Intermezzo

Jag håller på att fila på ett inlägg som ska sammanfatta mitt 00-tal, vi får se om jag hinner bli klar med det på den här sidan om nyår. Det blir inte i kväll i alla fall, jag ska strax gå och lägga mig i sängen och spendera lite tid i sällskap av Edward och Bella. Jag är inne på andra boken nu och det enda störningsmomentet är att det är för mycket Jacob Black och för lite Edward. Ge mig mer blek skönhet nu!

Har just läst första Twilight-boken och sett filmen...

Jag har bytt älsklingsvampyr. Bill har hamnat på andraplats. Om jag var tonnis idag skulle den här bilden ha hängt ovanför min säng och bli pussad på varje kväll. Äh, jag erkänner, jag fyller trettio om mindre än en månad och jag vill fortfarande ha den här bilden hängande ovanför min säng. Tror ni det är okej med maken? Jag kan hänga en av honom bredvid.

Ja! Det ringer! Jag väntar med att svara...

Om ni ringer mig på mobilen och jag inte svarar med det samma, så låt det gå ett par-tre signaler till. Det är bara jag som vill lyssna lite mer på min nya ringsignal:



Med tanke på texten tänkte jag först att den bara skulle användas när min käre make ringer, men jag kom fram till att den är allt för tuff för att inte användas i alla tillfällen.

Irritationsmoment nr: 798753490257230957

Jag trodde att jag hatade att gå på stan i juletid på grund av alla stressade människor. Jag måste revidera den uppfattningen; jag hatar att gå på stan i juletid på grund av alla människor som vistas där som inte alls är stressade, för de går så jävla sakta.

Det finns fan inget värre än att själv ha bråttom och hamna bakom ett gäng som går och flanerar i bredd i en galleria. Vem kommer på att göra sånt? Finns det verkligen folk som är riktigt riktiga i huvudet som tänker "ja, vi åker ner på stan tre dagar före julafton och går och fönstershoppar lite, tar in den sköna julstämningen"?

Min barndoms kärlek på bio i maj

Som jag berättat förut var min första kärlek den som uppenbarade sig för mig i mitt elvaåriga huvud när jag läste Robin Hood. Jag drömde redan i unga år om en skäggig, stark karl som skulle lyfta mig som en fjäder och kyssa mig andlös. Och rädda mig från prinsens knektar och jag skulle vara en fager mö och vi skulle leva lyckliga i Sherwoodskogen.
Jag fick en skäggig, stark hårdrockare som orkar lyfta mig även om jag inte är en nätt, fager mö och han kysser mig andlös.

Därmed inte sagt att jag helt släppt mina barndoms fantasier. När jag såg den här trailern måste jag erkänna att jag blev liiite till mig i trasorna. Russell Crowe liknar bilden i mitt huvud betydligt mer än Kevin Costner, han är skäggigare och råare. Jag kommer definitivt att bänka mig i biomörkret i maj.

Och så var vi tillbaka på ruta ett...

Dotterns dagmamma måste sluta på grund av att jobbet inte funkar för hennes familj. Jag har full förståelse för det, jag hade gjort samma sak om jag varit i den situationen själv. Det känns tråkigt, men jag accepterar det.

I morse berättade hon det för mig vid lämningen, och berättade också att en av de andra dagmammorna flaggat för att hon ville ha dottern i sin grupp. Dottern var där en dag förra veckan, och det gick alldeles utmärkt, hon bara vinkade och sprang in. Skulle den kvinnan bli dotterns nya dagmamma skulle det inte ens behövas någon inskolning, känns det som.

Senare på förmiddagen ringde rektorn. Han var underrättad om att vi visste vad som var på gång, och ville berätta lite om vad som nu kommer att hända. Dotterns nuvarande dagmamma kommer att sluta till månadsskiftet, alltså om två veckor. Från och med första januari kommer dottern att få vara hos den dagmamman som jag nämnt tidigare, hon som vill ha dottern i sin grupp. Men enligt rektorn ska dottern inte få vara där mer än januari ut, kanske en bit in på februari. Sedan ska en ny dagmamma anställas för att ersätta vår nuvarande. Henne ska dottern få börja hos när hon startar.

