Förrädare!

Idag skärskådade både jag och maken min utväxt i håret och hittade inte bara ett utan ett flertal gråa hårstrån. Min frisörvän hittade tre redan för fem år sedan, men jag valde att se dem som isolerade händelser, orsakade av preäktenskaplig stress eftersom de dök upp veckorna innan jag och maken gifte oss.


Men nu är de alltså här, ålderstecknen, de små vita förrädarna. Vissa av dem ligger till och med, för att citera maken, "så inblandade i det andra håret" att de inte bara kan ryckas ut hur som helst. Jag erkänner med det samma, jag gillar det inte alls. Måste man åldras synligt bara för att man har fyllt trettio? Ska det vara så? 

Maken var väldigt snäll och påstod att han tycker det är lite charmigt. "Det är bara ett tecken på att man inte är purfärsk längre". Jag fick något vilt i blicken och sade att om han trodde det skulle göra mig gladare trodde han väldigt fel. Jag vill visst vara purfärsk. "Är det därför alla de här har hamnat i vårt hem?" kluckade maken och svepte handen över den milda, ekologiska ansiktstvätten, det återfettande ansiktsvattnet, den exfolirierande scrubben och de uppstramande dag- och nattkrämerna jag inhandlade för någon månad sedan. Jag muttrade bara surt till svar, något om karlar som klagarsåinihelvete över att deras hår väljer att falla av och ändå inte förstår en kvinnas ålderskval.


Jag borde väl inse att jag inte är purfärsk. Inte mitt hår i alla fall. Egentligen borde jag försonas med det faktum att mina gråa hår beror på min ålder, ingenting annat. Men jag är inte riktigt där än, mentalt. Så jag väljer att skylla allt på regeringen. Ingen kan väl styras av borgare i fyra år utan att bli gråhårig på kuppen?

Nu: Hårfärgning.

Grundliga överväganden

Jag har efter det nedslående valresultatet bestämt mig för att gå med i ett parti. Vilket parti det blir har jag emellertid inte bestämt mig för ännu. Ni som känner mig vet att jag inte är den som bestämmer mig på stående fot utan är mer metodisk i mina beslut. Beslut ska ha en ordentlig grund, alla alternativ ska vara fullständigt utredda och gärna jämförda i någon form för lista. Självklart agerar jag på samma sätt när det gäller att bestämma mig för medlemskap i en partiorganisation.

Ideologiskt vet jag att jag står till vänster, det har jag gjort sedan skolvalet 1994 när jag i ett svagt och omoget ögonblick röstade på Folkpartiet. Jag har sedan dess blivit äldre och klokare, och jag lovar härmed dyrt och heligt att det aldrig kommer att hända igen så länge jag är vid mina sinnens fulla bruk.

Frågan är bara vilket av de rödgröna partierna jag ska gå med i? Jag röstade på Vänsterpartiet i valen 1998 och 2002. 2006 gick jag över till Miljöpartiet och jag gjorde samma val i år, i alla fall i riksdagsvalet. I år hade jag dock mina kval kring vilket av de rödgröna partierna som skulle få min röst, jag tvekade ända in i röstbåset om jag ska vara helt ärlig. Men till slut bestämde jag mig för att de ändå går till val tillsammans och då spelar det inte så stor roll. Det är annat när det gäller medlemskap. Om jag går in i ett parti för att delta och försöka påverka vill jag vara 100% säker på att det blir rätt från början.


Därför sitter jag nu och läser partiprogram för brinnande livet för att få en bild av den grundläggande ideologin. Sedan är planen att gå vidare med sakfrågorna i de olika partiernas "vår politik A till Ö". Anteckningar förs över saker jag tycker är mycket bra, mindre bra eller svårt för mig att hålla med om. Pauser görs för reflektion. Det här kommer att ta tid.

Hur lokalpolitiken ser ut väger förstås också in. Det är ju där jag kommer att delta, i första hand. Tyvärr har jag blivit negativt inställd till Miljöpartiet i Umeå redan när det kom fram att det rådde stora motsättningar inom partiet och det förekom en del avhopp. Anklagelser om svågerpolitik och sånt. Att de antytt att de skulle kunna tänka sig att samarbeta med de borgerliga lokalt för att få bort socialdemokraterna från makten gör mig också tveksam. Jag gillar miljöpartiet just för att de idag (åtminstone på riksplan) har tagit ett steg till vänster. Detta är också orsaken till att jag inte röstade på Mp i kommun och landsting i år. 


Vänsterpartiet, mitt gamla parti, är inte uteslutet. Men faktiskt, trots att jag många, många gånger uttalat mig lite föraktfullt om sossarna, inte socialdemokraterna heller. Hemifrån har jag med mig en negativ bild av socialdemokraterna, men jag får betänka att min mor var (är?) centerpartist och min far (även om han aldrig vill avslöja vad han röstar på) i alla fall inte är sosse. Kanske dags för omvärdering? Kanske dags att göra mig en egen bild och ta ett eget beslut? Jag kan inte med respekt för mig själv avfärda ett parti enbart för att mina föräldrar inte gillar dem (även om de skulle utbrista "vi har närt en socialdemokrat vid vår barm" i samma ton som Karl-Bertil Jonssons pappa).


Nåväl, när jag är klar med mitt val ska jag ansöka om medlemskap. Och när jag är klar med min utbildning till våren och äntligen får lite tid över för annat, då ska jag även engagera mig, på riktigt. Jag var medlem i Ung vänster när jag var sjutton-arton, och jag saknar att gå på möten, diskutera politik i både stort och smått, känna gemenskapen med människor som delar mina värderingar. Det ska bli så roligt att ta upp intresset för politik på riktigt igen, i stället för att bara följa med från soffan och skriva arga blogginlägg då och då.


Min mamma var med i kommunalfullmäktige under en stor del av min barndom, och jag skulle absolut kunna tänka mig att ställa upp själv som kandidat i framtiden. Till att börja med är jag dock nöjd med att dela ut flygblad och gå på möten. Kanske knackar jag på din dörr i nästa valrörelse? För vilket partis räkning återstår dock att se.

Vilken uppfostran har folk fått?

När jag växte upp fick jag lära mig att jag skulle vara snäll mot andra. Jag fick lära mig att omtänksamhet, hänsyn, respekt och förståelse är vackra begrepp som ska användas i de dagliga handlingarna. Jag fick lära mig att hjälpa andra, att det är fel att retas och mobba och vara elak. Jag fick det inpräntat att alla är lika mycket värda och att det är rätt att stå upp för någon som blir orättvist behandlad. Jag försöker så gott jag någonsin kan att lära min dotter samma sak. Empati är en av de viktigaste egenskaper vi har, den möjliggör för oss att leva tillsammans med andra, att ha relationer. Motsatsen till empati är psykopati. En psykopat är en person som helt saknar empati.

Det var inte bara från föräldrar och skolan jag fick dessa värderingar. Det var från barnprogram på TV, det var böcker som Alfons Åberg och den där boken om de prickiga och vita kaninerna. Det var barntidningar som Bamse och Kamratposten. Överallt ifrån kom budskapet; man ska ta hand om varandra. Stå upp för dem som blir orättvist behandlade. Försöka förstå varandra hellre än att ta till handgripligheter. Visa empati. Att inte vara egoistisk och bara tänka på sig själv, utan dela med sig till andra barn. Vem har inte fått dela på bullarna, rättvist, lika stora och lika många var? Vem fick inte en åthutning om man försökte ta kompisens bulle?

