In memoriam

Idag dog min farmor. Min bedstemor (det mysigare danska ordet för farmor/mormor). Hon var den sista av mina mor- och farföräldrar som försvann från oss. Men egentligen försvann hon i själen för flera år sedan när demensen sakta men säkert tog hennes personlighet ifrån henne. Jag träffade henne senast för tre år sedan och då insåg jag att min bedstemor var så gott som borta redan.

Jag känner mig ledsen över att jag förutom den gången för tre år sedan inte träffat henne överhuvudtaget sedan 1998. Det var för länge. Jag var ung och insåg inte att alla de jag älskar är dödliga och ville inte kännas vid att jag skulle ta chansen medan jag hade den. Men det går inte att göra om på nu.

Mina minnen av min bedstemor är många och spretiga och härrör allihop från min barndom. 
 
Bedstemor som... 
...alltid hade på sig kjolar och blusar som hon sytt själv. 
...stod i det lilla beredningsköket i huset på Grønskiftet 23 och kokade världens godaste varma choklad. 
...lät mig leka med hennes pyttesmå miniatyrgrytor och små virkade dockor men bestämt förbjöd mig att leka med de fina dockorna i vitrinskåpet. 
...lärde mig brodera, sy lapptäcken, knyppla, sticka, virka.
...förklarade hur man får kaktusar att blomma och stolt visade fram sin orkidésamling.
...satt mitt emot bedstefar vid köksbordet och läste Berlingske en söndagmorgon.
...tog en inbrottstjuv på bar gärning och sprang efter honom och höll fast honom i foten när han försökte fly genom häcken tills han släppte väskan med stöldgodset.
...lärde mig att om man går ensam på en väg och är jätterädd ska man stampa hårt med fötterna och ropa "här kommer jag och mina tio starka bröder!".
...tog med mig till hörnet där jag ramlade och stukade foten och sade till mig att spotta på den förrädiska plattan jag snubblat på.
...köpte och sparade ett paket bindor i en byrålåda ifall jag skulle vara där när jag fick min första mens. Det var jag inte, men jag är tacksam för omtanken.
...sydde en jättefin, röd manchesterklänning till mig när jag var sju år.
...hatade nyårsafton och fyrverkerier för att det påminde henne om tyskarnas skott under ockupationen. Och hon lät oss aldrig glömma att alla problem är bagateller jämfört med vad som hände under andra världskriget. Vilket i och för sig är sant.
...läste och läste och läste. Gick kvällskurser och lärde sig franska och italienska. Hon lade en stor ära i att vara allmänbildad. Den genen delar jag med henne.
...som hade tusen fascinerande berättelser som hon vägrade berätta. Och dem får jag aldrig höra. Det är det som smärtar mest.