Idag gjorde jag förälderns vanligaste misstag: jag såg en situation enbart ur mitt eget perspektiv. Jag sade nej, min dotter blev i mina ögon oproportionerligt ledsen i förhållande till vad som nekades, jag sade till henne att hon skulle "skärpa sig" och att det "inte var något att bli ledsen över".
Vem var jag att bedöma vad hon får bli ledsen över och inte? Och "skärpa sig"? Det är nedlåtande att säga så i de allra flesta fall. Det var det idag.
Min dotter gick i tårar, jag gick på promenad och för sent ska syndaren vakna. När jag kom hem hade jag insett mitt misstag, men då sov hon.
I morgon är det jag som ber om förlåtelse och lovar bot och bättring det första jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar