Anne van de Kamp

Jag leker hemmafru den här helgen. Maken har varit nere i Södra Sverige och spelat med sitt band och följdaktligen varit borta sedan tidigt, tidigt fredag morgon. Jag och dottern har hållit ställningarna här hemma. Vi har bakat (frallor och fullkornslimpa) och lagat mat. Både disk- och tvättmaskinen har gått varma. Mat har lagats och inmundigats, kyckling marinerar och lergryta ligger i blöt as we speak. En fläskfilé ska hinna ugnsstekas också. Och så ska jag göra en jättesats ratatouille och en jättesats treveckorssallad. Blir det någon stund över ska vi baka lite mer bröd. Egentligen borde jag nästan ta på mig en av mina nya sommarklänningar i femtiotalssnitt för att riktigt glida in i rollen som Bree van de Kamp.

Av alla sysslor gillar jag mest av allt att hänga tvätt utomhus. Vi har en sån där klassisk torkvinda, ni vet, på gården och där står jag och skakar och klädnypar fast. Den påminner mig om min sorglösa barndoms härliga sommardagar. Vi hade en rejäl doning i gjutjärn hemma i Tärendö, den gnisslade när min mor snurrade den. Jag lekte och sprang under de fladdrande lakanen, precis som min dotter gör nu. Torkvindan blir nästan den ultimata symbolen för frihet och glädje, jag kan riktigt se hur kläderna trivs där de vajar i brisen.