Mission accomplished!

I början av sommaren började jag jogga. Eftersom det var ungefär åtta år sedan sist tog jag det extremt lugnt i början, joggade och gick om vartannat och ökade löpsträckorna successivt tills jag någonstans i juli orkade ta mig runt 2,4 kilometersspåret utan att gå alls. Sedan dess har jag förbättrat min tid på den sträckan med ungefär två och en halv minut, och är så klart glad över det, men kände ändå att det var dags att ta det hela ett steg längre.

Min bästa vän Josefine har lagt in såväl belöningar som utmaningar för sig själv när hon nått olika viktmässiga delmål, såsom att springa upp till toppen av Bräntberget eller stå i plankan i två gånger två minuter. Jag vill också gärna ge mig själv en utmaning, och i brist på berg i närheten tänkte jag att jag kunde försöka springa dubbelt så långt som jag hittills gjort, alltså springa 2,4-spåret två gånger.

Idag var det således dags. Jag tog det extremt lugnt, takten var nästan löjeväckande långsam. Men jag tog mig runt, två varv, utan att gå ett enda steg. Det kändes fantastiskt. När jag skulle gå hem från elljusspåret efteråt kändes benen konstigt nog inte ens trötta.

Det här ska jag göra om.