Någonstans här kände jag att jag började gå i baklås. Dottern har alltså först flyttat till ett helt nytt område och lämnat sitt gamla hem och sin älskade dagmamma Karin för att först gå på ett dagis där vi hade världens jobbigaste inskolning, sedan börjat hos en ny, okänd dagmamma där det visserligen funkat bra men där det också var en jobbig inskolning eftersom den drog ut på tiden på grund av sjukdom. Nu ska hon lämna även den dagmamman, börja hos en ny och vara där några veckor, för att sedan byta igen till en hon aldrig träffat förut.

Jag påpekade att den här dagmamman dottern ska vara hos i januari vill att dottern ska gå kvar där, och att jag tycker det skulle vara en bra idé för både dotterns och vår skull. Rektorn muttrade något om att det redan är många barn i grupperna och att hon just nu skolar in ett nytt barn. Jag bet mig i tungan för att inte säga att det är väl dagmamman själv som avgör hur många barn hon klarar av att ha.

Nej, rektorn tycker dottern ska flytta till den nya dagmamman tillsammans med de två ettåringarna som knappt kan gå som börjat hos hennes nuvarande dagmamma för någon vecka sedan, istället för att vara hos en dagmamma hon känner och är trygg med, tillsammans med barn hon känner som är i hennes egen ålder.

Efter att vi avslutat samtalet skrev jag ett mail till rektorn där jag förklarade exakt vad jag kände, att jag inte tror att det är bra för ett barn att byta barnomsorgsplats fyra gånger på ett halvår och att vi är oroliga för vad det här medför för henne. Han skrev tillbaka att han förstår vad jag menar men inte kan lova något.

Jag funderade länge över vari problemet ligger. Dagmamman vill ha dottern hos sig, vi vill att hon ska vara där, dottern är i princip färdiginskolad. Till slut kom jag på vad jag tror det bottnar i. Om de ska anställa en ny dagmamma måste de ha tillräckligt många barn att placera hos henne. Utan vår dotter finns det bara två barn för henne att ta. Men jag tycker inte man kan tänka så.

På deras hemsida står det att barnens trygghet kommer i första hand. I morgon ska jag ringa till placeringsassistenten och påminna om detta faktum, för den där rektorn verkar jag inte komma längre med.

Jag hatar det här. Just när vi trodde att vi fått ordning på barnomsorgen, en trygg plats för dottern att vara på tills hon börjar skolan, så händer det här. Jag får ont i magen och har bara lust att gråta.

Tisdagstema: Ur fokus

Veckans tisdagstema är "ur fokus".
Nedan ser ni i fokus värkstimulerande dropp. Den ofokuserade mannen är i själva verket djupt fokuserad på den födande blivande modern till hans barn. Ingen av dem fokuserade på fotografen, de hade viktigare saker att tänka på.

En upprörande petitess

Någon sorts lobbyverksamhet måste ha förekommit. Har ABF:s datorkurs för seniorer haft chokladröstning som första punkt på sina studiecirkelträffar? Fuskats måste det ha gjort i vilket fall. För inte faan är körsbärslikören den bästa biten i Alladinasken?

Körsbär i likör har bespottats och spottats ut i alla tider. Den har alltid blivit kvar sist. Ingen vill ha den. Dessutom har den förökat sig medelst celldelning. Förr låg det en äckelpäckelbit mitt i asken, men den är ersatt av någon sorts vit chokladpralin, flankerad av inte mindre än TVÅ körsbärslikörer. När jag tänker efter måste denna lobbyverksamhet alltså ha pågått under en längre tid. Det är en konspiration, ett körsbärsälskarnas illuminati som ligger bakom detta, jag känner det på mig.

Ägglikören är det första offret på körsbärsreligionens altare. Må så vara, den är inte särskilt god den heller. Men Gud nåde dem den dagen de ger sig på trillingnöten!

Organisation in absurdum?

Är man oerhört överdrivet organisatoriskt lagd eller bara förfärligt anal om man ens funderar på att skaffa en särskild pärm/mapp för att hålla ordning på sina listor som man gör för att hålla ordning på allt annat?

I'm freeeee!

