Heja Åsa Brolin!

I Aftonbladets artikelserie om stressade småbarnsföräldrar intervjuas idag Åsa Brolin. Hon och hennes man har bestämt sig för att stressa av i stället, för att få en lugn och skön tillvaro med sitt barn. Jag tycker det är på tiden att även sådana exempel lyfts fram.

Åsa och hennes man jobbar halvtid och har gått ner i "levnadsstandard" (för så uttrycks det ju ofta i mitt tycke helt felaktigt när man lever på mindre pengar) för att få mer tid och slippa stressa. De upplever att omgivningen provoceras av att de inte känner sig stressade, att de vägrar renovera och kan skrota runt en hel dag.

Jag försöker så långt det är möjligt att leva ett liv som Åsas. Jag jobbar frivilligt halvtid (vilket ingen människa verkar kunna förstå) och jag upplever mig inte alls som stressad. När dottern var späd vägrade jag "mammagrupper" och babyaktiviteter. De enda fasta tiderna vi hade var kontrollerna på BVC. Det var jätteskönt.
Men när jag berättade att jag vilade i stället för att diska så sa folk "åh, om jag ändå hade kunnat göra det, vad klok du är" som om jag hade uppfunnit glödlampan. Det är väl bara att lägga sig ner och låta tröttheten göra resten?

Igår pratades det om svenska folkets svagare köpkraft. Det utmålades som en katastrof. Folket har blivit fattigt och har inte råd med sina lån. Sen sade den ekonomiska experten att familjerna kanske måste göra avkall på annat för att ha råd att bo kvar, t.ex. kanske bara åka på en semesterresa i stället för två per år.
Jag höll på att sätta i halsen. Vad förväntar sig folk egentligen? Är det den nya definitionen av fattigdom? Att bara ha råd att åka till Grekland en gång? Mycket ska man höra.

Jag börjar förstå att folk stressar ihjäl sig om de ska ha råd med fin villa som dessutom ska renoveras till oigenkännlighet i enlighet med inredningsprogrammen på TV, och sedan åka till Kreta på sommaren och Thailand på vintern. Men kom inte och klaga i så fall, ni har banne mig valt det själva.