARO, hon har varit Mulleledare och ordnat amatörteater för barn. Min pappa var ett tag ordförande i Hembygdsföreningen och båda var med i både IFK Tärendö (motionssektionen) och i fotoklubben. Min mamma engagerade sig i hem och skola, min pappa satt i sekretariatet och tog tid på skidtävlingarna. De lärde känna varenda människa i byn och skaffade sig vänner för livet.
Jag växte upp med en far som älskar tåg. Alltid skulle vi åka tåg när vi skulle åka någonstans. Visserligen hatar min mamma att flyga, och ingen som är vid sina sunda vätskor gillar väl bussar, men jag vet att orsaken till de långa tågresorna är min pappas passion för dessa transportmedel. Han bygger modelljärnvägar, samlar på tågtidtabeller och fotograferar tåg. Ett flertal av hans vänner har han träffat via detta intresse. De pratar tåg när de träffas. Det är sant.
Jag hade också ynnesten att växa upp med en far som bakar. Oftast bröd eller frallor, någon enstaka gång kakor. I vårt hem fanns det alltid nybakt bröd. Oh, dessa söndagmorgnar när jag vaknade och kände doften från köket! Hela familjen bänkade sig framför Sköna Söndag med Jesper Aspegren och åt nybakt bröd med smält smör och marmelad. Min pappa var faktiskt så förtjust i att baka att han satte en deg innan han packade upp när vi kom hem från semester. Han hade bakabstinens.
Dessutom är min pappa väldigt duktig på att laga mat och gör en enastående risotto alla Milanese.
Min fars tredje stora intresse är fotografi. Han har alltid haft en systemkamera och alltid fotat allt. Han brukar säga att först fotade han tåg, sedan fotade han min mamma, en kort period fotade han vår hund och så kom jag och blev det stående motivet. Nu fotar han tåg igen, tror jag.
När jag var liten brukade han framkalla sina svartvita foton hemma i badrummet, och jag fick vara med. Jag minns hur spännande det var att se motivet framträda på pappret, hur kemikalierna luktade och hur mysigt det var med mörkrumslampan som lyste rött.
Min pappa är lika envis som jag, och vi delar ett häftigt humör. Vi har inte alltid dragit jämnt, särskilt inte när jag var i tonåren, men åren har gjort att vi utvecklat en förståelse för varandra och dessutom känner en samhörighet baserad på våra likheter i stället för att låta dem komma emellan oss. Idag njuter vi av att sitta och filosofera och diskutera historia med varann.
Min mamma är en otroligt snäll och godhjärtad kvinna. Hon vill alla väl. När jag var liten var hon hemma med mig, ända tills jag var tio år och hon började läsa på komvux. På kvällarna gick hon kurser, i vävning, träslöjd, sömnad (hur hon nu fick tid med det mellan alla föreningsmöten är en gåta). Hon delar min egenskap att börja på ett projekt med liv och lust och sedan tappa geisten, hennes skåp och lådor är också fulla av halvfärdiga tennbroderier, klippta men ej hopsydda lapptäckstyger och dylikt.
Jag har en riktig hönsmamma som ofta oroar sig alldeles för lätt och för mycket. Hon månar om sin familj som en lejoninna. Hon bakar väldigt goda kakor och är bra på pyssel efter alla sina år som dagisfröken. Hon är en fantastisk pedagog med ett enormt tålamod. Jag kan inte minnas mer än ett, möjligen två tillfällen då hon blivit så arg att hon tappat fattningen. Hon släpade med mig på långa promenader och på vintern tog vi på oss skidorna, åkte ner på älven och pimplade, det var alltid bara hon som fick napp. Det var dessutom bara hon som skruvade i bilen, hon gick en halv bilmekanikerutbildning en gång.
Min mor är en känslig själ, när hon var ung skrev hon dikter men ingen finns kvar idag. Det är från henne jag har min reflekterande sida, min förmåga att kritiskt granska mig själv på gott och ont. Men min mamma är också modig, hon vågar gå in i konflikter och stå för sin åsikt om det rör en fråga hon brinner för. Mitt tyckande, det kommer definitivt från henne.
Idag är jag själv förälder och kan förstå vissa av konstigheterna mina föräldrar hade för sig. Jag har fått lite sund distans och kan därmed närma mig dem igen. Vi tycker inte lika om allt, vi uppskattar inte alltid samma saker, vi har inte riktigt samma humor (de gillar Keeping up appearances, jag gillar the Office), men de är mina föräldrar. De är väldigt fina, jag älskar dem och jag önskar att vi sågs oftare.
