Dottern har kommit i "vad-är-det-där-för-nånting?-åldern". Precis allt frågas det om. Idag stod vi en lång stund utanför ICA eftersom dottern just där och då ville veta vad alla delar på cykeln hette.
- Vad är det där för nånting?
- En cykelkorg.
- Vad är det där för nånting?
- Ett cykellås.
- Vad är det där för nånting?
- En pedal.
- Vad är det där för nånting?
- Cykelramen.
- Vad är det där för nånting?
- Det är också cykelramen.
Osv ad infinitum.
Jag antar att detta är förstadiet till den berömda "varför-åldern".
Visst kan det kännas lite frustrerande att stå med påsar i händerna och hungrig mage efter arbetsdagens slut och svara på dessa frågor. Men samtidigt känner jag precis som maken igår, när han sade "det är så roligt att hon har börjat fråga så mycket". För är det inte precis det här vi föräldrar vill ska ske med våra barn? Jag vill att min dotter ska fråga, att hon ska vara intresserad och nyfiken. Jag vill svara på hennes frågor, jag vill ge henne min bild av verkligheten. Det är ju min enda chans att lära henne allt jag kan, att föra vidare de värderingar jag vill att hon ska ha och lämna öppet där jag tycker att hon ska få finna svaren själv. Jag skulle inte gå så långt som till att säga att jag älskar när hon frågar tusen frågor, men jag kan inse att det är sunt och bra på alla sätt.
Dessutom är jag glad för att hon kommit i "jag-kan-själv-åldern", eftersom den är bra så mycket behagligare och lätthanterligare än "jag-kan-egentligen-själv-men-vill-att-du-gör-det-åt-mig-åldern" som hon varit i ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar