Förrädare!

Idag skärskådade både jag och maken min utväxt i håret och hittade inte bara ett utan ett flertal gråa hårstrån. Min frisörvän hittade tre redan för fem år sedan, men jag valde att se dem som isolerade händelser, orsakade av preäktenskaplig stress eftersom de dök upp veckorna innan jag och maken gifte oss.


Men nu är de alltså här, ålderstecknen, de små vita förrädarna. Vissa av dem ligger till och med, för att citera maken, "så inblandade i det andra håret" att de inte bara kan ryckas ut hur som helst. Jag erkänner med det samma, jag gillar det inte alls. Måste man åldras synligt bara för att man har fyllt trettio? Ska det vara så? 

Maken var väldigt snäll och påstod att han tycker det är lite charmigt. "Det är bara ett tecken på att man inte är purfärsk längre". Jag fick något vilt i blicken och sade att om han trodde det skulle göra mig gladare trodde han väldigt fel. Jag vill visst vara purfärsk. "Är det därför alla de här har hamnat i vårt hem?" kluckade maken och svepte handen över den milda, ekologiska ansiktstvätten, det återfettande ansiktsvattnet, den exfolirierande scrubben och de uppstramande dag- och nattkrämerna jag inhandlade för någon månad sedan. Jag muttrade bara surt till svar, något om karlar som klagarsåinihelvete över att deras hår väljer att falla av och ändå inte förstår en kvinnas ålderskval.


Jag borde väl inse att jag inte är purfärsk. Inte mitt hår i alla fall. Egentligen borde jag försonas med det faktum att mina gråa hår beror på min ålder, ingenting annat. Men jag är inte riktigt där än, mentalt. Så jag väljer att skylla allt på regeringen. Ingen kan väl styras av borgare i fyra år utan att bli gråhårig på kuppen?

Nu: Hårfärgning.