Dessa värderingar har lett till att jag röstar åt vänster. Jag tycker det är bättre att dela med sig än att vilja ha alla bullarna själv. Jag vill lyssna och försöka förstå dem som är i en annan situation än jag. Jag vill stå upp för människor som blir orättvist behandlade även om jag själv inte drabbas av orättvisan. Jag vill att vi alla ska ha det bra, inte bara att jag ska ha det bra.


Frågan är vilken uppfostran de som röstar på moderaterna har fått. För att inte tala om dem som röstar på SD? Har deras föräldrar och deras lärare talat om för dem att det finns dem som inte är lika mycket värda? Har de inte läst Bamse? Har de inte fått lära sig att dela med sig av sina bullar?

Ungdomsarbetslösheten

Att ungdomsarbetslösheten är skyhög vet vi nog alla vid det här laget. Så har det varit i alltför många år. Det är en viktig fråga i valet. Men vem löser den bäst? Alliansen eller de rödgröna? För mig är det självklart. Låt oss se på vad de båda alternativen vill göra?

Arbetsgivaravgiften

- Alliansen vill fortsätta ha sänkt arbetsgivaravgift för alla anställda under 26.
- De rödgröna vill ta bort arbetsgivaravgiften för den arbetslöse under 26 som anställs.

Om problemet är arbetslösa ungdomar är det väl ändå bättre att satsningen går till dem som anställer, inte till dem som redan har anställt? Dagens sänkning har gett massiva skattelättnader för McDonald's och andra företag som företrädesvis anställer unga, däremot har det inte gett särskilt många nya jobb för ungdomar.
Så: sänkt arbetsgivaravgift till den redan anställde, eller ingen arbetsgivaravgift till den arbetslöse som får anställning? Vad är bäst för att lösa arbetslösheten?

Utbildning

- Alliansen vill ändra gymnasieskolan till att de yrkesförberedande programmen inte ska ge behörighet till högskola och universitet. Detta motiveras med att det idag är många som går ut gymnasiet med ofullständiga betyg. De vill också förändra skolan för att ge bättre kunskaper och kontrollera dessa genom betyg tidigare.
- De rödgröna vill att alla program även i fortsättningen ska ge högskolebehörighet. Det ska vara en rättighet att i efterhand läsa upp sina betyg på komvux. Även de rödgröna vill göra skolan bättre, men vill inte ha betyg lika tidigt som alliansen, däremot ska eleverna redan från första klass få skriftliga omdömen.

Jag tycker det skulle vara ett steg bakåt att de som väljer en yrkesinriktad utbildning i gymnasiet sedan inte har möjlighet att utbilda sig vidare, särskilt om dörren till att komplettera sina betyg på komvux stängs. Jag känner många som läst omvårdnad på gymnasiet som efter några år läser vidare till sjuksköterska, människor som läst barn- och fritidsprogrammet och blivit barnskötare men som senare läst vidare till förskollärare eller fritidspedagog. Varför ska denna möjlighet inte få finnas? Alla som vill läsa vidare läser inte samhälls- eller naturprogrammen för att sedan söka direkt till högskolan, det fungerar inte så bland dagens unga. Många väljer att skaffa sig en yrkesutbildning på gymnasiet, för att sedan jobba några år innan de ger sig i kast med en krävande högskoleutbildning och tar höga lån. Och jag tror att det är bra.

Jag tror faktiskt inte att det är så många som vid 15-16 års ålder är mogna att bestämma där och då vad de vill jobba med resten av sina liv. Människor som är skoltrötta, har det svårt hemma eller bara inte riktigt vet vad de vill göra väljer kanske en yrkesförberedande utbildning för att sedan, när det gått några år efter examen, hitta tillbaka till studiemotivationen. Ska de då inte få den chansen?

Jag tycker det är lite sorgligt att alliansen talar om "begåvningen" i skolan som ska läsa studieförberedande program och "den skoltrötte" som inte behöver teoretisk kunskap för sitt yrke. Det är för mig att förenkla verkligheten. Även de som läser studieförberedande program kan bli skoltrötta och i efterhand behöva förbättra sina betyg för att de ska motsvara deras verkliga kunskaper. Och självklart kan väl de som läser yrkesförberedande program vara begåvningar med förutsättningar att klara en högskoleutbildning om de skulle vilja det senare i livet?


