Semester

Sedan igår är vi åter hemma efter en veckas semester i Danmark. Själva resandet skedde med tåg eftersom förra Danmarksresan med flyg var en strapats med värmeslag, öronont, yrsel, vätskebrist och allmän misär.
Så här i efterhand kan jag konstatera att tågresan blev ungefär likadan (förutom öronont), bara med den skillnaden att det tar ca 14 timmar längre tid med tåget.

Värst var sträckan Köpenhamn - Stockholm på hemvägen. Tåget var fullsatt, varmt, kvavt och alla var trötta och svettiga. J skrek och gnölade och fick ingen ro och E som var på dåligt humör klagade och gnällde så mitt tålamod till slut var så uttänjt att det hotade gå av på mitten. När det återstod en knapp timme av resan nådde vi höjdpunkten när E plötsligt med panik i rösten meddelar att hon mår illa och måste kräkas. Fram med spypåse, maken som satt bakom fick stå lutad över sätet och hålla påsen medan jag försökte hålla J lugn med hjälp av amning. Det visade sig dock ha blivit lite väl mycket av den varan, för mitt i allt kräks hon plötsligt ut över sina kläder, sin filt och mig. Bingo.

Där och då bestämde vi att hädanefter blir det flyg om vi ska längre än 30 mil.

Nåväl, själva Danmarksvistelsen och då främst dagarna i Legoland var fantastiska. Vädret var varmt och soligt varenda dag och E fick åka allt hon ville utan stress eftersom vi hade tre dagar på oss. Eftersom hotellet låg på tio minuters gångavstånd hade vi möjlighet att gå tillbaka efter middagen och åka saker det är alldeles för lång kö till dagtid.

E visade sig vara en liten adrenaline junkie som åkte berg-och-dal-banan "Draken" inte bara en utan två gånger tillsammans med mig. Jag hade mina betänkligheter innan, hon är trots allt bara fem år, och jag ville inte att hon skulle hamna i en situation där hon blev jätterädd mitt i och behöva stanna kvar tills det var färdigt. Det är ju svårt att stiga av en berg-och-dal-bana liksom. Men min oro visade sig vara totalt ogrundad, när vagnen saktade in mot slutet utbrast dottern besviket "Är det slut nu?" varpå hon frågade om vi inte kunde åka en gång till, för det var "superkul att åka supersnabbt". Roligt för mig att ha en allierad i familjen inför framtida besök på nöjesparker.

Kan överlag rekommendera Legoland till barnfamiljer. Parken är välorganiserad och trots stora besökarantal är köerna hanterbara. Man betalar för att gå in, att åka saker kostar inget extra. Vi bodde på hotell Propellen som ligger ett stenkast från entrén, och även det hotellet vill jag rekommendera. Särskilt restaurangen med den sällsynta kombon klanderfri service - barnvänlighet ger pluspoäng. Jag är i alla fall inte van vid att hitta barnmenyer innehållande pyssel och kritor på bordet i samma restaurang där servitörerna i stärkta förkläden presenterar vinet och hämtar den använda tallriken medan man hämtar mer mat från buffén.

Efterrättsbuffén innehöll för övrigt en kaka som smakade snickers och chokladfontän att doppa frukt i.

Jag hade apropå godsaker gjort en deal med mig själv om att jag fick äta vad jag ville under semestern bara jag tränade på något vis varje dag. Jag lyckades hålla detta alla dagar utom två då tiden helt enkelt inte räckte till. Jag utnyttjade gym och pool på hotellet och fick till bra träning. Dessutom måste jag säga att detta varit en aktiv semester i den meningen att vi absolut inte latat oss. Enda tillfället vi suttit ned har varit vid måltiderna, annars har vi gått och gått så fötterna värkte till slut. Vägde mig i morse och upptäckte till min förvåning och glädje att jag bara gått upp ett knappt kilo under veckans gång. Inget att bry sig nämnvärt om, det försvinner lika fort igen.

Allt som allt har det här varit en riktigt härlig semester, och som sig bör var det även härligt att komma hem.



På väg in första dagen.


E och Bedstefar (min pappa) kollar kartan. Legoland är fem gånger så stort som när jag var barn.


Städerskan hade lagt nallen fint till rätta på sängen.


I babycentret mitt i Legoland, där det fanns allt som behövs för blöjbyte och matning inkl. blöjor i alla storlekar och amningskuddar.


Sista dagen besöktes Legoshopen. Vill-ha-faktorn var hög, men 3499 danska kronor för Dödsstjärnan kändes lite väl saftigt.


På grund av beställningar hemifrån köptes en hel del nyckelringar med Star Warstema.


