Mopeden

Maken har köpt in en moped till familjen Björnström, så nu äger vi faktiskt ett motorfordon. Nämnda make hade en blå Puch Dakota när det begav sig och är därför van att framföra dessa saker, så han brummar obrytt omkring på Umeås gator.

Jag däremot har aldrig kört moped, inte en endaste gång i hela mitt trettioåriga liv. Jag kan faktiskt inte ens minnas att jag suttit på bönpallen medan någon annan körde. På den tiden var jag nämligen inte en av de tuffa tjejerna som gjorde sånt.

Det här inverkar menligt på min mopedkörning idag, det är tydligt. Jag borde ha lärt mig att köra när jag vara femton och orädd, inte nu när jag är trettio och bara kan tänka "om jag dör blir min dotter moderslös" när jag sätter mig på besten. Jag har blivit gammal och feg. Fast egentligen, vem fan lurar jag, jag har alltid varit feg. När jag var arton och skulle börja övningsköra med min far i familjens Mazda kom vi upp i sextio kilometer i timmen på Lulevägen, och jag nästan skrek av skräck, det gick ju så fort! Hur skulle jag någonsin kunna manövrera ett fordon på ett säkert sätt i sådana hastigheter?

Men det gick ju bra det med, jag lärde mig att köra och kontrollera en bil i dubbelt så hög hastighet så småningom, så varför skulle jag inte kunna lära mig att köra en moped i trettio knyck?

I går gick jag och maken ut till garaget för första moppelektionen. Jag fick på mig hjälmen och maken visade vad alla knapparna var och visade hur jag skulle hålla in bromsen och starta. Det första och mest uppenbara problemet visade sig vara att jag har så himla korta ben. Det var bara precis att jag nådde ner till marken med tårna, och det kändes definitivt inte betryggande. Maken var dock positiv och föreslog att jag skulle börja med att rullande backa ut ur garaget. Jag försökte, jag sköt ifrån med fötterna, men inget hände. "Släpp bromsen först", föreslog maken med ett roat leende i mungipan. Goddag yxskaft.

Jag lyckades att få ut mopeden ur garaget och efter väldigt många om och men fick jag den även uppställd åt rätt håll för att börja köra. "Då gasar du bara försiktigt", sade maken. Det gjorde jag. Mopeden sniglade framåt ett par meter. Jag skrek. "Lyft på fötterna", var makens nästa råd. "Finns inte på världskartan, tänkte jag. Mina fötter tår är just nu det enda som förhindrar hela det här ekipaget att välta". 

Jag gjorde några försök till och lyckades faktiskt köra ungefär femtio meter och till och med lyfta fötterna från marken under tiden. Rakt fram gick alltså bra. Men sen tog parkeringsplatsen slut och det var dags att svänga. Det gick inte alls. Det slutade med att maken svängde mopeden åt mig och så fick jag köra rakt fram igen tills jag vara tillbaka vid vår garageport. "Vad sakta du kör", skrattade maken. Han gick nästan lika fort som jag körde.


Maken, som varit så positiv och påstått att bara jag lärde mig vilken hand som skulle sköta gasen och vilken som skulle bromsa så skulle det gå bra, stod nu tyst en stund innan han sade "jag tror nog inte du ska ut i trafiken med den där riktigt än". Jag var helt enig med honom.

Men skam den som ger sig, idag ska jag ut och öva igen.