Om det sedan inte varit för min ömma moders kvinnliga intuition hade ni inte läst det här blogginlägget, för då hade jag inte funnits. Det dröjde nämligen ett antal år, och så en dag var det någon form för folkdansfest i mina föräldrars hemtrakter utanför Köpenhamn. Min mamma bara visste att min pappa skulle vara där. Hon åkte dit och med sig hade hon en dejt som hoppades på att få med henne hem. Min pappa var där, och kvällen slutade med att både han och dejten följde min mamma hemåt. Min mamma gick i mitten, och under färden smög hon ner sin hand i min pappas ficka. När dejten ville gå åt ett håll sade min mamma tack, men nej tack och så följde hon med min pappa i stället.
Min pappa läste till tandläkare, min mamma till förskollärare. De gifte sig borgerligt i Köpenhamns rådhus 1976 och är fortfarande gifta, 34 år and counting. Min pappa hade på grund av sin utbildning fått uppskov med lumpen, men när han var klar ryckte han in i marinen. Han hade dock turen att få höfeber och missa grundutbildningen, och om jag har förstått saken rätt satt han resten av tiden och lagade tänder på högre befäl. Mina föräldrar bodde under den här tiden i en etta på tjugofyra kvadrat med pentry i Fredrikshamn, ovanpå en bagare som bakade så gott bröd att min far spenderade mer än tio år med att försöka plagiera receptet.
Under sin utbildning hade min pappa varit på en så kallad "värvningsresa", en form för rekrytering som Norrbottens läns landsting pysslade med på den tiden. De samlade ihop ett gäng danska tandläkare och tog med dem upp till Norrbotten, bussade runt dem och visade upp sina tandkliniker med tillhörande vakanta tjänster och bjöd dem däremellan på god mat och trevlig samvaro. Min pappa blev förälskad redan när han stack ut huvudet genom tågfönstret i Älvsbyn och kände den friska höstluften i näsan.
Mina föräldrar blev särskilt förtjusta i tjänsten (och tjänstebostaden med öppen spis) i Övertorneå, men när det blev min pappas tur att välja var den tjänsten redan tingad, så det blev Tärendö i stället. Och så hamnade de där, i tandläkarvillan i min hemby. Villan var i deras ögon ett palats som de inte förstod hur de skulle kunna fylla (de kom ju från tjugofyrakvadrataren) men det löste sig också med tiden. När de tjugotre år senare flyttade därifrån var huset proppat från potatiskällare till vind.
De fyllde sin tid i Tärendö med ett engagemang som inte gick av för hackor. Tillsammans har de nog varit med i alla föreningar som fanns inom räckhåll. Min mamma satt i många år i kommunfullmäktige för Centern, hon var med i Naturskyddsföreningen, i HARO, hon har varit Mulleledare och ordnat amatörteater för barn. Min pappa var ett tag ordförande i Hembygdsföreningen och båda var med i både IFK Tärendö (motionssektionen) och i fotoklubben. Min mamma engagerade sig i hem och skola, min pappa satt i sekretariatet och tog tid på skidtävlingarna. De lärde känna varenda människa i byn och skaffade sig vänner för livet.
Jag växte upp med en far som älskar tåg. Alltid skulle vi åka tåg när vi skulle åka någonstans. Visserligen hatar min mamma att flyga, och ingen som är vid sina sunda vätskor gillar väl bussar, men jag vet att orsaken till de långa tågresorna är min pappas passion för dessa transportmedel. Han bygger modelljärnvägar, samlar på tågtidtabeller och fotograferar tåg. Ett flertal av hans vänner har han träffat via detta intresse. De pratar tåg när de träffas. Det är sant.
Jag hade också ynnesten att växa upp med en far som bakar. Oftast bröd eller frallor, någon enstaka gång kakor. I vårt hem fanns det alltid nybakt bröd. Oh, dessa söndagmorgnar när jag vaknade och kände doften från köket! Hela familjen bänkade sig framför Sköna Söndag med Jesper Aspegren och åt nybakt bröd med smält smör och marmelad. Min pappa var faktiskt så förtjust i att baka att han satte en deg innan han packade upp när vi kom hem från semester. Han hade bakabstinens.
Dessutom är min pappa väldigt duktig på att laga mat och gör en enastående risotto alla Milanese.
Min fars tredje stora intresse är fotografi. Han har alltid haft en systemkamera och alltid fotat allt. Han brukar säga att först fotade han tåg, sedan fotade han min mamma, en kort period fotade han vår hund och så kom jag och blev det stående motivet. Nu fotar han tåg igen, tror jag.
När jag var liten brukade han framkalla sina svartvita foton hemma i badrummet, och jag fick vara med. Jag minns hur spännande det var att se motivet framträda på pappret, hur kemikalierna luktade och hur mysigt det var med mörkrumslampan som lyste rött.