Om möjligheten att läsa vidare minskas finns också ett annat problem. Om man av hälsoskäl inte längre klarar av att arbeta i sitt yrke (vilket är ganska vanligt inom de yrken de yrkesförberedande programmen är till för eftersom de i högre grad är beroende av rörlighet och kroppskraft) behöver dessa människor kunna omskola sig. Hur ska det då gå till? Är det jobbpolitik att de inte ska kunna göra det? Jag har en vän som inte kan jobba med det yrke hon utbildade sig till på gymnasiet av hälsoskäl, hon kompletterade sina betyg på komvux och läste in en högskoleutbildning som sedan gett henne jobb inom sitt nya yrke. Ska andra inte kunna göra samma sak i framtiden?


Anställningstrygghet


- Alliansen vill införa "lärlingsanställningar" där ungdomar under 23 kan anställas i en 18 månader lång provanställning.
- De rödgröna vill att samma regler ska gälla vad gäller provanställning och anställningstrygghet när det gäller såväl ungdomar som äldre.


När det kommer till den här punkten säger jag att jag är glad att jag är äldre än 23 om alliansen får fortsatt förtroende. Ungdomar har redan idag i större utsträckning osäkra anställningar än äldre. Det enda det här leder till är att det blir ännu svårare för unga att få en lägenhet (vilket i många fall krävs fast anställning). Ska vi ha fler mambos, är det det Sverige behöver? Hur ska ungdomar kunna flytta hemifrån för att ta ett jobb om de inte kan få en bostad på den nya orten? Dessutom ser jag det som en ren principfråga; varför ska ungdomar diskrimineras med sämre anställningstrygghet på grund av sin ålder?
Kan en arbetsgivare inte se om en person är lämplig för arbete under sex månader tycker jag att det är arbetsgivaren som borde se över sina rutiner för bedömning av den saken.

Jag tror inte heller att det här leder till fler fasta jobb, snarare tror jag det leder till att arbetsgivare anställer personer under 23 och sedan säger upp dem när lärlingsanställningen tar slut. För att sedan anställa en ny. Då slipper de betala ut löneförhöjningar. Kalla mig cynisk, men det är vad jag tror.


Men det är väl så alliansen ser på oss unga, vi vill bara ha tillfälliga jobb för att sedan resa Asien runt, jobba lite igen osv. Visst finns det ungdomar som tänker så. Men jag läste nyligen om en undersökning av ungas attityder, där det sades att ungdomar idag hellre drömmer om ett fast jobb och familj än om en jorden-runt-resa. Ungdomar söker trygghet. Måhända är det ett resultat av att unga idag upplever att de saknar sagda trygghet?


De olika förslagen finns att läsa om i alliansens jobbmanifest och de rödgrönas regeringsplattform. Jag har valt att bara ta med förslag som finns med där. Utspel och enstaka partiers förslag har jag inte tagit med eftersom jag inte anser att det är lika troligt att de får genomslag i en regeringspolitik.


Jag tycker du själv ska läsa och bilda dig en uppfattning utifrån det som står. Och rösta på söndag, om du inte redan har gjort det.

Träningsblogg?

Josefine sade vid något tillfälle att hon tycker det är synd att jag inte har bloggat om min viktnedgång. Jag har nämnt något om att jag satt igång där efter nyår, men sedan har jag i stort inte rört ämnet särskilt mycket. Varför inte? Kanske av rädsla för att stå där med skammen om jag skulle misslyckas? Kanske för att jag inte ville berätta hur många kilo jag faktiskt vägde? Kanske för att jag inte ville jinxa det hela? Kanske för att jag helt enkelt inte riktigt trodde att min viktnedgång skulle vara intressant att läsa om för andra?

