Bröllopet

Precis som så många andra satt jag och tittade på när Victoria och Daniel äntligen fick varandra i lördags. Jag har ett arv att leva upp till, både min farmor och min mor var/är väldigt intresserade av allt det kungliga och älskar sånt här, så jag skyller på det.

Egentligen finns inte så mycket att tillägga allt som redan sagts och skrivits. Jag gillade Olles och Daniels tal, det kom en tår när de gav löftena (tänkte på mitt eget bröllop) och när de kom ut på lejonbacken. Tyckte det var roligt att de lät kamerorna vara kvar så länge och så nära. Tycker Victorias klänning var väldigt fin. Tyckte hela hon var väldigt fin, vilken utstrålning! Och tyckte det var roligt att de vågade vara sig själva och agera precis så genomlyckliga som de med all säkerhet var. Det värsta som finns är när kungligheter inte vill visa känslor för att de är så "fina".


Några funderingar:
Vad i hela friden pratade Daniels föräldrar med sina kungliga bordskamrater om? Ewa Westling satt mellan vår kung och kung Harald av Norge. Kung Harald satt och pratade med drottning Beatrix hela middagen, han kan inte ha varit någon rolig bordsgranne. Och kungen? Okej att hålla igång lite kallprat i en kvart, men en flera timmar lång sittning? Olle Westling såg ut att ha det trevligare mellan drottning Silvia och drottning Margrethe. De pratade i alla fall en hel del med varandra. Men vad kan de tänkas ha pratat om? Vilka gemensamma nämnare lyckades de finna?


Vad skulle vi ha gjort av vårt bröllop om vi också hade en sån där superbudget? För det första skulle jag ha bjudit fler. Vi begränsade oss till den närmaste familjen och de närmaste vännerna. Fler vänner skulle ha fått komma, kanske några fler släktingar. Och jag skulle ha bjudit dem på resan och boendet och alla kringkostnader. Det är dyrt att gå på bröllop och det där med att "man ska vara tacksam att man är bjuden" räcker inte när man är bjuden på tre bröllop den sommaren i olika delar av landet och plånboken gapar tom.


Dessutom skulle jag ha hyrt in Michael Stipe himself till att sjunga "Be mine" i kyrkan. Matte Holmgren gjorde en bra insats, men han är inte Mr Stipe och ingen kan sjunga som Mr Stipe. Och så skulle jag gärna ha haft en stor kör som skulle ha fått riva av "Come what may". Med en stråkorkester som komp.

Och så skulle jag ha mutat hotellet till att hålla relaxen öppen när vi kom dit mitt i natten.


I övrigt skulle jag inte ha ändrat någonting.

Hittade tyvärr ingen bättre video men den här får duga. Det är "våran låt" och den måste med.

Halva budgeten skulle ha gått åt till att flyga in Ewan och Nicole.

Kanadapaket

För ett tag sedan vann jag genom en högst blygsam insats en bloggtävling hos Queen of Spadina, där vinsten var ett paket innehållande typiska "Kanadagrejer". Idag anlände det utlovade paketet och hela familjen följde spänt öppningen och avslöjandet av innehållet. Dottern tycker alltid att det är råspännande med paket och tyckte att maken borde göra en tårta eftersom det uppenbarligen måste vara min födelsedag. Maken hoppades väl att paketet skulle innehålla något hockeyinspirerat.

Det gjorde det inte, däremot låg det en flaska lönnsirap, ett litet godisägg (som ett litet kinderägg, antar att det är någon sorts kanadensisk godisspecialitet), en liten flaska Icewine samt en påse kanadensiska ketchupchips i paketet.

Jag tog en fin liten bild på sakerna, men datorn vill inte samarbeta med kamerans minneskort, så det bidde ingen bild på bloggen (av samma skäl dröjer bilderna från kosläppet som jag utlovade för hundrafemtio år sedan).

Ett stort tack till Ewa som tog sig tid att samla ihop grejer till paketet och sedan släpade med sig dem över Atlanten för att skicka dem till mig. Det var snällt!

Pyrande högar

I Röbäck finns ett elljusspår. I Röbäck finns också X antal hästar. En av dem har uppenbarligen motionerat på nämnda elljusspår, eftersom jag under kvällens joggingrunda fick kryssa mig fram mellan stinkande, jättelika högar av hästskit. 