Min pappa är lika envis som jag, och vi delar ett häftigt humör. Vi har inte alltid dragit jämnt, särskilt inte när jag var i tonåren, men åren har gjort att vi utvecklat en förståelse för varandra och dessutom känner en samhörighet baserad på våra likheter i stället för att låta dem komma emellan oss. Idag njuter vi av att sitta och filosofera och diskutera historia med varann.
Min mamma är en otroligt snäll och godhjärtad kvinna. Hon vill alla väl. När jag var liten var hon hemma med mig, ända tills jag var tio år och hon började läsa på komvux. På kvällarna gick hon kurser, i vävning, träslöjd, sömnad (hur hon nu fick tid med det mellan alla föreningsmöten är en gåta). Hon delar min egenskap att börja på ett projekt med liv och lust och sedan tappa geisten, hennes skåp och lådor är också fulla av halvfärdiga tennbroderier, klippta men ej hopsydda lapptäckstyger och dylikt.
Jag har en riktig hönsmamma som ofta oroar sig alldeles för lätt och för mycket. Hon månar om sin familj som en lejoninna. Hon bakar väldigt goda kakor och är bra på pyssel efter alla sina år som dagisfröken. Hon är en fantastisk pedagog med ett enormt tålamod. Jag kan inte minnas mer än ett, möjligen två tillfällen då hon blivit så arg att hon tappat fattningen. Hon släpade med mig på långa promenader och på vintern tog vi på oss skidorna, åkte ner på älven och pimplade, det var alltid bara hon som fick napp. Det var dessutom bara hon som skruvade i bilen, hon gick en halv bilmekanikerutbildning en gång.
Min mor är en känslig själ, när hon var ung skrev hon dikter men ingen finns kvar idag. Det är från henne jag har min reflekterande sida, min förmåga att kritiskt granska mig själv på gott och ont. Men min mamma är också modig, hon vågar gå in i konflikter och stå för sin åsikt om det rör en fråga hon brinner för. Mitt tyckande, det kommer definitivt från henne.
Idag är jag själv förälder och kan förstå vissa av konstigheterna mina föräldrar hade för sig. Jag har fått lite sund distans och kan därmed närma mig dem igen. Vi tycker inte lika om allt, vi uppskattar inte alltid samma saker, vi har inte riktigt samma humor (de gillar Keeping up appearances, jag gillar the Office), men de är mina föräldrar. De är väldigt fina, jag älskar dem och jag önskar att vi sågs oftare.
måndag 6 december 2010
Day 02 - Your first love
Min första kärlek kan vi kalla P. Han gick i min klass från lekis till nian. Mina ömma känslor för pojkstackaren började spira någon gång i tioårsåldern, och oförmögen att visa mina känslor på något annat sätt släpade jag med mig min bästis och tvingade henne att hoppa hopprep utanför hans hus. Det här var en ganska genomskinlig manöver eftersom vi inte ens bodde på samma gata. Min bästis var förresten inte så nödbedd. Hon var nämligen också ganska förtjust i P.
P var en riktig nörd, lång och smal och onormalt smart. Idag har han gått på Chalmers och jobbar antagligen med datorer. Han var inte särskilt häftig (faktum är att han är den enda killen i klassen jag sett gråta högt) men urvalet på min byskola var skralt och i mina ögon var han snyggast av de fyra killar som gick i min årskurs.
Jag vet inte riktigt vad vi hoppades uppnå med det där idoga hopprepshoppandet. Kanske väntade jag på att han skulle komma ut? Det gjorde han aldrig. Jag vet att jag fantiserade om att han satt där inne och tittade på mig och tyckte jag var söt. Om han gjorde det vet jag inte, men jag vet att han under hela vår skoltid var olyckligt kär i klassens blondin, så låt oss säga att det är mindre troligt.
Jag var fortfarande kär i P när vi började i högstadiet. I sjuan bestämde jag mig för att innan sommarlovet skulle jag lyckas få honom på kroken, men det lyckades aldrig (han var fortfarande kär i blondinen och ja, jag borde ha fattat att det var kört). Jag försökte så gott jag kunde att göra intryck på honom genom att verka så ointresserad som möjligt, vilket förstås inte ledde någonstans. Jag vill inte minnas att jag berättade för någon om mina känslor, att det skulle komma till hans kännedom var det värsta mitt trettonåriga jag kunde föreställa sig.
När jag började i nian svalnade mina känslor för P till slut, utan att han fått kännedom om min förpubertala crush. Jag berättade det för honom på vår student, och vi skrattade gott åt saken. Det visade sig att han sett oss hoppa hopprep, men missförstått våra intentioner. Han trodde asfalten var bättre på hans gata än på min.