Den här gången blev E inte rädd för hajarna i Atlantisakvariet, tvärtom.

Mål uppnått!

I förrgår hände det, jag klarade att hålla positionen "plankan" i två minuter, två gånger. Det var jobbigt, speciellt andra gången, men jag bet i och höll ut.

Jag tror faktiskt att det har suttit mycket i det mentala att jag inte klarat detta förrän nu. För bara någon vecka sedan klarade jag bara 1 minut och 25 sekunder, att jag skulle blivit så mycket starkare på så kort tid håller jag för otroligt. Snarare är det nog så att jag inte vågat ta i ordentligt, inte orkat förbi den där punkten där det är riktigt, riktigt jobbigt.

Ska jag klara av ett vasalopp måste jag jobba med den här biten. Då kommer det att vara tungt, och jag kommer att drabbas av impulsen att ge upp och kliva av. Att då i stället bita i och nyttja den stora reservkapacitet som bevisligen finns i kroppen blir något att jobba på.

Jag fick en fråga

Jag hälsade på på jobbet idag. En arbetskamrat (som inte har egna barn) frågade mig hur det fungerar att vara tvåbarnsförälder. Eller rättare sagt, hon sade "fungerar det att vara tvåbarnsmamma?"

Viss nyansskillnad där.

Jag svarade att vissa dagar flyter saker på hjälpligt och då tänker jag "det här går ju riktigt bra" och att det andra dagar är fullständigt kaos. Men att jag lärt mig att för att fixa vardagen mentalt och praktiskt planerar jag så lite som möjligt (för planerna faller ofelbart, och Murphy ser till att ju noggrannare planering desto sämre håller den), jag tar dagen som den kommer och jag gillar läget.

Typ så.

Idag gjorde jag fel

Idag gjorde jag förälderns vanligaste misstag: jag såg en situation enbart ur mitt eget perspektiv. Jag sade nej, min dotter blev i mina ögon oproportionerligt ledsen i förhållande till vad som nekades, jag sade till henne att hon skulle "skärpa sig" och att det "inte var något att bli ledsen över".

Vem var jag att bedöma vad hon får bli ledsen över och inte? Och "skärpa sig"? Det är nedlåtande att säga så i de allra flesta fall. Det var det idag.

Min dotter gick i tårar, jag gick på promenad och för sent ska syndaren vakna. När jag kom hem hade jag insett mitt misstag, men då sov hon.

I morgon är det jag som ber om förlåtelse och lovar bot och bättring det första jag gör.

Fokus på funktion

Samtidigt som jag tränar för att komma tillbaka i form efter graviditet och förlossning försöker jag hitta rätt fokus i tänkandet kring träningen och kosten. Detta för att kunna behålla motivationen över lång tid och göra detta på ett så hälsosamt sätt som möjligt.

Mitt tänkande kring träning grundade jag redan under min förra viktnedgång, men det är så lätt att halka ur fokus, jag måste jobba på det hela tiden. Vad är det då jag har som fokus?

Jo, det är så enkelt att jag kämpar för att behålla fokus på min hälsa i stället för mitt utseende när det gäller viktnedgång, träning och kost. Det låter säkert enkelt och det är det säkert för många andra, men jag inser mer och mer hur utseendefixerad jag varit och fortfarande är. Mitt fokus vid viktnedgång ligger traditionellt mycket mer på tappade kilon och centimetrar än på hur det känns i kroppen. Visst, kilon måste tappas och centimetrar minska för att det ska kännas annorlunda och man ska bli hälsosammare, men jag inser att i alla fall för mig som är utseendefixerad är det inte bra att det blir fokus nummer ett. Jag ska i stället försöka fokusera på funktion. Att jag blir starkare, orkar mer, att det är lättare att gå upp för en trappa, att det är lättare att röra sig. Att glädjas över känslan av att vara lättare, snarare än att glädjas över siffran på vågen.

Jag väger mig, och jag blir glad när siffran är mindre än den var förra veckan. Antagligen kommer jag aldrig ifrån det helt. Men när jag antecknar är det antalet övningar jag orkar eller kilometrar jag gått som är viktigast. Funktion kommer först. Vikten är reducerad till en liten siffra i ett hörn.

Varför tycker jag att det här är så viktigt då? Att gå ner i vikt är ju hälsosamt om man är överviktig, då spelar det väl ingen roll om man fokuserar på hur det känns eller hur det ser ut? Jag hävdar att det visst spelar roll vilket fokus man har, eftersom det påverkar ens motivation, och kanske även ens metoder.

