Det här med Halloween

Halloween kommer som en överraskning för mig varje år, jag har absolut ingen koll på den "högtiden" (ja, att jag sätter citationstecken säger en del om min inställning till spektaklet). Vi handlade just och nu kom jag på att vi glömde köpa godis, så de barn som knackar på här i kväll får lov att busa i stället, för jag pallrar mig inte till ICA en gång till för deras blodsockers skull.

Dottern ska ha halloweenfest med dagmammorna på måndag. Hon har bestämt sig för att klä ut sig till lucia, för då har hon redan varit det i år och kan passa på att vara pepparkaksgumma på själva lucian, för det har hon inte varit förut. Se där en som tidigt lärt sig att kräma ut så mycket som möjligt av tillvaron.

Verbala känsloyttringar

Ofta oroar jag mig som förälder för om jag gör rätt. Vilka spår kommer den här handlingen eller de här orden att sätta i min dotter? kan jag tänka, och så klart har jag ingen aning. Det enda jag kan göra är att vänta och se resultatet när det kommer. Igår kväll var ett sådant tillfälle, och det visade sig att i just det fallet hade mina försök till uppfostran lyckats.

Dottern blev jättearg på mig vid nattningen. Hon ville ha en liten post-it-lapp som vi fått med oss från dagmamman med sig uppe i sängen, men jag var supertrött och orkade inte gå och hämta den och jag ville inte heller att hon skulle stiga upp när det faktiskt var dags att sova. Reaktionen? Dottern grät så tårarna sprutade, satte sig upp i sängen och stirrade stint på mig och utropade:

"Nu är jag jättearg! Och ledsen!"
"Jag förstår det", sade jag, "du är väldigt besviken"
"Vad betyder besviken?"
"Det är när man är ledsen för att det inte blev som man ville att det skulle bli"
"Ja! Jag är väldigt besviken! Jag tycker inte att du är snäll! Jag är jättearg på dig!"

Jag var så stolt över min dotters förmåga att uttrycka sina känslor verbalt att jag bara ville krama henne och tala om för henne hur bra hon är, fast det så klart inte var vad hon ville just då. Hellre skälla ut än slå, det är ju det jag försökt lära henne i snart fem år. Fantastiskt.

Tillväxt

Magen har chockväxt de senaste veckorna. Däremot känns bebisen inte så mycket än, men det kommer väl, det med. Ultraljud om en och en halv vecka, då hoppas vi få veta om det är en Jorunn eller en pojke som vi inte har något bra namn till ännu.

Stockholm

Jag har spenderat två dagar i Stockholm med jobbet. Mycket trevligt har det varit. Vi har varit på föreläsning med Morgan Alling och en gammal pensionerad militär som sadlat om till beteendevetare som helt otippat var vansinnigt rolig. Den handlade om att bemöta besvärliga människor och varför man uppfattar människor som besvärliga. Mycket om olika personlighetstyper och om hjärnan.

Bland annat förstår jag nu varför det inte går att diskutera med någon som är arg, ledsen, rädd eller på annat sätt under stress; deras neocortex fungerar mycket dåligt. I neocortex sitter förnuft, samarbetsförmåga, flexibilitet, humor och en massa andra saker man har nytta av i relationer till andra. Klart det inte går att prata reson om den delen av hjärnan lagt av. Det kallas att vara i röd zon. Jag insåg som en följd också att en tvååring är i röd zon mest hela tiden och dessutom har jag utarbetat en teori om att alkohol stänger ner neocortex helt och hållet i tillräckliga mängder. Det skulle i alla fall förklara en del.

Jag hann träffa min kära svåger som tog med mig till ett underbart litet fik på en avskild gata i Gamla Stan, nere i en källare. Inredningen bestod av udda gungstolar, vitkalkade väggar och stickande människor och deras tonfiskmackor gick inte av för hackor.