Oavsett orsak tänkte jag berätta lite nu om vad jag har gjort och hur jag har gjort. Jag har gått ner 18 kilo sedan nyår. Metoden är enkel: sunt förnuft. Egentligen visste jag vad jag gjorde fel, jag visste vad jag åt för mycket av, jag visste att jag rörde på mig alldeles för lite, och sedan jag åtgärdat dessa "brister" har jag gått ner i vikt, sakta men säkert.

Vad gäller maten har jag inte uteslutit något, jag äter både kolhydrater, protein och fett. Däremot försöker jag äta mat som är bra för kroppen, jag äter "bra" fetter från fisk, nötter och avokado och skippar mättade fetter. Jag äter långsamma kolhydrater, fullkorn. Jag skippar det mjuka brödet och äter hårdbröd i stället, 1-2 skivor om dagen, max. När jag komponerar mina måltider fyller jag halva tallriken med grönsaker och delar den andra halvan i lika stora delar protein och kolhydrater. Detta är alltså tallriksmodellen för att gå ner i vikt, inte att förväxla med tallriksmodellen för att hålla vikten där man tar lite mer kolhydrater och lite mindre grönsaker, vilken helt felaktigt brukar visas upp i media när man jämför dieter för viktminskning.

Frukosten består av gröt med linfrön, kanel och mjölk, en halv grapefrukt och ett kokt ägg. Varje dag, sju dagar i veckan. Lagad mat till lunch och middag. Ett mellanmål på eftermiddagen och ett på kvällen. Då brukar det bli en frukt eller en morot och ibland också en hårdbrödmacka med makrill, tonfisk, avokado och skinka eller keso. Ibland tar jag några valnötter också.

Vad äter jag till lunch och middag? Det brukar vanligtvis bli kyckling, fisk eller bönor/linser i någon form. Ibland blir det köttbullar, ibland äter jag kassler eller blodpudding. Det mesta funkar, det handlar om hur mycket man äter av det. Jag gillar att ugnssteka kyckling- eller laxfiléer med kryddblandningar eller pesto på. Fläskfilé penslad med ajvar relish är gott. Kolhydratkällorna är oftast fullkornspasta, fullkornsris, hel bulgur, hel dinkelvete, matkorn eller quinoa. Men äter jag sill eller rökt lax vill jag ha potatis till, och då äter jag potatis. Som sagt, jag utesluter egentligen ingenting. Fast jag äter inte sås, såser är generellt helt onödiga kaloribomber. I stället kan jag göra en ratatouille till, eller lägga dit en klick keso, eller tillsätta en tesked pesto till de kokta grönsakerna. Det finns många sätt att göra trist mat lite roligare. Lite hackade nötter blandat med rivet citronskal och citronsaft är gott till fisk. Frukt i salladen är gott.

Jag tänker på att försöka få i mig nyttiga livsmedel, de som är rika på omega 3, antioxidanter eller kostfibrer. Här finns en bra sida där man kan se vad olika livsmedel innehåller. Dessutom har jag fastnat för grönt te.

När man ska äta halva tallriken grönsaker går det åt mycket grönsaker. För att lösa detta har jag alltid ett flertal påsar med frysta grönsaker i frysen, och jag har alltid en jätteburk med treveckorssallad i kylen. Här har ni receptet på den, den är jättegod:

1/2 vitkålshuvud

4 stora morötter

Snitta vitkålen fint, riv morötterna grovt.

Gör en dressing på:

1 dl vatten

1 dl olja (jag brukar ta rapsolja)

1 dl vinäger (jag använder äppelcidervinäger)

1 tsk salt

1 tsk socker (1 msk i orginalreceptet, men jag försöker skära på sockret där jag kan)

ca 4 msk örtkryddor (brukar ta oregano och/eller basilika)

Koka upp detta och häll över grönsakerna. Blanda. Lägg i en jättestor burk eller flera små (med lock!). Om man har god köks- och handhygien ska salladen hålla sig i tre veckor, men min är alltid slut på mindre än en vecka, så jag vet inte säkert.