Jag hoppas han har det bra idag.
P var en riktig nörd, lång och smal och onormalt smart. Idag har han gått på Chalmers och jobbar antagligen med datorer. Han var inte särskilt häftig (faktum är att han är den enda killen i klassen jag sett gråta högt) men urvalet på min byskola var skralt och i mina ögon var han snyggast av de fyra killar som gick i min årskurs.
Jag vet inte riktigt vad vi hoppades uppnå med det där idoga hopprepshoppandet. Kanske väntade jag på att han skulle komma ut? Det gjorde han aldrig. Jag vet att jag fantiserade om att han satt där inne och tittade på mig och tyckte jag var söt. Om han gjorde det vet jag inte, men jag vet att han under hela vår skoltid var olyckligt kär i klassens blondin, så låt oss säga att det är mindre troligt.
Jag var fortfarande kär i P när vi började i högstadiet. I sjuan bestämde jag mig för att innan sommarlovet skulle jag lyckas få honom på kroken, men det lyckades aldrig (han var fortfarande kär i blondinen och ja, jag borde ha fattat att det var kört). Jag försökte så gott jag kunde att göra intryck på honom genom att verka så ointresserad som möjligt, vilket förstås inte ledde någonstans. Jag vill inte minnas att jag berättade för någon om mina känslor, att det skulle komma till hans kännedom var det värsta mitt trettonåriga jag kunde föreställa sig.
När jag började i nian svalnade mina känslor för P till slut, utan att han fått kännedom om min förpubertala crush. Jag berättade det för honom på vår student, och vi skrattade gott åt saken. Det visade sig att han sett oss hoppa hopprep, men missförstått våra intentioner. Han trodde asfalten var bättre på hans gata än på min.
Jag hoppas han har det bra idag.
söndag 5 december 2010
Day 01 – Introduce yourself
Jag heter Anne Björnström och bor i Röbäck, en by som i stort sett smält samman med Umeå stad de senaste årtiondena, allt eftersom Böleäng ätit upp Röbäcksslätten. Här har jag bott de senaste femton månaderna och kommer nog att fortsätta göra det de närmaste femton åren, med tanke på hur bra jag trivs.
Röbäck är en by, och jag kommer från en by, en mycket mindre sådan. Långvariga läsare av bloggen vet att jag kommer från Tärendö, en liten by utanför Pajala. En by som bestod av 640 tappra själar när jag flyttade därifrån och ännu färre nu, en by som mest gjort sig känd som bakgrundskuliss i filmen Populärmusik från Vittula och för att ha fostrat en mycket framgångsrik skidåkerska.
Jag är alltså från Tornedalen, men egentligen är jag dansk. Mina föräldrar kommer från Danmark men gjorde det udda valet att flytta från Köpenhamn till Tärendö (mer om det kommer antagligen i kapitlet om mina föräldrar). Där bodde de när jag föddes och där växte jag upp. Min uppväxt var lycklig i det stora hela. Jag åtnjöt en frihet få stadsbarn har, jag har aldrig skjutsats av andra skäl än att avståndet var för stort för mig att forcera. Jag har från rätt tidig ålder på egen hand kunnat ta mig till mina kompisar, mina aktiviteter och ut på mina egna upptåg.
Jag älskar naturen, för jag är van vid den och att vara i den. Skogen står för lek och trevliga upplevelser, den är inte skrämmande. Skogen fanns bakom vårt hus, gick man åt rätt håll genom den skogen kom man inte ut förrän man kom till Kirunavägen ungefär mitt mellan Junosuando och Masugnsbyn, och dit är det drygt tre mil. Skogen och älvarna och ängarna och kalhyggena och bäckarna har varit en del av min vardag, de har alltid funnits där. Jag kan inte bo någonstans där det inte finns äkta natur i närheten, det går inte.
Jag är enda barnet, vilket har gjort mig mer självständig, mer kapabel att ta egna beslut och mindre rädd för att vara ensam. Det förde också med sig att jag var lillgammal, för jag var mer van vid att umgås med vuxna än med andra barn. Faktum är att jag kände mig tryggare och mer viss om hur de sociala koderna såg ut i samvaro med människor som var trettio år äldre än mig än med jämnåriga.
Jag var ett snällt barn, ett alldeles för snällt barn eftersom mindre snälla barn drog nytta av min snällhet. Det gjorde mig till ett misstänksamt barn, och misstänksamheten överlevde till vuxen ålder. Den finns fortfarande där, och under mina bra dagar kallar jag den lite överseende för sund skepsis. Men faktum är att den hindrar mig från att ta kontakt med andra, att ta initiativ till att inleda relationer, eftersom jag är rädd att andra människor bara låtsas tycka om mig och när som helst kommer att sticka en bildlig kniv i ryggen på mig. Och där skule jag få stå med den godtrognes skam.