I går hade vi en ledig eftermiddag och jag som saknar lokalkännedom i Stockholm (förutom att jag totalt saknar lokalsinne) hängde efter Mattias som en liten svans. Vi var på NK och spanade efter kändisar, men såg inga (däremot såg en arbetskamrat både Gösta Ekman, Efva Attling och Janne Schaffer), Mattias hittade en coffee table-book om mäns penisar i 3D som han inte köpte men som vi förundrades över, jag släpade in honom på BR leksaker och köpte present till dottern och sen tog vi spårvagnen från Sergels torg till Bellmansro och tillbaka.

På väg till flygplatsen var vi trötta och fnissiga och det hela kulminerade i en konversation på Arlanda framför tidningshyllan när vi pratade om Vickans och Daniels lilla kungliga bebis och en arbetskamrat som inte riktigt lyssnade och stod och läste högt på en travtidning utbrast "årets avelshäst" och vi alla hörde "årets avelsfest". Det passade som så oerhört bra in i sammanhanget.

Igår kväll kom jag hem, lade dotterns paket i hennes säng, och i morse när hon vaknade kom hon springande in till mig med det och ville så klart öppna med det samma. Reaktionen blev precis som väntat:

"En enhörningshäst, med glitter på! Precis en sån som jag ville ha! Mamma, jag tycker att du är bäst!"

Och så en stor kram på det.

Nervös

Idag åker jag till Stockholm med jobbet. Vi ska med det tidiga flyget som avgår nollsjunollnoll och min skjuts kommer strax efter sex. Klockan är nu 04.30 och jag har redan legat sömnlös och vridit på mig i en timme. Inte för att jag är utvilad, för jag kunde inte somna förrän klockan närmade sig midnatt.

När hände det här? När blev jag så här uppjagad över ett avbrott i vardagen? Jag tar det som mycket annat som ett ålderstecken.

Pilot-wannabe

Så här har maken sett ut (med korta avbrott för mat, sömn och uträttande av naturliga behov) sedan igår eftermiddag. Han är djupt koncentrerad på sitt flygplanssimulatorspel. Det går inte att få kontakt med honom för han har tryckt in hörlurssnäckorna så långt det går i öronen och har inte ögon för annat än cockpitreglagen. Då och då utbrister han "fan vilken snygg landning!" eller dylikt.

Jag? Jag väntar tålmodigt på att den här fasen ska gå över. Det gäller att ha förtröstan, jag får säkert umgås med honom igen om en månad eller så.

Slött

Vi har barnvakt i kväll men gör inget särskilt för det, förutom att njuta av att ingen behöver natta och att vi kan hänge oss åt våra trivialiteter utan att bli avbrutna. Arbetsfördelningen ser ut som så: maken spelar flygplansspel och jag ser på "Confessions of a dangerous mind" och äter upp alla chips.

Från filmen kommer förresten kvällens citat:

Jim Byrd: "You're 32 years old, and you've achieved nothing. Jesus Christ was dead and alive again by 33. You better get get crackin'."

Mätt

Min älskade, ultragenerösa mor bjöd hela familjen på middag på Invito i kväll. Trerätters. Anledningen är att hon fyllt år, och det kändes ju en aning omvänt att hon bjöd oss på mat när det var henne vi firade, men det är typiskt henne.

Maten var underbart god, och dottern var väldigt nöjd med att barnmenyn innehöll pannkakor med sylt och grädde, även om hon inte var så nöjd med att de dröjde lite. "Det är så tråkigt, jag får aldrig nån mat, jag kommer att dööö!" utbrast hon någonstans mellan för- och huvudrätt.

Hur som helst, tack för maten, den var god!

Det här med kärlek

Dottern ser på Lejonkungen (för typ fjortonde gången på lika många dagar) och uttalar denna reflektion efter scenen där Simba och Nahla blir kära i varandra till tonerna av Elton John:

"Ibland blir en tjej och en kille kära i varandra och då hänger de i lianer och tar det lugnt en stund. Och sen blir tjejen arg och sen blir killen också arg och säger "glöm det" och då går de därifrån och träffar någon annan som de inte heller tycker om."

Ganska träffsäker bild av kärlekens svårigheter, tycker jag.

Inte klokt?

Vi ser på Lejonkungen, dottern och jag.