Jag ska sluta klaga på hundägare som inte plockar upp efter sina fyrbenta vänner, här har vi verkligen ett miljöestetiskt problem. Jag inser att det skulle vara lite jobbigt att ha med sig skyffel och sopsäckar när man rider, och en "hästbajspåse" skulle fylla en hel hundbajspåsebehållare, men ändå. Så här kan det inte vara ju.

Hon är lyckligt ovetande om blommor och bin...

I morse stod dottern och pysslade med något minuterna innan jag skulle på jobbet. Jag skulle precis gå ut genom dörren när hon uttalade följande:

- Det här är en lillebror som jag håller på att fixa.

Jag hejdade mig mitt i rörelsen. Det här ville jag verkligen inte missa.

- En lillebror?
- Ja.
- Men jag tror att om någon ska fixa en lillebror så är det jag och Ronnie.
- (skrattar) Näää!
- Jo. Vi fixade ju dig, tror du inte vi kan fixa en lillebror?
- Näää! (ännu mer skratt)
- En lillasyster då, tror du vi kan fixa det?
- Näää! (skrattar så hon kiknar)

Vi får väl se. The jury is still out on that.

Testing, testing

Det blir lätt roligt när barn prövar sig fram med språket. De har inte stenkoll på vad ett speciellt ord betyder, och för att ta reda på det kastar de in det i första bästa mening för att se vad reaktionen från de vuxna blir. Vår dotter är inget undantag. Idag började det plötsligt regna och vattnet skvalade ner över uteplatsen. Dottern satt i soffan och tittade fascinerat på skyfallet.

"Titta, mamma, titta vad det regnar! Det är alldeles förtjust!"

(Välkommen) utveckling

Dottern har kommit i "vad-är-det-där-för-nånting?-åldern". Precis allt frågas det om. Idag stod vi en lång stund utanför ICA eftersom dottern just där och då ville veta vad alla delar på cykeln hette. 

- Vad är det där för nånting?
- En cykelkorg.
- Vad är det där för nånting?
- Ett cykellås.
- Vad är det där för nånting?
- En pedal.
- Vad är det där för nånting?
- Cykelramen.
- Vad är det där för nånting?
- Det är också cykelramen.
Osv ad infinitum.

Jag antar att detta är förstadiet till den berömda "varför-åldern".

Visst kan det kännas lite frustrerande att stå med påsar i händerna och hungrig mage efter arbetsdagens slut och svara på dessa frågor. Men samtidigt känner jag precis som maken igår, när han sade "det är så roligt att hon har börjat fråga så mycket". För är det inte precis det här vi föräldrar vill ska ske med våra barn? Jag vill att min dotter ska fråga, att hon ska vara intresserad och nyfiken. Jag vill svara på hennes frågor, jag vill ge henne min bild av verkligheten. Det är ju min enda chans att lära henne allt jag kan, att föra vidare de värderingar jag vill att hon ska ha och lämna öppet där jag tycker att hon ska få finna svaren själv. Jag skulle inte gå så långt som till att säga att jag älskar när hon frågar tusen frågor, men jag kan inse att det är sunt och bra på alla sätt.

Dessutom är jag glad för att hon kommit i "jag-kan-själv-åldern", eftersom den är bra så mycket behagligare och lätthanterligare än "jag-kan-egentligen-själv-men-vill-att-du-gör-det-åt-mig-åldern" som hon varit i ett tag.

Anne van de Kamp

Jag leker hemmafru den här helgen. Maken har varit nere i Södra Sverige och spelat med sitt band och följdaktligen varit borta sedan tidigt, tidigt fredag morgon. Jag och dottern har hållit ställningarna här hemma. Vi har bakat (frallor och fullkornslimpa) och lagat mat. Både disk- och tvättmaskinen har gått varma. Mat har lagats och inmundigats, kyckling marinerar och lergryta ligger i blöt as we speak. En fläskfilé ska hinna ugnsstekas också. Och så ska jag göra en jättesats ratatouille och en jättesats treveckorssallad. Blir det någon stund över ska vi baka lite mer bröd. Egentligen borde jag nästan ta på mig en av mina nya sommarklänningar i femtiotalssnitt för att riktigt glida in i rollen som Bree van de Kamp.

