Han är min man! Min!

Den här recensionen tycker jag att min käre make ska hänga upp på spegeln och titta på om han någon gång känner sig lite nere. Större komplimanger har han nog aldrig fått av någon förutom av mig och sin mamma.

Hon var vacker

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag glömmer lätt bort att människor jag bara känt som äldre personer en gång har varit unga de också. Mina minnen av min farmor är minnen av en äldre dam med gråa strån i det svarta och lite smårynkigt skinn. Men självklart har hon också varit ung och vacker. Hon ser rätt allvarlig ut, men det beror säkert på att hon verkligen hatade att fotograferas.

 Edith Vilhelmine Jensen (f. Jørgensen)

1924-2010

Hypade lokalkändisar

I veckan har maken varit med i både Västerbottenskuriren och Folkbladet i anledning av det nära förestående skivsläppet. På torsdag åker bandet ner till Stockholm för att spela och mingla på den stora releasefesten på Alcazarklubben på Nalen och på fredag blir det släppfest här i Umeå (och vi har fått barnvakt så jag kan vara med, hurra!).

Bandets manager (han som var så generös mot oss på vår bröllopsdag) har tänkt ut alla möjliga små finurligheter till releasefesten. Bland annat ska alla drinkar serveras med is i form av patronhylsor som det står Hate Ammo på (ammo är som ni kanske förstått slang för ammunition). Dessutom ska alla som vill få fota sig tillsammans med sångaren Peder vid entrén. 

Just detta tilltag skrattade jag gott åt, för jag tyckte det verkade en aning befängt att någon skulle vilja fotografera sig tillsammans med en näst intill okänd kille från Umeå bara så där. Men sedan funderade jag lite och kom på att det är ju så PR och hype fungerar: man tar något okänt och behandlar det som något känt så att alla ska tro att det är något alla andra känner till och som man därmed själv borde känna till. Kort sagt talar man om för folk vad de borde gilla.

Bröllopsdagsfirande med överraskning

Igår hade vi bröllopsdag. Jag berättade ju häromdagen att vi planerade att fira det med god mat och en natt på hotell, och det var precis vad vi gjorde. Vi åt på Gandhi i vanlig ordning och maten var precis lika god som vanligt. Mitt under middagen ringde dock makens telefon. Det var tydligen ett viktigt samtal från makens bands manager och ingenting man kan ignorera ens när man firar bröllopsdag med sin fru. Jag suckade lite över detta, men samtalet var snabbt över och vi fortsatte vår trevliga middag.

När vi kom tillbaka till hotellet gick vi direkt till relaxen där vi värmde oss en bra stund i bastun och ångbastun. När vi kom tillbaka till rummet konstaterade maken att han hade fem missade samtal och fyra SMS. Tydligen hade tidigare nämnda manager beställt och betalt drinkar åt oss på Gandhi, men vi hade hunnit gå därifrån innan han hunnit ordna det. Maken ringde upp och tackade för den fina gesten, i alla fall.

En stund senare knackade det på dörren. "Får vi aldrig vara ifed?" hann jag tänka medan maken gick och öppnade. Utanför stod bartendern med tio öl i hinkar med is och ett kort där det stod "ni smet från drinkarna på Gandhi, så nu får ni de här av oss i stället!". Managern och sångaren i makens band hade inte givit upp utan i stället ringt till hotellet. Maken fick ringa och tacka igen.

Är det sånt här man får vara med om som rockstjärnehustru så gillar jag mitt nya epitet skarpt.

PS. Som de småbarnsföräldrar vi är orkade vi inte dricka mer än tre av ölen innan vi somnade framför TV:n.

Språkbegåvning med en potatis i halsen

Maken till dottern: Kan du säga "Ich liebe dich"?
Dottern: Isch libe disch.
Maken och jag: Ja, du kan prata tyska!
Jag: Kan du säga "Je t'aime"?
Dottern: Sötääm.
Maken och jag: Och franska också. Vilken språkbegåvning du är!
Jag: Kan du säga "jeg elsker dig"?
Dottern: Jajjälskadajj.
Jag: Och danska också! Mitt modersmål! Kan du säga "rød grød med fløde på"?
Dottern: Rröhrrkrööhrrharrlöhrrharr (otydligt, skorrande nonsens).

Danska är ett svårt språk, även om man har femtio procent danska gener. 

Pekkas fik

På gymnasiet i Pajala finns det ett fik. På min tid sköttes fiket av en man som heter Peter men kallades för Pekka som alla tornedalingar som heter Peter kallas. Pekka gillade absolut inte sitt jobb. Han var lönebidragsanställd eftersom han var blind på ena ögat sedan en skottskada i lumpen och gjorde bara precis det han skulle.


Pekka var alltså urless på sitt jobb. Varje morgon var han ålagd att breda smörgåsar åt alla hungriga elever. Han slängde upp ett gäng tekakor från Korpisbageriet, kletade på lite smör, tog fram skinka och hamburgerkött och slängde på pålägget ungefär som man kastar frisbees, men inte med någon större pricksäkerhet. Sedan osthyvlade han gurka ungefär över det området där mackorna låg och om han kände sig särskilt energisk åkte det dit en liten bit tomat på kanten. 

När man skulle betala var det inte tal om några artighetsfraser av typen "var det bra så?" eller "det blir sju kronor, tack". Pekka muttrade bara fram antalet kronor han önskade ("sju") och räckte ut handen. Kaffet kostade tre spänn koppen (inklusive påtår och tretår) och hade man bara två kronor kunde det räcka det med. Pekka orkade helt enkelt inte bry sig särskilt hårt.