Jag: "Scar är dum och elak".
Dottern: "Ja, han är så dum att han är klok i huvudet".

Hint?

Jag vaknar före 06.00 varenda morgon, till synes helt utan anledning. Visst, jag är kissnödig, men inte så alarmerande att jag måste springa på toaletten det första jag gör. Och det beror inte på att jag väcks av vare sig man, barn eller väckarklocka.

Det är jättekonstigt, för även om jag verkligen inte är utsövd när jag vaknar har jag så svårt att somna om. Och det är allt annat än naturligt för mig att vakna så dags.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att min kropp förbereder mig för tidiga morgnar och sömnbrist. Ovärd taktik, tycker jag. Borde det inte vara smartare att låta mig sova som en stock hela graviditeten så jag har maxenergi när bebisen anländer?

Saknad

Maken har rest till Portugal på jobb och kommer hem på söndag kväll. Dottern drabbades av akut saknad igår kväll och grät och grät över att hennes pappa var borta. Det hjälpte inte att jag försökte hjälpa henne med tidsperspektivet, för henne var hela helgen obeskrivligt lång.

"Jag saknar pappa för mycket" snyftade hon otröstligt, och jag förundrades mitt i allt över hennes förmåga att sätta ord på sina känslor. För precis så är det ju när man saknar någon så mycket att man gråter; man saknar dem för mycket.

Wild and crazy

Vi har barnvakt, dottern lämnades i min mammas ömma vård på eftermiddagen igår och vi ska hämta henne om ett par timmar. Vilka häftiga, barnfria aktiviteter har vi då ägnat oss åt?

Jo, igår såg vi två långfilmer, Bourne ultimatum och De omutbara. Jag somnade halvvägs in i film nummer två och vi gick och lade oss 22.30, helt utmattade. I morse steg maken upp kvart i sju medan jag - som vaknade ungefär en kvart senare - låg kvar och drog mig tills klockan nästan var åtta.

Wow. Superhäftigt.

Entreprenörer

Jag har funderat på det här med entreprenörer och entreprenörskap, de orden är ju så inne nu (även om de lär höras mindre i det offentliga nu när Maud Olofsson lämnat politiken, hon kunde ju inte säga en mening utan att använda något av ovannämnda ord).

Särskilt inne är de nu eftersom skolan enligt den nya läroplanen ska genomsyras av ett entreprenöriellt (är det ens ett ord?) tänkande. Det märkliga är att detta tydligen bara gäller eleverna på de studieförberedande programmen, de som läser en yrkesförberedande utbildning och faktiskt med stor sannolikhet kommer att starta eget tidigt i livet behöver visst inte vara duktiga entreprenörer. Typisk Jan-Björklund-logik.

Men vad är en entreprenör egentligen? Är det liktydigt med en som driver eget företag? Eller måste man vara lite extra kreativ och uppfinningsrik och driven för att definieras som entreprenör?

Texten nedan speglar endast och enbart mina åsikter, som vanligt.

Det är inte ofta man möter människor som kallar sig entreprenörer. De få jag råkat på eller läst om har ett gemensamt; de har redan i tidig ålder bestämt sig för att de ska starta ett eget företag - och inte nog med det - företaget ska växa och bli stort inom sin bransch och dra in mycket pengar till och generera gott rykte om entreprenören själv. Valet av bransch för entreprenören beror på var det finns pengar att hämta. Citat som "jag såg att här fanns ett tomrum på marknaden" har jag läst flera gånger.
Kort sagt, för entreprenörer som själva definierar sig som entreprenörer verkar pengar vara den främsta drivkraften. Om de tjänas på ett spa eller på att sälja gafflar är egalt.

Men det finns en annan kategori entreprenörer också, och de kallar sig sällan entreprenörer. De har det gemensamt att de brinner för sin grej. De kanske är jätteduktiga på det de gör; att klippa hår eller designa bebiskläder eller bygga friggebodar och kan helt enkelt inte tänka sig att jobba med något annat. Eller så har de uppfunnit något och vill nu få ut sitt lilla skötebarn till människor för att de ska se vilken fantastisk pryl det är. För dessa personer är själva företagandet inte ett mål i sig och har aldrig varit det, de hade som mål att bli jätteduktiga frisörer, designers, snickare eller ingenjörer. Företagandet blir ett medel för att nå målet: att få hålla på med det man älskar och kunna leva på det.

