Stockholm

Jag har spenderat två dagar i Stockholm med jobbet. Mycket trevligt har det varit. Vi har varit på föreläsning med Morgan Alling och en gammal pensionerad militär som sadlat om till beteendevetare som helt otippat var vansinnigt rolig. Den handlade om att bemöta besvärliga människor och varför man uppfattar människor som besvärliga. Mycket om olika personlighetstyper och om hjärnan.

Bland annat förstår jag nu varför det inte går att diskutera med någon som är arg, ledsen, rädd eller på annat sätt under stress; deras neocortex fungerar mycket dåligt. I neocortex sitter förnuft, samarbetsförmåga, flexibilitet, humor och en massa andra saker man har nytta av i relationer till andra. Klart det inte går att prata reson om den delen av hjärnan lagt av. Det kallas att vara i röd zon. Jag insåg som en följd också att en tvååring är i röd zon mest hela tiden och dessutom har jag utarbetat en teori om att alkohol stänger ner neocortex helt och hållet i tillräckliga mängder. Det skulle i alla fall förklara en del.

Jag hann träffa min kära svåger som tog med mig till ett underbart litet fik på en avskild gata i Gamla Stan, nere i en källare. Inredningen bestod av udda gungstolar, vitkalkade väggar och stickande människor och deras tonfiskmackor gick inte av för hackor.

I går hade vi en ledig eftermiddag och jag som saknar lokalkännedom i Stockholm (förutom att jag totalt saknar lokalsinne) hängde efter Mattias som en liten svans. Vi var på NK och spanade efter kändisar, men såg inga (däremot såg en arbetskamrat både Gösta Ekman, Efva Attling och Janne Schaffer), Mattias hittade en coffee table-book om mäns penisar i 3D som han inte köpte men som vi förundrades över, jag släpade in honom på BR leksaker och köpte present till dottern och sen tog vi spårvagnen från Sergels torg till Bellmansro och tillbaka.

På väg till flygplatsen var vi trötta och fnissiga och det hela kulminerade i en konversation på Arlanda framför tidningshyllan när vi pratade om Vickans och Daniels lilla kungliga bebis och en arbetskamrat som inte riktigt lyssnade och stod och läste högt på en travtidning utbrast "årets avelshäst" och vi alla hörde "årets avelsfest". Det passade som så oerhört bra in i sammanhanget.

Igår kväll kom jag hem, lade dotterns paket i hennes säng, och i morse när hon vaknade kom hon springande in till mig med det och ville så klart öppna med det samma. Reaktionen blev precis som väntat:

"En enhörningshäst, med glitter på! Precis en sån som jag ville ha! Mamma, jag tycker att du är bäst!"

Och så en stor kram på det.