Gott från scratch

En fördel med att vara ledig från jobb och därmed ha en massa tid över är att jag hinner med saker jag aldrig prioriterar att lägga tid på annars. Idag har jag till exempel bakat egna semlor för första gången någonsin. Till och med mandelmassan har jag gjort själv!

Resultatet blev mycket saftiga bullar med en mandelmassa med härligt grovkornig konsistens och mindre sötma än i den köpta varianten. Övriga familjen tyckte också de var väldigt goda, och sammantaget med det rustika utseendet måste jag säga mig vara mycket nöjd med vad jag åstadkommit.





Ett stort tack till Victoria för receptet!

Just det, ja.

Vi har ingen skötplats klar, heller. Hylla för blöjor och sånt ska skruvas upp, ny skötbädd införskaffas. Och allt som nu trängs där (verktygslådan, städattiraljer, diverse skrot, mitt nya vallajärn) ska det hittas nya, mer permanenta förvaringsplatser till. Det är inte gjort i en handvändning, direkt.

Kudden är i alla fall lokaliserad, den befinner sig i gott sällskap av bebiskläderna och babysittern. Som förhoppningsvis hittar hit inom ett par veckor.

Sju veckor kvar. Mest känns det som en evighet, men jag vet att det kommer att gå fortare än jag tror, som tiden har en tendens att göra.

Boinstinkt

På onsdag är det sju veckor kvar till BF (står för beräknad födelse, kan jag informera oinsatta om) och min boinstinkt som nu är fri att blomma ut oinskränkt av jobb har gjort just det: blommat ut för fullt blås.

Idag har vi monterat spjälsängen (hittade skruvarna, tjoho!) samt bäddat den. Men fortfarande återstår mer än lovligt många moment att färdigställa för att jag ska känna mig lugn:

- Var är bebiskudden? Har tittat bland bebistextilierna samt i dotterns dockvagn utan framgång. Det pyttelilla örngottet ligger helt platt och sorgligt i spjälsängen. Hittar inte heller det bästa madrasskyddet i plastad frotté. Måste söka.

- Vi hittar grejerna som ska hänga från mobilen samt speldosan, men inte själva upphängningsanordningen.

- Vagnen är på plats men mjukliften är utlånad till vän som lånat ut den till annan vän. Så vagnen obrukbar tills mjukliften återkommer.

- Manduca-selen är ej beställd. Jag vill ha den i min ägo när bebisen föds, men måste invänta pengar att köpa den för.

- Bebiskläderna saknas. De står prydligt nedpackade hos god vän, redo att skeppas till oss. Det är bara det att jag och den goda vännen aldrig lyckas organisera ett överlämnande. Hon ska dock vara med som doula på min förlossning, så i värsta fall får hon ta med sig en påse cl 50-56 dit.

- Vilket för övrigt även gäller babysittern, som är betald och klar, men som står på samma plats som bebiskläderna.

- Klädförvaring för bebiskläderna är inte heller ordnad. Byrån vi använde när dottern var liten är nu full av vantar, mössor, stickade tröjor och tjocksockar. Men snart är det ändå sommar, de grejerna får nog finna sig i att pulas in längst in i någon garderob så jag får vika små bodys till byrån i stället. Kan nämligen inte tänka mig trevligare aktivitet just nu än att vika små bodys och para ihop små, små strumpor som bara kommer att ramla av små, små fötter.

Både och

Dottern befinner sig i den allra fruktansvärdaste, ryschpyschigaste, gulligulligaste prinsessåldern som finns. Hon älskar rosa och glitter. Jag ser på med fasa.

I morse blev jag i alla fall glad åt att se någon sorts balans i eländet. Den "supercoola" (dotterns egna beskrivning) starwars-X-wingen hade landat på Askungens häststall.

Best of both worlds?

Lugn

Idag är första dagen på min långa ledighet. Jag har på ett sätt inte riktigt förstått att jag inte ska tillbaka till jobbet på mer än ett år och på ett annat sätt har jag det. I alla fall känner jag en stor, stor skillnad i humör och mående. Maken sade "du är mycket gladare" och det är absolut sant. Jag är gladare, lugnare.

Nu först förstår jag hur stressande det har varit att inte veta om jag skulle få ledigt, att känna att jobbet var en ohållbar situation. Jag har säkerligen varit en pest att vara i närheten av de senaste veckorna. Mest gnällt och surat, både på jobbet och hemma, varit lättirriterad och lättstressad som få. Nu känner jag bara ett stort lugn inombords. Visst, det gör fortfarande ont och jag mår inte prima fysiskt, men psykiskt är det som att vända på en hand att jämföra läget idag med det för en vecka sedan.

Nu är jag på väg in i förberedelse-mode i stället. Vill bygga bo (skruva spjälsäng, vika kläder i stl 56, ordna skötbord), träna andning och avslappning och tänka framåt på det som komma skall. Det kanske låter konstigt, men jag njuter av att tänka mer på det som kommer i stället för att sitta fast i nuet.