Dessa personer har nog svårt att tänka sig att de skulle starta ett annat företag i en annan bransch om deras eget skulle gå i konkurs, medan någon från den första kategorin antagligen genast skulle börja se sig om efter ett nytt "tomrum på marknaden".

Det här är ju väldigt hårddraget och gränserna är så klart mycket luddigare än jag här beskrivit. En människa som Steve Jobs (som jag som iPhoneälskare på något märkligt vis kommer att sakna) verkade brinna otroligt för sina produkter, min uppfattning är att han var så kontrollerande för att han absolut ville få igenom sin vision. Samtidigt antar jag att han inte hade något emot att bli rik på kuppen, men han verkade ändå till största delen driven av sin kärlek till sin egen produkt.

I mitt tycke är personer vars affärer drivs av deras passion för produkten eller tjänsten de erbjuder intressantare. De brinner för att göra något bra. De är äkta entreprenörer i min bok.

De andra, de pengahungrande företagsledarna? Not so much.

Det här med vikten

Min startvikt när jag blev gravid var inte riktigt den jag önskade, det har jag berättat tidigare. Men det är inte så mycket att göra åt nu och den var ändå mycket lägre än förra gången. Nog bra så.

Men sedan dess har jag mått illa i en månad, en månad då jag inte ville se åt en råkostsallad och blev extremt kräsen. Det var olika saker som gick ner varje dag, men det som (olyckligtvis) gick bäst att äta var antingen fil och mackor eller pasta. Jag mådde som minst illa precis efter att jag tryckt i mig en tallrik spagetti, hur ologiskt det än är.

Dessutom åt jag precis hela tiden eftersom jag mådde mest illa när jag var hungrig.

Summa summarum, jag ställde mig på vågen igår och fick en chock. Jag har gått upp sju kilo på två månader. Jag har känt och sett att det gått uppåt, men inte förstått hur mycket. Det var verkligen ingen rolig upptäckt, om jag säger så. Särskilt inte som min första impuls blir att nu ska jag vända det här, nu börjar jag om och ska ner igen. Och så kan jag inte det nu. Det känns jättejobbigt.

Nyttig mat kan jag äta, så klart, och redan igår gjorde jag ett storkok ugnsbakad lax och en storsats veckosallad. Men ner i vikt kan jag inte gå förrän om ett halvår, och det här med att minimera vidare viktuppgång känns otillräckligt för mig även om jag vet att jag inte har något val.

Surt är det och sur är jag på mig själv. Om ett tag kommer mitt mogna jag säkert att komma till insikt och lugna mig och tänka realistiskt. Men jag måste få vara jätteförbannad på mig själv ett tag först.

Raka motsatsen

Förra gången jag var gravid gick graviditeten sååå lååångsaaamt. Och det faktum att jag var gravid uppfyllde verkligen hela min tillvaro.

Så är det inte nu. Jag tänker inte så mycket på att jag är gravid, faktiskt, särskilt inte sedan illamåendet försvann. Och jag tycker att tiden går snabbt. En tredjedel av tiden har gått bara så där. Så väldigt skönt det är.

Jag är i vecka fjorton nu och härom dagen tyckte jag att jag kände några små buffar där inifrån. Men än så länge är det så sporadiskt och så svårt att skilja från vanligt tarmbubbel att jag inte är säker på min sak.

Men oj då!

Varför äger vi - den filmälskande familjen - inte följande underbara titlar?

- Little miss sunshine
- Eternal sunshine of the spotless mind
- The boat that rocked
- I huvudet på John Malkowich
- Finding Neverland
- The usual suspects
- High fidelity
- Fever pitch

Måste råda bot.

Update: Vi har inte Fear and loathing in Las Vegas heller! Pinsamt!