Sista provet gjort idag. Det enda som återstår nu är att jag ska besöka sjukhuskyrkan för ett studiebesök i morgon och det känns relativt smärtfritt.

Det har blivit MVG på arbetsmiljö och säkerhet samt vård- och omsorgsarbete, så jag är mycket nöjd hittills med terminens utveckling, men jag känner ändå att det blev för mycket med tre kurser samtidigt. Nästa termin blir det två.
Jag roade mig faktiskt med att räkna ut min sammanlagda sysselsättning den här terminen om man räknar ihop jobb och skola. Resultatet: 240%. 260% efter att jag gått upp på heltid i slutet av november.

Inte så konstigt med andra ord att jag skulle vilja gå och bädda ner mig och inte stiga upp igen förrän dagen före julafton...

Nu ska jag fira att jag är pluggfri i över en månad tills vårterminen börjar (förutsatt att jag kommer in så klart) på min trettioårsdag 18/1. I stället för skolböcker ska jag ta med mig mina Vänner-boxar när jag jobbar natt, och så ska jag sitta och okynnessträcktitta jättemånga avsnitt på raken innan jag går och lägger mig, i stället för att sitta och göra anteckningar och mindmaps och försöka komma ihåg vad man ska tänka på när man vårdar folk med stroke. Det ska bli så härligt.

Planen för i morgon är alltså sjukhuskyrkan på NUS, följt av tripp på stan för inhandlande av julklappar, eventuellt lite julpynt för att ersätta det dottern haft sönder, julpysselsaker, galonbyxor, galonhandskar (varför kan vi aldrig få ordentlig vinter, varför??!!), tyg till julgardiner i köket samt någon sorts röd klänning som dottern kan ha på lucia på fredag när hon ska vara tomte samt på julafton. Maken har fått tillbaka på skatten så julen är räddad.

På fredag ska jag lämna dottern hos dagmamman klockan tio, åka hem, packa en väska, åka på luciafirande, direkt efteråt skippa fikat och ta med mig dottern på första bästa buss till stan, gå omkring en stund så dottern får lite luft och inte blir åksjuk, ta en ny buss till Marieberg, lämna dottern och väskan hos Josefine, ta första bästa buss ner till stan igen, jobba, åka till Marieberg, sova över där, sy gardiner, äta chokladmarängtårta och åka hem (med stopp i stan igen för dotterns välmåendes skull).

Sedan ska jag och dottern spendera resten av helgen ensamma eftersom maken har studioinspelning hela helgen.

Nästa vecka ska jag göra så lite som möjligt.

Och så en simpel fråga (eller fyra)

Kan det vara så att personer som talar sig varma om att invandrare ska spridas ut i landet i stället för att klumpas ihop i förstäder till våra storstäder egentligen menar att de ska spridas ut någon annanstans än där de själva bor? Jag menar, i ljuset av Vällinge och allt?

Kan det vara så att dessa personer tycker att det är dåligt med områden som består av en mycket stor majoritet invandrare men bra med områden som består av en mycket stor majoritet svenskar (läs: vita, svensktalande personer)?

Kan det vara så att invandrare som flyttar till Rosengård eller Tensta gör det av samma skäl som svenska personer flyttar till Lidingö? (Eller varför inte till Röbäck, jag påstår inte att jag är annorlunda). Kan det vara så att de gör det för att de känner sig tryggast tillsammans med människor med samma språk och kultur?

Kan det vara så att vi egentligen är så lika?

Jag vet inte.

Edited to add: Oj, jag råkade visst stava Vellinge ortsnamn fel i länken ovan. Det var inte min mening, men till mitt försvar kan jag säga att det är många som stavar Gellivare där jag är född med Ä, fast det enligt kommunens hemsida ska stavas med E. Gellivare är - liksom Vellinge - en liten, oansenlig ort långt borta i en avlägsen landsände. Så en sådan felstavning är väl ändå förlåtlig? ;)

Tips inför kommande avtalsrörelse

Varje gång Kommunal ska till att sluta avtal för oss talas det om högre löner för de lägst avlönade. Det skulle jag visserligen välkomna, för det skulle gynna mig, men det finns ett par frågor jag personligen skulle vilja att facket tog tag i, och det nu, för de stället till med ett himmelens obehag för de som drabbas.