Jag är gift men min första kärlek. Vi har ett barn tillsammans, och har bestämt oss för att ett till barn kommer om och i så fall när vi verkligen längtar efter ett.
Jag är envis som få när det är något jag vill, och jag tvekar inte att försöka få med andra på tåget om jag anser att jag har en bra idé. Jag slutför saker som måste slutföras av ren pliktkänsla, eftersom min naturliga motivation oftast försvinner på halva vägen. Detta syns i mina hobbyprojekt, som ligger halvfärdiga i väntan på nästa infall att börja virka/knyppla/måla/skriva/spela. När jag inte måste blir det helt enkelt inte färdigt. Som tur är för mig så är min pliktkänsla starkare än min lathet (och det vill inte säga lite, för jag kan vara väldigt lat).
Jag hamnar lätt i både positiva och negativa spiraler, vad gäller allt. Går det bra i skolan ger jag mer, går jag upp i vikt äter jag mer onyttigheter. Jag blir kvar i spiralen tills dess att de där tidigare nämnda infallen kommer och jag gör en kraftinsats och vänder skutan.
Jag var otroligt blyg som barn. Så blyg att jag inte vågade säga "Ja" när jag ropades upp på inskrivningen i skolan. Läraren började titta runt och jag minns att jag i panik tänkte att jag måste ge mig till känna på något sätt men jag fick inte fram ett ljud. Så jag ställde mig liksom lite halvt upp och tittade åt lärarens håll tills hon fick syn på mig, nickade och satte en bock i sin bok utför mitt namn. Min blyghet har orsakat stora problem för mig, och gör än idag i vissa situationer. Jag är blyg när jag träffar nya människor, jag törs inte börja prata direkt utan känner och trevar mig fram tills jag vågar öppna munnen.
Jag vill inte uttrycka mina åsikter förrän jag känner till ungefär vad de andra tycker. Inte för att jag är rädd för att de inte ska hålla med mig, utan för att jag inte vet om de kommer att hålla med mig eller ej. Är jag beredd på att den andra inte kommer att tycka som jag är det mycket lättare, då kan jag gå in i en debatt med liv och lust. Det hela handlar om att jag vill vara förberedd. Jag vill veta om det kommer att bli en konflikt eller ej, och jag vill veta hur den andra handlar ifall det blir en konflikt.
Jag saknar smak vad gäller heminredning, vilket bottnar i ointresse. Jag har aldrig brytt mig om att följa med i vad som är inne och inte och har svårt att avgöra om något är snyggt eller ej. När det gäller hemmet är funktion viktigare än utseende för mig, och jag skulle aldrig köpa ett bruksföremål för dyra pengar på grund av dess utseende. Däremot kan jag betala mycket pengar för fula saker som fungerar riktigt, riktigt bra.
Det samma gäller egentligen mode, även om jag här har lite mer utvecklade åsikter om vad som är snyggt eller inte. Dessa åsikter överensstämmer dock sällan med vad de rådande trenderna säger.
Jag flyttade hemifrån när jag var sjutton.
Jag visste fortfarande inte vad jag ville bli när jag var tjugosex.
Jag har en halvfärdig lärarutbildning och en nästan färdig undersköterskeutbildning.
Jag är paniskt rädd för spindlar och att det ska börja brinna.
Jag går nästan aldrig i högklackat och jag är inte intresserad av handväskor. Jag sminkar mig och fixar håret när jag ska på partaj men aldrig annars, även om jag tycker att det är roligt.
Jag är den mest morgontrötta människan jag vet om.
Jag skjuter upp det jag kan till en annan dag men är väldigt effektiv när jag väl sätter igång, vilket jag tvingats att lära mig efter alla gånger jag gjort saker i sista minuten.
Jag är tidsoptimist.
Jag har svårt att bestämma mig,det tar lång tid för mig. Jag har svårt att fatta beslut rent förnuftigt, att väga för- och nackdelar mot varandra, det resulterar ofta i beslut som visar sig felaktiga i efterhand. Om jag däremot låter beslut växa fram, väntar med att ta beslutet tills en känsla av vad som är rätt infinner sig blir resultatet mer lyckat.
Jag läser på om allt och anser att kunskap är en fördel i alla lägen. Jag anser allmänbildning för att vara en av de mest eftersträvansvärda egenskaperna och beundrar den hos andra.
Deadlines och tidspress har dålig inverkan på min prestationsförmåga. Jag får panik och kan bara tänka "jag hinner inte, jag hinner inte" i stället för att fokusera på uppgiften.