Ett exempel är något ni vet att jag inte är förtjust i, nämligen dieter. Jag vänder mig starkt emot dieter som lovar snabb viktnedgång, eftersom jag tror att snabb viktnedgång är skadlig. Jag vänder mig även mot dieter som utesluter delar av kostcirkeln eftersom jag tror att det bästa för hälsan är att äta så allsidig kost som möjligt. Jag vågar påstå att de allra flesta som använder sig av dieter har en smalare (och därmed snyggare) kropp som sitt fokus och motivation. Inte en bättre hälsa.

Som sagt, jag påstår inte att jag mästrar detta tänkande till fullo, jag står och kollar in mig själv i spegeln en hel del själv, när jag enligt min filosofi i stället borde känna efter hur det känns i kroppen. Men jag är medveten om det och jag jobbar på det.

Dels handlar det om att komma ifrån utseendefixeringen för att jag tror att ett hälsofokus leder till hälsosammare metoder för viktnedgång. Dels handlar det om att jag i egenskap av förälder känner att jag måste förmedla rätt budskap till mina döttrar. Vi kvinnor lär oss från barnsben att det som räknas när det gäller våra kroppar är utseende, inte funktion. Det är så synd. För vad är egentligen viktigast? Att vara "snygg" eller ha en stark, hälsosam kropp som låter en göra det man önskar med den? Jag menar inte att vi ska låta barn bli feta och säga att de är vackra som de är med sin övervikt, jag menar att vi ska sluta tala om "vacker" överhuvudtaget och tala om att orka, fungera i stället.

Faktiskt tror jag att utseendefokus kan hämma möjligheterna att gå ner i vikt på så vis att det är menligt för motivationen. Om allt man vill är att bli snygg finns risken att man fokuserar på problemområdena på kroppen i stället för att se de positiva förändringarna i funktion. Om jag bara ser gäddhänget och inte märker hur mycket starkare mina armar trots utseendet blivit ger det mig en känsla av att inget händer. Fel! Det som verkligen betyder något; hur mycket jag orkar lyfta, det har förändrats. En stark arm med lite gäddhäng fungerar lika bra som en stark arm utan gäddhäng. Båda armarna är lika bra, och lika stor källa till stolthet. Dessutom finns mycket i vårt utseende vi inte kan förändra utan kirurgi. Jag tror att det finns tjejer som känner hopplöshet inför viktnedgång för att de "ändå kommer ha potatisnäsan kvar" eller födelsemärken, eller för lång, för kort... Då kanske det känns som att det där att bli smal inte hjälper så mycket i sammanhanget, och där försvinner motivationen. Samma tänkande riskerar också att ta bort känslan av att ha åstadkommit något när man gått ner i vikt. Man "är fortfarande inte snygg" så vad spelar det då för roll att kilona är borta?

När jag har gått ner i vikt kommer jag fortfarande att ha bristningar på magen. Mina ben kommer inte att ha den perfekta, svarvade formen, för så ser mina ben helt enkelt inte ut. När jag tänker på det kan jag bli besviken, men jag försöker, åh, jag försöker verkligen att tänka "om jag är normalviktig, stark, har god kondition och en god hälsa spelar formen på mina ben eller huden på min mage ingen roll".

En punkt där detta tänkande aktivt slagit igenom är i min målsättning: i stället för att sätta upp ett mål om visst antal tappade kilon är mitt mål att orka ett vasalopp 2014. Jag är övertygad om att träningen inför det kommer att medföra att jag når normalvikt på vägen dit. Att bli normalviktig skulle däremot inte per automatik medföra att jag orkade ett vasalopp.

Funktion före form.

Framsteg

Drygt tio veckor har gått sedan förlossningen och jag börjar känna resultat av min envetna träning, även om den fortfarande består av barnvagnspromenader och enkla styrkeövningar hemma i vardagsrummet.

Den tydligaste förändringen är att höfterna och bålen börjar kännas stabila. Det känns inte längre som om jag 'inte sitter ihop ordentligt'. Dels läker fogarna, dels gör jag bålstabiliserande övningar nästan varje dag.

Den andra markanta förändringen är en tydligt förbättrad kondition och uthållighet. De första promenaderna kunde jag helt enkelt inte gå i rask takt, benen vägrade att röra sig snabbt. Dessutom blev jag flåsig för minsta lilla och orkade bara få kilometer. Idag gick jag 11,5 km i rask takt, och klarade att hålla tempo i över två timmar, hela vägen hem. Det känns i kroppen, men det gick!

Och just det, jag kan hålla plankposition i en minut och tio sekunder, gånger två. Det sker pustande och stånkande och jag kämpar till mitt yttersta, men återigen, jag klarar det. Är mycket nöjd med mig själv.