1. Avskaffa delade turer.
Jag har inte drabbats själv av detta infernaliskt onda sätt att lägga schema, men jag känner människor som tvingats stå ut med att arbeta säg 07.00-12.00, gå hem, och sedan komma tillbaka och arbeta 16.00-20.00. Här om dagen hörde jag om en som började åtta på morgonen och slutade tio på kvällen, med en paus på tre timmar mitt i.

Detta går kanske an om det händer någon eller ett par gånger på ett sexveckorsschema, men jag känner till folk som jobbar så här flera gånger i veckan. Och det borde bannemej inte vara tillåtet. Hela dagen är förstörd, vad hinner man på dessa få timmar mitt på dagen? Hur kul kan det vara att jobba så om man har barn? vänner? intressen? ett liv överhuvudtaget?

2. Skriv in i avtalet att man under inga omständigheter ska kunna beordra personal med små barn att komma och jobba om de inte har tillgång till någon form av barnomsorg/annan förälder/barnvakt som kan ta hand om barnen under tiden.
Enligt gällande avtal är det fullt möjligt att tvinga mig, mor till en (snart) treåring, att komma och jobba ett extra pass vid behov även om jag inte kan hitta någon som tar hand om min dotter. En avtalskunnig person på Kommunalarbetaren har sagt att "Det är dock en kutym att arbetsgivaren tar hänsyn till arbetstagarnas sociala situation när beordring blir aktuell". Det är alltså inte ens en riktlinje, det är en godtycklig "kutym" som anses vara ett tillräckligt skydd för oss småbarnsföräldrar.

Vem som helst med en halv hjärna kan inse att man inte kan lämna ett litet barn ensamt hemma. Inte en liten stund, än mindre ett arbetspass. Skulle en förälder göra det står socialen snart utanför dörren och begär att omhänderta barnet omedelbart. Det är så uppenbart orimligt att jag inte förstår varför regeln inte finns?

Det kan i alla fall inte skyllas på att det inte händer.Tre av mina kollegor har råkat ut för att den som ringt om utbeordring hävdat att "det är inte ett tillräckligt skäl att neka" att personerna i fråga inte hade någonstans att göra av barnen under arbetstiden. Den ena hotades med erinran, till vilket hon klokt nog svarade "ge mig en då, jag kan inte prioritera mitt jobb framför mitt barn". Den andra sade att i så fall måste hon ta med sig sina två små barn på jobbet. Det gillades inte av personen i andra änden av telefonledningen, och hon fick tillåtelse att stanna hemma. Den tredje fick också höra att kommunen som arbetsgivare inte har någon skyldighet att ta hänsyn till att arbetstagaren inte har någon barnomsorg. Hon drabbades av anklagelse om ogiltig frånvaro och indragen lön.

Tar arbetsgivare och fack verkligen för givet att alla har makar/sambor/mor- eller farföräldrar/goda vänner som bara kan komma rusande för att man måste fara och jobba? I dagens samhälle har vi inte farmor boende på övervåningen längre, vi har inga hemmafrugrannar som barnen känner alla gånger. I vårt fall bor våra föräldrar 50 mil bort respektive i ett annat land, de kan inte komma störtande och ta hand om vår dotter. Min man har eget enmansföretag som ljudtekniker, skulle han tvingas avbryta ett uppdrag har han ingen ersättare, han skulle kunna bli stämd av konsertarrangören och gå i konkurs på kuppen. Säkert är i alla fall att de inte skulle anlita honom igen. Mina vänner har själva jobb där de ofta jobbar kvällstid, risken är stor för att när jag behöver barnvakt är de själva på jobbet. Jag kan väl inte vara den enda här i landet som har en dylik situation?

Återfall

Det är länge sedan jag skrev något om något som har med politik att göra. Jag brukade spruta ur mig åsikter, men med tiden blev det mindre och mindre, av ren lathet. Orkade inte blogga varje gång jag blev upprörd över något.

Men nu har jag gått och retat mig länge och väl över en massa saker, så nu får ni stå ut med åsiktssprutans återkomst. Jag ska dock skona er och ta alltsammans i ett par inlägg på raken, så är det över sen. Så kan vi återgå till roliga citat av dottern och senaste nytt i privatlivet.