Vid slutet av varje termin sade Pekka stensäkert att nästa termin skulle han inte vara kvar. Nä, minsann, då skulle det vara en ny stjärna som bredde mackor. Och vid varje termins början stod han där i kassan, om möjligt ännu mer desillusionerad än förut. Vi skrattade gott åt hans elände, som de oempatiska skitstövlarna till tonåringar vi var.


Sista våren jag bodde i Pajala var jag arbetslös och fick ungdomspraktik på Pekkas fik. Jag anlände första dagen med stora ambitioner, jag tänkte revolutionera smörgåsmakandet. Jag föreslog Pekka att vi skulle köpa in mer pålägg, få lite variation i tekaksutbudet. "Vaddå för pålägg?" undrade han med misstrogen ton. Jag föreslog lite ost och kanske leverpastej. "Du kan få köpa ost om du gör mackorna, men leverpastej blir det fan inte, det smular för mycket". Så var det med det. I ungefär en vecka serverades följdaktligen tre sorters tekakor i Pekkas fik: tekakor med skinka, tekakor med hamburgerkött och tekakor med ost. Veckan därpå var ostmackorna borta och jag lika desillusionerad som Pekka.


Vi spenderade dagarna sittande med varsin tidning (tidningarna var egentligen till för eleverna men de fick inte läsa dem förrän vi var klara med dem) bakom kassan, suckandes varje gång vi blev avbrutna av någon som ville köpa något. Varje lunch försvann Pekka till Bykrogens källare för att pröva lyckan på Blackjack-maskinerna. Ibland kom han tillbaka glad i hågen över att ha vunnit en slant, men oftast muttrade han över sin otur.


Samma vecka som skolavslutningen ägde rum berättade Pekka att vi skulle jobba ett par dagar under kommande vecka, fiket skulle städas inför sommarlovet. Han ojade sig över den jobbiga arbetsuppgiften och sade att det brukade ta minst tre dagar och var jobbigt utav bara helevetti. Jag hade ingen lust att städa i tre dagar så jag gnodde på som en galning på måndagen medan Pekka tog det lilla lugna; torkade ett skåp, gick ut och rökte, torkade en bänk, gick ut och rökte, diskade en kaffepanna, gick ut och rökte, ja, ni fattar.


När dagen var slut var fiket skinande rent och Pekka sken som en sol över det faktum att vi var klara så fort. "Så här kort tid har det fan aldrig tagit" myste han och erbjöd mig som tack att ta med mig en massa chokladbiskvier samt alla de överblivna tekakorna hem. Jag tog emot den generösa gåvan och travade hem med den i en tunn, vit soppåse i den underbara, tornedalska försommaren.


Det var tider det.

Jag får ont i ögonen

Är det jag som inte är inredningssavvy eller är det här homestyling gone mad?

Träbröllop

På fredag har vi träbröllop, det har man tydligen när man har varit gifta i fem år. Det ska firas med en natt på samma hotell där bröllopsnatten firades, på hotel Uman. Den gången ramlade vi in kring ett på natten, knatade in i relaxen och fick skäll av nattportieren för att vi var där efter att den stängt, satt och sippade whiskeyn vi fått i bröllopspresent på rummet och somnade helt utmattade.

Den här gången tänker vi njuta lite mer av hotellbesöket. Vi ska gå ut och äta gott, men sedan ska vi bara sitta och gotta oss i bastun och slappa i de nybäddade sängarna, förse oss ur kvällsbuffén och mysamysamysa. Och på morgonen ska vi äta hotellfrukost tills vi nästan spricker. Jag älskar hotellfrukost.

Det känns som ett ståndsmässigt firande.

Upptrappning i kampen mot kilona

Kommer ni ihåg att jag var så lycklig när jag ställde mig på vågen för ett tag sen? Sedan den nionde april har jag knappt gått ner ett endaste gram. Eller jo, ett par hundra gram eller så har försvunnit, men det känns riktigt surt att det inte hänt mer.

Jag har ju hört talas om att det kommer platåfaser i viktminskning, men jag var på en platåfas just före den vägningen då jag stod och stampade på samma vikt i flera veckor, så jag tycker att det borde kunna sätta fart nu.

Det handlar inte om att jag har fuskat, för det har jag inte gjort, inte en endaste liten gång. Jag har varit väldigt, väldigt duktig. Dessutom har jag börjat cykla till jobbet och det brukar visa sig rätt omgående i form av en förlust på ett eller ett par kilo. Men icke.

Så nu har jag tagit till hårdhandskarna mot fettdepåerna. Jag har börjat träna en kvart om dagen enligt Paolo Robertos recept. Varje dag skuttar jag runt här och flåsar och svettas. Jag har till och med fått maken att börja, så vi svettas tillsammans. Dessutom rör jag på mig mer än någonsin på praktiken på äldreboendet, jag tycker jag springer runt precis hela tiden där.

Om det här inte fungerar vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Börja springa i ren desperation?

I skymundan

Fem minuter innan jag fick telefonsamtalet om att min farmor var död läste jag ett mail där det stod att jag fått MVG i "Människan socialt och kulturellt". 

Jag skrev provet i fredags, skrev i vanlig ordning vansinnigt mycket (nitton och en halv sida) och vansinnigt länge (2 h 58 min, man fick inte skriva i mer än tre timmar). Det var ett sånt där jobbigt prov med särskilda frågor för G, VG och MVG. När jag väl kom till MVG-frågorna var det bara en halv timme kvar, så jag hade rätt mycket panik. Men det gick alltså vägen, och jag slapp bryta trenden betygsmässigt. 

Det var alltså tvära kast från jätteglad över betyget till jätteledsen över dödsbudet. Fortfarande känns betyget rätt ovidkommande att berätta om i det stora hela, men jag är ändå lite nöjd trots allt och ville skryta en smula.