Jag tycker om att lyssna på musik och se film och tv-serier av god kvalitet. Min smak är blandad vad gäller alla tre. Jag läser nästan alltid minst två-tre böcker samtidigt.
Jag är ganska klantig och har lite dålig balans, vilket en gång ledde till att bartendern på Havanna nekade mig att köpa öl trots att det var min första för kvällen och jag var spiknykter.
Jag var tidigare väldigt självisk, men det har blivit bättre genom egna insatser och genom att jag fick barn.Överhuvudtaget ägnar jag mig mycket åt att reflektera över mina dåliga egenskaper och minska deras inverkan på hur jag beter mig.
Jag ligger till vänster på den politiska skalan och har tänkt engagera mig politiskt på fritidsbasis så småningom.
Jag är motsägelsefull och har få principer. De flesta principer jag har har jag brutit mot en eller annan gång. Jag tror att jag är ganska komplicerad och jag vet att jag är svår att lära känna eftersom jag är så motvillig att släppa in människor. Mitt skal är ganska tjockt, eller ska vi säga att jag liksom en lök har många lager?
Röbäck är en by, och jag kommer från en by, en mycket mindre sådan. Långvariga läsare av bloggen vet att jag kommer från Tärendö, en liten by utanför Pajala. En by som bestod av 640 tappra själar när jag flyttade därifrån och ännu färre nu, en by som mest gjort sig känd som bakgrundskuliss i filmen Populärmusik från Vittula och för att ha fostrat en mycket framgångsrik skidåkerska.
Jag är alltså från Tornedalen, men egentligen är jag dansk. Mina föräldrar kommer från Danmark men gjorde det udda valet att flytta från Köpenhamn till Tärendö (mer om det kommer antagligen i kapitlet om mina föräldrar). Där bodde de när jag föddes och där växte jag upp. Min uppväxt var lycklig i det stora hela. Jag åtnjöt en frihet få stadsbarn har, jag har aldrig skjutsats av andra skäl än att avståndet var för stort för mig att forcera. Jag har från rätt tidig ålder på egen hand kunnat ta mig till mina kompisar, mina aktiviteter och ut på mina egna upptåg.
Jag älskar naturen, för jag är van vid den och att vara i den. Skogen står för lek och trevliga upplevelser, den är inte skrämmande. Skogen fanns bakom vårt hus, gick man åt rätt håll genom den skogen kom man inte ut förrän man kom till Kirunavägen ungefär mitt mellan Junosuando och Masugnsbyn, och dit är det drygt tre mil. Skogen och älvarna och ängarna och kalhyggena och bäckarna har varit en del av min vardag, de har alltid funnits där. Jag kan inte bo någonstans där det inte finns äkta natur i närheten, det går inte.
Jag är enda barnet, vilket har gjort mig mer självständig, mer kapabel att ta egna beslut och mindre rädd för att vara ensam. Det förde också med sig att jag var lillgammal, för jag var mer van vid att umgås med vuxna än med andra barn. Faktum är att jag kände mig tryggare och mer viss om hur de sociala koderna såg ut i samvaro med människor som var trettio år äldre än mig än med jämnåriga.
Jag var ett snällt barn, ett alldeles för snällt barn eftersom mindre snälla barn drog nytta av min snällhet. Det gjorde mig till ett misstänksamt barn, och misstänksamheten överlevde till vuxen ålder. Den finns fortfarande där, och under mina bra dagar kallar jag den lite överseende för sund skepsis. Men faktum är att den hindrar mig från att ta kontakt med andra, att ta initiativ till att inleda relationer, eftersom jag är rädd att andra människor bara låtsas tycka om mig och när som helst kommer att sticka en bildlig kniv i ryggen på mig. Och där skule jag få stå med den godtrognes skam.
Jag är gift men min första kärlek. Vi har ett barn tillsammans, och har bestämt oss för att ett till barn kommer om och i så fall när vi verkligen längtar efter ett.
Jag är envis som få när det är något jag vill, och jag tvekar inte att försöka få med andra på tåget om jag anser att jag har en bra idé. Jag slutför saker som måste slutföras av ren pliktkänsla, eftersom min naturliga motivation oftast försvinner på halva vägen. Detta syns i mina hobbyprojekt, som ligger halvfärdiga i väntan på nästa infall att börja virka/knyppla/måla/skriva/spela. När jag inte måste blir det helt enkelt inte färdigt. Som tur är för mig så är min pliktkänsla starkare än min lathet (och det vill inte säga lite, för jag kan vara väldigt lat).