1. Försäkringskassans människosyn och dess konsekvenser.

I veckan har det varit folkstorm mot regeringen och försäkringskassan över att svårt sjuka cancerpatienter tvingas till att gå till arbetsförmedlingen och söka heltidsjobb i stället för att arbeta deltid hos sin nuvarande arbetsgivare. En storm som jag är förvånad över att den inte kommit tidigare, men det krävdes väl att välutbildade onkologer och andra specialister sade det rätt ut för att Christina Husmark Persson m.fl. skulle reagera. Vi vanliga dödliga är vid det här laget luttrade och vet att Alliansen kör över oss i vilket fall, så det är inte förvånande att de inte hört vårt knorrande i det här fallet.

Hur som helst, regeringen skyller på försäkringskassan, försäkringskassan skyller på regeringen och Sveriges samlade läkarkår, ingen vill ta ansvar, men nu ska reglerna i alla fall förtydligas. I de utdrag av regelverket jag läst står att det finns undantag från 180-dagarsregeln om det finns synnerliga skäl för att man inte kan arbeta, men vad som är synnerliga skäl finns det inga exempel på. Jag, som normalt tror det värsta om vår nuvarande regeringen, är faktiskt villig att ge dem the benefit of doubt och tror att de nog menar att det är ett synnerligt skäl att vara döende i cancer. Men - föga förvånande - väljer försäkringskassan att tolka det på motsatt vis.

Personligen är jag av åsikten att det är så mycket fel med denna förbenade försäkringskassa och dess regelverk att den borde läggas ner ögonaböj och byggas upp på nytt, från grunden. Deras människosyn har gång på gång visat sig vara att svenska folket är en kverulant, hypokondrisk församling som inget hellre vill än att gå hemma med sjukpenning fast de är fullt friska. De har ingen som helst tilltro till att människor vill jobba och göra rätt för sig, alla fuskar och alla är lata.
Ska jag säga vad jag tror så är minst 70% av alla "fuskfall" egentligen fall där den stackars sökanden inte lyckats fylla i blanketten rätt.
Visst, jag är inte så naiv att jag inte tror att det finns de som fuskar, de finns garanterat, men jag tror problemet är kraftigt överdrivet.

Vad jag verkligen inte förstår vad gäller försäkringskassan är att deras egna läkare tillåts att år ut och år in sätta sig över behandlande läkare. Jag kan inte dra någon annan slutsats utifrån vad försäkringskassan säger än att försäkringskassan misstror den svenska läkarkårens kompetens att sjukskriva när det behövs och låta bli när det inte gör det. Om vi ska dra den slutsatsen till sin spets är det alltså läkarnas utbildning och kompetens det är fel på. Det kan åtgärdas genom att läkarutbildningen i viss mån görs om för att läkarna ska klara denna arbetsuppgift bättre, och fortbildning för redan praktiserande läkare. Men några krav på någon sådan åtgärd hörs inte från försäkringskassans håll.

Om vi ska lita på vad försäkringskassan säger, att svenska läkare sjukskriver för lätt, så är det rätt ut sagt förvånande att det inte ställs krav från försäkringskassans håll på att det ska till en förändring. Hur ska vi tolka detta?

Jag tror som så, att försäkringskassan egentligen inte alls tycker att svenska läkare sjukskriver för lätt i särskilt stor omfattning. I alla fall inte i en sådan grad att en stor, genomgripande förändring är behövlig. Nej, om jag ska formulera mina stilla funderingar så är det så att försäkringskassan har en budget som ska hållas. De har fått nya regelverk genom åren som har till syfte att spara pengar i sjukförsäkringssystemet. Både socialdemokratiska regeringar och den nuvarande borgerliga har varit med på det tåget. Nya, hårdare regler har tillkommit och de har även fått en hårdare och hårdare tolkning från försäkringskassans sida. Därför används försäkringskassans egna läkare som medel för att neka sökande sjukpenning för att spara. För att komma undan med detta skyller försäkringskassan på att det är de behandlande läkarna som skriver för luddiga sjukintyg som deras egna läkare inte kan tolka rätt.

