Fokus på funktion

Samtidigt som jag tränar för att komma tillbaka i form efter graviditet och förlossning försöker jag hitta rätt fokus i tänkandet kring träningen och kosten. Detta för att kunna behålla motivationen över lång tid och göra detta på ett så hälsosamt sätt som möjligt.

Mitt tänkande kring träning grundade jag redan under min förra viktnedgång, men det är så lätt att halka ur fokus, jag måste jobba på det hela tiden. Vad är det då jag har som fokus?

Jo, det är så enkelt att jag kämpar för att behålla fokus på min hälsa i stället för mitt utseende när det gäller viktnedgång, träning och kost. Det låter säkert enkelt och det är det säkert för många andra, men jag inser mer och mer hur utseendefixerad jag varit och fortfarande är. Mitt fokus vid viktnedgång ligger traditionellt mycket mer på tappade kilon och centimetrar än på hur det känns i kroppen. Visst, kilon måste tappas och centimetrar minska för att det ska kännas annorlunda och man ska bli hälsosammare, men jag inser att i alla fall för mig som är utseendefixerad är det inte bra att det blir fokus nummer ett. Jag ska i stället försöka fokusera på funktion. Att jag blir starkare, orkar mer, att det är lättare att gå upp för en trappa, att det är lättare att röra sig. Att glädjas över känslan av att vara lättare, snarare än att glädjas över siffran på vågen.

Jag väger mig, och jag blir glad när siffran är mindre än den var förra veckan. Antagligen kommer jag aldrig ifrån det helt. Men när jag antecknar är det antalet övningar jag orkar eller kilometrar jag gått som är viktigast. Funktion kommer först. Vikten är reducerad till en liten siffra i ett hörn.

Varför tycker jag att det här är så viktigt då? Att gå ner i vikt är ju hälsosamt om man är överviktig, då spelar det väl ingen roll om man fokuserar på hur det känns eller hur det ser ut? Jag hävdar att det visst spelar roll vilket fokus man har, eftersom det påverkar ens motivation, och kanske även ens metoder.

Ett exempel är något ni vet att jag inte är förtjust i, nämligen dieter. Jag vänder mig starkt emot dieter som lovar snabb viktnedgång, eftersom jag tror att snabb viktnedgång är skadlig. Jag vänder mig även mot dieter som utesluter delar av kostcirkeln eftersom jag tror att det bästa för hälsan är att äta så allsidig kost som möjligt. Jag vågar påstå att de allra flesta som använder sig av dieter har en smalare (och därmed snyggare) kropp som sitt fokus och motivation. Inte en bättre hälsa.

Som sagt, jag påstår inte att jag mästrar detta tänkande till fullo, jag står och kollar in mig själv i spegeln en hel del själv, när jag enligt min filosofi i stället borde känna efter hur det känns i kroppen. Men jag är medveten om det och jag jobbar på det.

Dels handlar det om att komma ifrån utseendefixeringen för att jag tror att ett hälsofokus leder till hälsosammare metoder för viktnedgång. Dels handlar det om att jag i egenskap av förälder känner att jag måste förmedla rätt budskap till mina döttrar. Vi kvinnor lär oss från barnsben att det som räknas när det gäller våra kroppar är utseende, inte funktion. Det är så synd. För vad är egentligen viktigast? Att vara "snygg" eller ha en stark, hälsosam kropp som låter en göra det man önskar med den? Jag menar inte att vi ska låta barn bli feta och säga att de är vackra som de är med sin övervikt, jag menar att vi ska sluta tala om "vacker" överhuvudtaget och tala om att orka, fungera i stället.

Faktiskt tror jag att utseendefokus kan hämma möjligheterna att gå ner i vikt på så vis att det är menligt för motivationen. Om allt man vill är att bli snygg finns risken att man fokuserar på problemområdena på kroppen i stället för att se de positiva förändringarna i funktion. Om jag bara ser gäddhänget och inte märker hur mycket starkare mina armar trots utseendet blivit ger det mig en känsla av att inget händer. Fel! Det som verkligen betyder något; hur mycket jag orkar lyfta, det har förändrats. En stark arm med lite gäddhäng fungerar lika bra som en stark arm utan gäddhäng. Båda armarna är lika bra, och lika stor källa till stolthet. Dessutom finns mycket i vårt utseende vi inte kan förändra utan kirurgi. Jag tror att det finns tjejer som känner hopplöshet inför viktnedgång för att de "ändå kommer ha potatisnäsan kvar" eller födelsemärken, eller för lång, för kort... Då kanske det känns som att det där att bli smal inte hjälper så mycket i sammanhanget, och där försvinner motivationen. Samma tänkande riskerar också att ta bort känslan av att ha åstadkommit något när man gått ner i vikt. Man "är fortfarande inte snygg" så vad spelar det då för roll att kilona är borta?

När jag har gått ner i vikt kommer jag fortfarande att ha bristningar på magen. Mina ben kommer inte att ha den perfekta, svarvade formen, för så ser mina ben helt enkelt inte ut. När jag tänker på det kan jag bli besviken, men jag försöker, åh, jag försöker verkligen att tänka "om jag är normalviktig, stark, har god kondition och en god hälsa spelar formen på mina ben eller huden på min mage ingen roll".

En punkt där detta tänkande aktivt slagit igenom är i min målsättning: i stället för att sätta upp ett mål om visst antal tappade kilon är mitt mål att orka ett vasalopp 2014. Jag är övertygad om att träningen inför det kommer att medföra att jag når normalvikt på vägen dit. Att bli normalviktig skulle däremot inte per automatik medföra att jag orkade ett vasalopp.

Funktion före form.