Av alla sysslor gillar jag mest av allt att hänga tvätt utomhus. Vi har en sån där klassisk torkvinda, ni vet, på gården och där står jag och skakar och klädnypar fast. Den påminner mig om min sorglösa barndoms härliga sommardagar. Vi hade en rejäl doning i gjutjärn hemma i Tärendö, den gnisslade när min mor snurrade den. Jag lekte och sprang under de fladdrande lakanen, precis som min dotter gör nu. Torkvindan blir nästan den ultimata symbolen för frihet och glädje, jag kan riktigt se hur kläderna trivs där de vajar i brisen.

Småfix

Jag förväntar mig absolut inte att ni ska märka att jag ändrat en smula i designen här på bloggen. Jag valde en ny mall som är förvillande lik den andra, ändrade länktextens färg till en somrigt grön nyans och gjorde brödtextfältet bredare eftersom jag vill kunna bädda in youtubeklipp utan att de klipps av i kanten. För sånt är ju sååå irriterande.

Pepp, pepp

Oj, vad jag längtar tills The Twilight Saga - Eclipse har premiär. Jag vill se Edward välta träd med bara händerna. Jag skulle i och för sig kunna se Edward läsa telefonkatalogen i två timmar, men att välta träd med ondskefulla honvampyrer i smäller ändå liite högre.

Avslöjade

Här har jag gått omkring i fyra år och funderat över hur regeringen egentligen menar när de säger att sänkt a-kassa och skattesänkningar ger fler jobb. Att sänkt a-kassa skulle göra folk som är arbetslösa mer benägna att söka jobb kan jag på något vis förstå logiken i (desperata människor gör vad som helst) även om det inte är en logik jag instämmer i till fullo (för att få ett jobb krävs att du mår bra som människa och har orken och självförtroendet att fortsätta söka när det går trögt, det blir inte resultatet av att utsättas för häxjakt av arbetsförmedlingen). Men fler jobb? Que?

Korrelationen sänkt skatt - fler jobb är också kryptisk. Allvarligt talat, har jag sagt både en och två och tio gånger, hur i helvete tänkte de då? Sänkt skatt gör inte att arbetsgivarna får fler pengar. Tvärtom, många jobb i offentlig sektor borde rimligtvis riskera att försvinna på sikt om skatteintäkterna minskar.
Å andra sidan har jag en känsla av att alliansen inte gillar offentlig sektor och kanske har en baktanke där.

Men idag framgår det av ett par artiklar i Aftonbladet att regeringen minsann har på fötterna i frågan. Det är bara det lilla problemet att sanningen inte skulle vara särskilt populär om den framfördes. Det är nämligen så att alliansen har räknat ut att om a-kassan sänks kommer arbetslösa att tvingas ta jobb med lägre löner (eftersom reglerna säger att du måste ta ett jobb med en lön som är en viss procent av din nuvarande a-kassa, jag tror det är 80%). Och om skatten sänks kommer folk att acceptera lägre löneökningar, eftersom det inte märks lika mycket i plånboken. Och om arbetsgivarna inte behöver lägga lika mycket pengar på lönerna i proportion till vad de behövde tidigare så kanske, kanske de anställer fler (även om det inte är något jag skulle ta för självklart).

Fast folk skulle ju inte gilla att få höra "Vi har tänkt att ni ska få lägre skatt mot att ni får mindre i lön, så i slutändan går det jämnt ut för er del". Då låter det bättre att alla vinner på alliansens skattesänkningar. Även om det inte är sant.

Fascinerande hobby

Idag har jag sett en ny sida hos maken. Jag köpte en byggmodell av Apollo 11 i skala 1:32 åt honom i födelsedagspresent och han har spenderat hela dagen omgärdad av lim- och färgångor. Totalt fokuserad, och alldeles vansinnigt noggrann. Följandes instruktioner till punkt och pricka, han som aldrig öppnar en manual annars.

Det var så fascinerande att se honom att jag har spenderat hela kvällen med att sitta mittemot. Dessutom har jag blivit sugen på att bygga något själv. Skeppet Wasa kanske? Jag kan absolut se oss sitta där med varsin modell på kvällarna, lånandes färgburkar av varann.

Problemet är bara vad vi ska göra av alla färdigbyggda prylar sen? För det första får de inte plats i bokhyllan. För det andra vet jag inte om vi vill skylta med vårt nörderi. Vi kanske får skaffa en skämshylla för våra byggen i någon undanskymd vrå av huset som inte visas upp på husesyner.