Jag hamnar lätt i både positiva och negativa spiraler, vad gäller allt. Går det bra i skolan ger jag mer, går jag upp i vikt äter jag mer onyttigheter. Jag blir kvar i spiralen tills dess att de där tidigare nämnda infallen kommer och jag gör en kraftinsats och vänder skutan.
Jag var otroligt blyg som barn. Så blyg att jag inte vågade säga "Ja" när jag ropades upp på inskrivningen i skolan. Läraren började titta runt och jag minns att jag i panik tänkte att jag måste ge mig till känna på något sätt men jag fick inte fram ett ljud. Så jag ställde mig liksom lite halvt upp och tittade åt lärarens håll tills hon fick syn på mig, nickade och satte en bock i sin bok utför mitt namn. Min blyghet har orsakat stora problem för mig, och gör än idag i vissa situationer. Jag är blyg när jag träffar nya människor, jag törs inte börja prata direkt utan känner och trevar mig fram tills jag vågar öppna munnen.
Jag vill inte uttrycka mina åsikter förrän jag känner till ungefär vad de andra tycker. Inte för att jag är rädd för att de inte ska hålla med mig, utan för att jag inte vet om de kommer att hålla med mig eller ej. Är jag beredd på att den andra inte kommer att tycka som jag är det mycket lättare, då kan jag gå in i en debatt med liv och lust. Det hela handlar om att jag vill vara förberedd. Jag vill veta om det kommer att bli en konflikt eller ej, och jag vill veta hur den andra handlar ifall det blir en konflikt.
Jag saknar smak vad gäller heminredning, vilket bottnar i ointresse. Jag har aldrig brytt mig om att följa med i vad som är inne och inte och har svårt att avgöra om något är snyggt eller ej. När det gäller hemmet är funktion viktigare än utseende för mig, och jag skulle aldrig köpa ett bruksföremål för dyra pengar på grund av dess utseende. Däremot kan jag betala mycket pengar för fula saker som fungerar riktigt, riktigt bra.
Det samma gäller egentligen mode, även om jag här har lite mer utvecklade åsikter om vad som är snyggt eller inte. Dessa åsikter överensstämmer dock sällan med vad de rådande trenderna säger.
Jag flyttade hemifrån när jag var sjutton.
Jag visste fortfarande inte vad jag ville bli när jag var tjugosex.
Jag har en halvfärdig lärarutbildning och en nästan färdig undersköterskeutbildning.
Jag är paniskt rädd för spindlar och att det ska börja brinna.
Jag går nästan aldrig i högklackat och jag är inte intresserad av handväskor. Jag sminkar mig och fixar håret när jag ska på partaj men aldrig annars, även om jag tycker att det är roligt.
Jag är den mest morgontrötta människan jag vet om.
Jag skjuter upp det jag kan till en annan dag men är väldigt effektiv när jag väl sätter igång, vilket jag tvingats att lära mig efter alla gånger jag gjort saker i sista minuten.
Jag är tidsoptimist.
Jag har svårt att bestämma mig,det tar lång tid för mig. Jag har svårt att fatta beslut rent förnuftigt, att väga för- och nackdelar mot varandra, det resulterar ofta i beslut som visar sig felaktiga i efterhand. Om jag däremot låter beslut växa fram, väntar med att ta beslutet tills en känsla av vad som är rätt infinner sig blir resultatet mer lyckat.
Jag läser på om allt och anser att kunskap är en fördel i alla lägen. Jag anser allmänbildning för att vara en av de mest eftersträvansvärda egenskaperna och beundrar den hos andra.
Deadlines och tidspress har dålig inverkan på min prestationsförmåga. Jag får panik och kan bara tänka "jag hinner inte, jag hinner inte" i stället för att fokusera på uppgiften.
Jag tycker om att lyssna på musik och se film och tv-serier av god kvalitet. Min smak är blandad vad gäller alla tre. Jag läser nästan alltid minst två-tre böcker samtidigt.
Jag är ganska klantig och har lite dålig balans, vilket en gång ledde till att bartendern på Havanna nekade mig att köpa öl trots att det var min första för kvällen och jag var spiknykter.
Jag var tidigare väldigt självisk, men det har blivit bättre genom egna insatser och genom att jag fick barn.Överhuvudtaget ägnar jag mig mycket åt att reflektera över mina dåliga egenskaper och minska deras inverkan på hur jag beter mig.
Jag ligger till vänster på den politiska skalan och har tänkt engagera mig politiskt på fritidsbasis så småningom.
Jag är motsägelsefull och har få principer. De flesta principer jag har har jag brutit mot en eller annan gång. Jag tror att jag är ganska komplicerad och jag vet att jag är svår att lära känna eftersom jag är så motvillig att släppa in människor. Mitt skal är ganska tjockt, eller ska vi säga att jag liksom en lök har många lager?