Jag anser att det faktiskt är absurt att som försäkringskassan gör hävda att en läkare som inte träffat patienten och enbart läst den behandlande läkarens sjukintyg ska kunna avgöra om patienten ska sjukskrivas på ett bättre sätt än den behandlande läkaren. För att kunna avgöra hur en människa mår, om denne klarar att arbeta, hur allvarligt dennes tillstånd är, måste det väl ändå vara nödvändigt att träffa patienten öga mot öga? En läkare får inte skriva ut medicin till en patient utan att träffa denne, men arbetsförmåga kan bedömas utan att ens tala med patienten?

Om patientkontakt inte är nödvändig för att bedöma en patients tillstånd är det väl lika bra att vi slutar med remissbesök också? Då räcker det väl med att läkaren på vårdcentralen skriver ner lite om patientens symtom, kanske ett utdrag från journalen, skickar det till specialistläkaren som utifrån detta avgör om patientens vidare öde och behandling? Nä, skulle inte tro det.

Försäkringskassan talar om att man ska se till arbetsförmåga, inte till sjukdom. Om jag förstått saken rätt bottnar detta i en lagändring från 1995 där det klargjordes att försäkringskassan ska bortse från arbetsmarknadsrelaterade och sociala hänsyn i sin bedömning av de sökande. Därmed har vi anledningen till att försäkringskassan kan säga att en svetsare som är sjukskriven på halvtid ska söka heltidsjobb på kontor. Vem som helst kan se att det är absurt, att det är så gott som omöjligt för en svetsare att få ett stillasittande arbete utan omfattande omskolning, men se det behöver försäkringskassan inte ta hänsyn till, det står i lagen. Finns det ett arbete, vilket som helst, som personen kan utföra, det spelar ingen som helst roll om den sökande har adekvat utbildning för det, så är personen att anse som arbetsför. Härmed sparar försäkringskassan pengar, för de kan slussa över den sökande till arbetsförmedlingen. Det ekonomiska ansvaret för personens försörjning blir en fråga för A-kassa alternativt kommunen. Med dagens lagstiftning betyder det att staten sparar och de betalande A-kassemedlemmarna eller kommunernas skattebetalare står med ökade utgifter. Att den sökande är för sjuk för att arbeta med det personen kan är irrelevant, det är inte försäkringskassans problem.

Så i stället för att en person jobbar halvtid och betalar skatt blir de heltidsarbetslösa. I bästa fall kommer de att omskola sig (för skattepengar). I nästvärsta fall blir de långtidsarbetslösa. I värsta fall får de ingen A-kassa för att arbetsförmedlingen anser dem för sjuka för att kunna anses stå till arbetsmarknadens förfogande, och i stället hänvisas de till socialbidrag och blir en kostnad för kommunen. Vilket jag, om jag ska vara ärlig, inte tror att de blir friskare av.

Nyligen vann några kvinnor som blivit nekade sjukpenning under sin graviditet mot försäkringskassan i tingsrätten. Försäkringskassans skäl till nekandet är att graviditet inte är en sjukdom och följdaktligen kan inte symtom som är relaterade till graviditeten ge sjukpenning. Hur svåra dessa symtom är anses irrelevant. Men hur resonerar försäkringskassan då? Nyss var det ju arbetsförmågan - inte graden av sjukdom - det skulle tas hänsyn till.

De här personerna är kanske inte sjuka enligt regelverket (även om jag skulle hävda att graviditet inte är en sjukdom men att man kan bli sjuk av att vara gravid) men är de arbetsförmögna? Kan en förskollärare med svår foglossning bedömas ha full arbetsförmåga? Den handläggaren som tog det beslutet kan inte ha någon som helst aning om vare sig vad foglossning är eller vad en förskollärare gör. Jag skulle inte vilja att min dotter togs om hand av en person som inte kan gå i trappor eller ta längre steg än tio centimeter åt gången. För att inte tala om att leka med barnen. Får man åtminstone efterlysa konsekvens i försäkringskassans resonerande?

Nästa inlägg: Frågor jag tycker mitt fack Kommunal borde ta tag i NU.