Det här är alltså maten jag äter, alla dagar utom lördagkvällar. Då får jag äta precis vad jag vill från och med middagen. Där finns alltså möjligheten att äta en god köttbit med sås och potatisgratäng och nybakt baguette för att sedan äta glass och godis i soffan. Utan dessa lördagkvällar kan jag med säkerhet säga att jag aldrig skulle ha klarat att hålla mig de andra sex dagarna i veckan.

Jag har inte jättemycket tid att träna. Det är minst fyra kilometer till närmaste gym och jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag aldrig skulle fara dit tillräckligt ofta med de förutsättningar jag har idag. För mig ska träning vara extremt lättillgänglig för att jag ska utföra den. Så jag köpte "träna en kvart om dagen" av Paolo Roberto och tränar en kvart några gånger i veckan. Och jag har blivit mycket starkare. Övningarna kräver inga redskap (fast jag brukar använda min yogamatta) och går att utföra hemma. Enda nackdelen är att jag skäms lite över att träna inför min käre make eftersom jag ser så löjlig ut när jag värmer upp och hoppar omkring i vardagsrummet.

Jag springer sedan i våras. Det är tidseffektivt, jag behöver bara byta om och gå ut genom dörren så börjar träningspasset. Det är sex minuters promenad till elljusspåret. Och så cyklar jag var jag än ska i stan. Till jobbet, när jag utför ärenden, när jag hämtar och lämnar dottern, när jag ska hälsa på folk osv.

På detta sätt brukar jag hinna röra på mig någonstans mellan fyra och fem timmar i veckan, vilket jag ser som godkänt.

Kort sagt har min filosofi hela tiden varit att endast göra förändringar som jag kan leva med resten av mitt liv. Jag ser inte det här som en tillfällig metod eller kur för att gå ner mina kilon, utan som en början på ett hälsosamt liv. Därför har jag inte gjort några ofantliga förändringar i min kost, jag har inte uteslutit kolhydrater eller fett eller kött. Jag äter allt och tänker på hur mycket i stället. Jag tränar inte heller vansinnigt mycket, utan tänker att det är bättre att jag tränar lite och ofta än mycket och sällan. Det är bättre att jag göra några armhävningar på golvet hemma än att jag inte styrketränar alls för att jag inte ids ta mig till gymmet.

Det här inlägget hade inte syfte att skryta. Det har till syfte att fungera som exempel på att kan jag så kan du också. Jag vägde nästan 88 kilo när jag började i januari. Nu väger jag strax under 70. Jag har inte spenderat många kronor på min viktminskning, jag har inte tagit en enda nutrillet och jag har inget gymkort. Det går ändå. Min metod är inte nödvändigtvis det som fungerar för dig, du måste så klart tänka över vilka förändringar du är villig att göra. Och jag tror att innerst inne vet du precis varför du väger mer än du borde, så då är det där du ska göra förändringen. Lycka till!

Mission accomplished!

I början av sommaren började jag jogga. Eftersom det var ungefär åtta år sedan sist tog jag det extremt lugnt i början, joggade och gick om vartannat och ökade löpsträckorna successivt tills jag någonstans i juli orkade ta mig runt 2,4 kilometersspåret utan att gå alls. Sedan dess har jag förbättrat min tid på den sträckan med ungefär två och en halv minut, och är så klart glad över det, men kände ändå att det var dags att ta det hela ett steg längre.

Min bästa vän Josefine har lagt in såväl belöningar som utmaningar för sig själv när hon nått olika viktmässiga delmål, såsom att springa upp till toppen av Bräntberget eller stå i plankan i två gånger två minuter. Jag vill också gärna ge mig själv en utmaning, och i brist på berg i närheten tänkte jag att jag kunde försöka springa dubbelt så långt som jag hittills gjort, alltså springa 2,4-spåret två gånger.

