It's official: I'm a surtant

Igår kväll hade kvarterets alla tonåringar jätteparty. Tydligen har alla hjärtans dag kommit upp i klass med Valborg, Lucia och skolavslutningen vad gäller tonårsfylla, i alla fall här på vårt område.

Det började med att de laddade upp bredvid kassan på Konsum (!!??) tills kassörskan sa åt dem att gå någon annanstans. Fram emot elvasnåret förstod vi att de bestämt sig för att huvudfesten skulle äga rum utanför vårt hus. Tja, varför inte? Om man kör förfest på Konsum är det väl ganska naturligt att sedan hålla huvudfesten på gatan i ett radhusområde. De var inte ens inne hos någon på gatan, utan ute, på vägen. I X antal minusgrader.

Där stod de och gapade och skrek, rökte, halsade ur sina langade folkölsburkar och pissade och spydde i närmaste snödriva. Gick upp och ner för gatan, antagligen för att hålla värmen. Jag vet inte hur många de var. Jag gissar på omkring femton, men jag är inte så säker eftersom genom mina snart trettioåriga ögon ser alla tonåringar likadana ut.

Klockan elva började jag känna irritationen krypa i kroppen på mig. Jag kom på mig själv med att stå och smygkika bakom köksgardinen och komma med kommentarer av typen "måste dom leva om så djävulskt?". Halv tolv brast det. Alla inbyggda spärrar försvann. Jag kände fortfarande en svag skam, men min inre surtant tog över.

Jag ringde polisen.

Ja, det är sant. Jag gjorde det. Den här handlingen måste generera mer vuxenpoäng än alla barn och bilar och villalån och plastgranar i världen. Det här är det ultimata tant-testet. Och mitt är positivt.

När jag kom fram och talade om vad jag ville ("vi har problem med störande beteende här utanför oss, kan ni skicka någon som kommer och säger åt dem?") fick jag dock veta att det redan fanns en patrull på plats. Någon annan hade redan ringt. Jag var inte den enda surtanten och inte heller den första.
Gissa om det kändes skönt.