Minus en

Maken har åkt på jobb i Östersund och ska vara borta i tio dagar. Det har hunnit gå två, och tack vare att jag kallat in min mor båda dagarna har jag inte blivit galen än.

Det är inte det att jag inte klarar det utan hjälp, men i så fall hade bara det absolut nödvändigaste blivit gjort. Nu har jag i stället kunnat lämna J i sin ömma mormoders vård mellan amningarna och själv passat på att fixa och dona i vår sorgligt försummade trädgård.

Efter allt som allt ca åtta timmars effektivt arbete har jag grävt ur gammal jord i en rabatt, fyllt ut med ny jord och satt existerande blommor och alla nya jordgubbsskott i den. Dessutom har jag grävt ur en plätt på ca fyra kvadratmeter, fyllt på med ny jord och jämnat till; när det blir klart (ett hörn återstår) ska där sås gräs. Slutligen har hela gräsmattan klippts och baksidan är krattad. Jag räknade ut att jag har gått mellan trädgården och parkeringen 200 m bort med fullastad skottkärra ca femton gånger tur och retur. Mina armar är som spagetti varje gång jag tar paus.

Men, det är härligt att äntligen göra något åt eländet och se det fina växa fram, även om det tar mycket längre tid än jag trodde det skulle göra. Tidsoptimisten Anne underskattade både tids- och jordåtgång kan jag meddela. Tur att jorden är gratis (tillhandahålls av hyresvärden, liksom alla redskap, gödsel, gräsfrön, trallolja och annat smått och gott) annars hade det blivit en dyr historia.

Nu är klockan väldigt mycket och jag är trött i både kropp och huvud. Bebisen sover äntligen efter en missnöjd kväll och jag ska bara kolla till det stora barnet så ska jag också slockna.



Soon to be gräsmatta.



Rabatt. I förgrunden det som ska hamna under altanen när vi bygger ut den.