Idag var det således dags. Jag tog det extremt lugnt, takten var nästan löjeväckande långsam. Men jag tog mig runt, två varv, utan att gå ett enda steg. Det kändes fantastiskt. När jag skulle gå hem från elljusspåret efteråt kändes benen konstigt nog inte ens trötta.

Det här ska jag göra om.

Mopeden

Maken har köpt in en moped till familjen Björnström, så nu äger vi faktiskt ett motorfordon. Nämnda make hade en blå Puch Dakota när det begav sig och är därför van att framföra dessa saker, så han brummar obrytt omkring på Umeås gator.

Jag däremot har aldrig kört moped, inte en endaste gång i hela mitt trettioåriga liv. Jag kan faktiskt inte ens minnas att jag suttit på bönpallen medan någon annan körde. På den tiden var jag nämligen inte en av de tuffa tjejerna som gjorde sånt.

Det här inverkar menligt på min mopedkörning idag, det är tydligt. Jag borde ha lärt mig att köra när jag vara femton och orädd, inte nu när jag är trettio och bara kan tänka "om jag dör blir min dotter moderslös" när jag sätter mig på besten. Jag har blivit gammal och feg. Fast egentligen, vem fan lurar jag, jag har alltid varit feg. När jag var arton och skulle börja övningsköra med min far i familjens Mazda kom vi upp i sextio kilometer i timmen på Lulevägen, och jag nästan skrek av skräck, det gick ju så fort! Hur skulle jag någonsin kunna manövrera ett fordon på ett säkert sätt i sådana hastigheter?

Men det gick ju bra det med, jag lärde mig att köra och kontrollera en bil i dubbelt så hög hastighet så småningom, så varför skulle jag inte kunna lära mig att köra en moped i trettio knyck?

I går gick jag och maken ut till garaget för första moppelektionen. Jag fick på mig hjälmen och maken visade vad alla knapparna var och visade hur jag skulle hålla in bromsen och starta. Det första och mest uppenbara problemet visade sig vara att jag har så himla korta ben. Det var bara precis att jag nådde ner till marken med tårna, och det kändes definitivt inte betryggande. Maken var dock positiv och föreslog att jag skulle börja med att rullande backa ut ur garaget. Jag försökte, jag sköt ifrån med fötterna, men inget hände. "Släpp bromsen först", föreslog maken med ett roat leende i mungipan. Goddag yxskaft.

Jag lyckades att få ut mopeden ur garaget och efter väldigt många om och men fick jag den även uppställd åt rätt håll för att börja köra. "Då gasar du bara försiktigt", sade maken. Det gjorde jag. Mopeden sniglade framåt ett par meter. Jag skrek. "Lyft på fötterna", var makens nästa råd. "Finns inte på världskartan, tänkte jag. Mina fötter tår är just nu det enda som förhindrar hela det här ekipaget att välta". 

Jag gjorde några försök till och lyckades faktiskt köra ungefär femtio meter och till och med lyfta fötterna från marken under tiden. Rakt fram gick alltså bra. Men sen tog parkeringsplatsen slut och det var dags att svänga. Det gick inte alls. Det slutade med att maken svängde mopeden åt mig och så fick jag köra rakt fram igen tills jag vara tillbaka vid vår garageport. "Vad sakta du kör", skrattade maken. Han gick nästan lika fort som jag körde.


Maken, som varit så positiv och påstått att bara jag lärde mig vilken hand som skulle sköta gasen och vilken som skulle bromsa så skulle det gå bra, stod nu tyst en stund innan han sade "jag tror nog inte du ska ut i trafiken med den där riktigt än". Jag var helt enig med honom.

Men skam den som ger sig, idag ska jag ut och öva igen.