Utmaning med modifikation
Jag har efter lite funderande bestämt mig för att anta den där bloggutmaningen som alla andra bloggare gör just nu. Den där med trettio ämnen, där man ska beta av ett för varje dag:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Vissa av de här ämnena tycker jag är störtlöjliga. Till exempel tvivlar jag starkt på att ni är intresserade av vad jag har i min väska. Men vi får väl se. Kanske dyker de upp, kanske hoppar jag över dem eller bloggar om något annat i stället. Jag är inte heller säker på att jag kommer att hinna med ett ämne per dag, särskilt eftersom jag är i sluttampen av den här terminens studier med prov och fördjupningsuppgifter de närmaste två veckorna. Och så är det ju jul.
Men för mig som ofta låter bli att blogga på grund av brist på uppslag kommer det här ändå lite som en hjälp på traven.
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Vissa av de här ämnena tycker jag är störtlöjliga. Till exempel tvivlar jag starkt på att ni är intresserade av vad jag har i min väska. Men vi får väl se. Kanske dyker de upp, kanske hoppar jag över dem eller bloggar om något annat i stället. Jag är inte heller säker på att jag kommer att hinna med ett ämne per dag, särskilt eftersom jag är i sluttampen av den här terminens studier med prov och fördjupningsuppgifter de närmaste två veckorna. Och så är det ju jul.
Men för mig som ofta låter bli att blogga på grund av brist på uppslag kommer det här ändå lite som en hjälp på traven.
fredag 3 december 2010
Rosa skräp
Dottern har fått en avskyvärd film; Mintys jul från My Little Pony. Jag är helt oskyldig, jag skulle aldrig ha gått med på att köpa den, men jag kan precis se framför mig hur maken veknar när dottern utropar "det är rosa hästar!".
Nåja, nu äger hon den, och hon såg den idag. Fy, så hemsk den är. Jag försökte ignorera den och läsa min bok i stället, men jag kände riktigt hur allt det där pastelliga och puttenuttiga och supertjejiga bildade en rosa gegga inne i min hjärna.
Jag minns precis hur bra jag tyckte My Little Pony var när jag var sju-åtta år. När jag fyllde åtta önskade jag mig så hett, så hett ett stall med en sån där liten ponny i. Ett sånt hade min kompis Nina och jag såg det som höjden av lycka att få äga ett. Jag fick en kasettradio med dubbla kassettdäck i stället. Klokt av mina föräldrar, en stor besvikelse på själva födelsedagen. Men så klart roligare i längden. Men jag gillade verkligen de där pastellfärgade hästarna, jag tyckte de var så fina, jag älskade att borsta deras randiga manar tills de förfabrikerade lockarna gick ur. Jag hade en sån där Titta-lyssna-läs-bok också, om någon sorts dansshow i my little pony-land. Jag minns att min mamma inte tyckte om att läsa den, hon tyckte den var löjlig.
Nu är det jag som tycker det är löjligt, och dottern som förförs av det rosa fluffet. Min enda tröst är att det är en fas. Det kommer att gå över och en dag kommer hon att lägga sin rosa fluff-film i en låda och förtränga att hon någonsin har ägt den.
Nåja, nu äger hon den, och hon såg den idag. Fy, så hemsk den är. Jag försökte ignorera den och läsa min bok i stället, men jag kände riktigt hur allt det där pastelliga och puttenuttiga och supertjejiga bildade en rosa gegga inne i min hjärna.
Jag minns precis hur bra jag tyckte My Little Pony var när jag var sju-åtta år. När jag fyllde åtta önskade jag mig så hett, så hett ett stall med en sån där liten ponny i. Ett sånt hade min kompis Nina och jag såg det som höjden av lycka att få äga ett. Jag fick en kasettradio med dubbla kassettdäck i stället. Klokt av mina föräldrar, en stor besvikelse på själva födelsedagen. Men så klart roligare i längden. Men jag gillade verkligen de där pastellfärgade hästarna, jag tyckte de var så fina, jag älskade att borsta deras randiga manar tills de förfabrikerade lockarna gick ur. Jag hade en sån där Titta-lyssna-läs-bok också, om någon sorts dansshow i my little pony-land. Jag minns att min mamma inte tyckte om att läsa den, hon tyckte den var löjlig.
Nu är det jag som tycker det är löjligt, och dottern som förförs av det rosa fluffet. Min enda tröst är att det är en fas. Det kommer att gå över och en dag kommer hon att lägga sin rosa fluff-film i en låda och förtränga att hon någonsin har ägt den.
onsdag 1 december 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)