Pekkas fik

På gymnasiet i Pajala finns det ett fik. På min tid sköttes fiket av en man som heter Peter men kallades för Pekka som alla tornedalingar som heter Peter kallas. Pekka gillade absolut inte sitt jobb. Han var lönebidragsanställd eftersom han var blind på ena ögat sedan en skottskada i lumpen och gjorde bara precis det han skulle.


Pekka var alltså urless på sitt jobb. Varje morgon var han ålagd att breda smörgåsar åt alla hungriga elever. Han slängde upp ett gäng tekakor från Korpisbageriet, kletade på lite smör, tog fram skinka och hamburgerkött och slängde på pålägget ungefär som man kastar frisbees, men inte med någon större pricksäkerhet. Sedan osthyvlade han gurka ungefär över det området där mackorna låg och om han kände sig särskilt energisk åkte det dit en liten bit tomat på kanten. 

När man skulle betala var det inte tal om några artighetsfraser av typen "var det bra så?" eller "det blir sju kronor, tack". Pekka muttrade bara fram antalet kronor han önskade ("sju") och räckte ut handen. Kaffet kostade tre spänn koppen (inklusive påtår och tretår) och hade man bara två kronor kunde det räcka det med. Pekka orkade helt enkelt inte bry sig särskilt hårt.


Vid slutet av varje termin sade Pekka stensäkert att nästa termin skulle han inte vara kvar. Nä, minsann, då skulle det vara en ny stjärna som bredde mackor. Och vid varje termins början stod han där i kassan, om möjligt ännu mer desillusionerad än förut. Vi skrattade gott åt hans elände, som de oempatiska skitstövlarna till tonåringar vi var.


Sista våren jag bodde i Pajala var jag arbetslös och fick ungdomspraktik på Pekkas fik. Jag anlände första dagen med stora ambitioner, jag tänkte revolutionera smörgåsmakandet. Jag föreslog Pekka att vi skulle köpa in mer pålägg, få lite variation i tekaksutbudet. "Vaddå för pålägg?" undrade han med misstrogen ton. Jag föreslog lite ost och kanske leverpastej. "Du kan få köpa ost om du gör mackorna, men leverpastej blir det fan inte, det smular för mycket". Så var det med det. I ungefär en vecka serverades följdaktligen tre sorters tekakor i Pekkas fik: tekakor med skinka, tekakor med hamburgerkött och tekakor med ost. Veckan därpå var ostmackorna borta och jag lika desillusionerad som Pekka.


Vi spenderade dagarna sittande med varsin tidning (tidningarna var egentligen till för eleverna men de fick inte läsa dem förrän vi var klara med dem) bakom kassan, suckandes varje gång vi blev avbrutna av någon som ville köpa något. Varje lunch försvann Pekka till Bykrogens källare för att pröva lyckan på Blackjack-maskinerna. Ibland kom han tillbaka glad i hågen över att ha vunnit en slant, men oftast muttrade han över sin otur.


Samma vecka som skolavslutningen ägde rum berättade Pekka att vi skulle jobba ett par dagar under kommande vecka, fiket skulle städas inför sommarlovet. Han ojade sig över den jobbiga arbetsuppgiften och sade att det brukade ta minst tre dagar och var jobbigt utav bara helevetti. Jag hade ingen lust att städa i tre dagar så jag gnodde på som en galning på måndagen medan Pekka tog det lilla lugna; torkade ett skåp, gick ut och rökte, torkade en bänk, gick ut och rökte, diskade en kaffepanna, gick ut och rökte, ja, ni fattar.


När dagen var slut var fiket skinande rent och Pekka sken som en sol över det faktum att vi var klara så fort. "Så här kort tid har det fan aldrig tagit" myste han och erbjöd mig som tack att ta med mig en massa chokladbiskvier samt alla de överblivna tekakorna hem. Jag tog emot den generösa gåvan och travade hem med den i en tunn, vit soppåse i den underbara, tornedalska försommaren.


Det var tider det.