Dessutom känns det väldigt värdefullt att få extra mycket tid för dottern innan lillasyster anländer. Det här är vår sista chans på länge att ha så här mycket tid på tu man hand. Jag kan lägga all min energi på min familj - de som faktiskt betyder mest - i stället för att bittert konstatera att jobbet tar allt och min familj får ta till tacka med en Anne som inte orkar någonting.

Svart på vitt

Igår kom det mycket välkomna brevet från Försäkringskassan.

Bifall

Försäkringskassan har beviljat mig graviditetspenning och därmed jobbar jag mitt sista pass i morgon! Det känns alldeles underbart. Jag har varit orolig och vänt och vridit på vad jag skulle ta mig till om jag skulle få avslag.

Att fortsätta jobba skulle inte vara möjligt, det blir tyngre för varje dag och det har varit rejält jobbigt i flera veckor redan. Jag hade kanske kunnat bli sjukskriven för foglossningen, men har hört tillräckligt många skräckhistorier om hur F-kassan ger automatiskt avslag till gravida med besvär eftersom "graviditet inte är någon sjukdom" för att tveka. Sista alternativet hade varit att börja ta ut föräldrapenning, men vem vill ta ut dagar från två månader före förlossningen? Varje dag tagen innan barnet är fött är ju en dag mindre med barnet, och vi vill vara hemma med vårt barn så länge vi kan.

Att säga att jag är glad och lättad är alltså dagens underdrift. Nu ska jag vila och ladda för förlossningen!

Håll tummarna!

Min handläggare på Försäkringskassan ringde faktiskt i morse. Trevlig kvinna med göteborgsdialekt vilket omedvetet gjorde mig mer välvilligt inställd till henne än om hon talat exempelvis stockholmska (vilken oerhörd fördel göteborgarna har där).

Hon kollade att det inte saknades några dokument eller underskrifter och lovade att ta itu med mitt ärende inom ett par dagar. På fredag är det alltså dags att ringa igen. Håll tummarna för mig.

Tack, kära mor!

Idag är bäckenet värre än vanligt, misstänker att det kan ha något att göra med att jag jobbat tjugotvå timmar i helg. Oavsett orsak känns det i alla fall som om mitt bäcken gnisslar tänder - för att försöka förklara känslan - för varje steg jag tar om steget ifråga är längre än fem centimeter.

Maken ska så klart jobba hela kvällen (eftersom vi alltid har så fantastisk tajming vad gäller sånt här) så jag är ensam. Vilken oerhörd tur att min mamma bor nära och kunde gå och handla åt oss. Hon har även badat dottern, fixat kvällsfika och nattat henne.

Vad har jag gjort? Legat så stilla jag kan. Förhoppningsvis kan jag jobba i morgon.

Ringde förresten och frågade försäkringskassan om de tagit något beslut om min graviditetspenning ännu. Det hade de så klart inte, men tjejen på kundcenter var jättetrevlig och sade att hon skulle ordna så min handläggare ringer upp mig. Jag muttrade att det gör väl ingen skillnad, men hon antydde att eftersom det är så kort tid kvar till det datum jag ansökt från och med (på lördag) brukar de försöka snabba på ärendet en smula. Jag hoppas hon talade sanning, fast min cyniska sida tänker att det beror på att de just nu kör kundundersökningar kring bemötandet vid kundcenter...

Kyla

Idag bet det i kinderna, termometern visade -23. Dottern fick låna min kashmirhalsduk och tyckte det var roligt att se ut som en tjuv/cowboy.

Rapport

Barnmorskebesök idag och allt är bra. Blodsocker bra, Hb uppe på 134 så nu slipper jag ta fler järntabletter, blodtryck bra, kissprov bra. SF-måttet följer sin kurva. Har fått alla nödvändiga papper som ska med till förlossningen och ska fylla i förlossningsplanen.

Bebisen ligger med huvudet nedåt, fortfarande rörlig men barnmorskan tror inte att hon vänder sig mer nu. Skönt.

Vikten faktiskt 100 g mindre än för två veckor sedan trots dubbla födelsedagar (dvs massiva tårtintag mitt i veckan). Tror fortfarande att jag genom att följa dietistens kostplan skulle gå ner i vikt om jag inte fuskade då och då.

Dottern fick följa med till barnmorskan och hon fick både känna på bebisfot och sköta on/off-knappen på dopplern så hon var nöjd. Hon har dessutom gått på raid i leksaksaffären för sina födelsedagspengar, så hon tyckte redan vid tvåtiden att "det här har varit en underbar dag!".

Ingenting hörs från försäkringskassan angående graviditetspenning. Jag ringer dit med jämna mellanrum och frågar efter hur det går med mitt ärende eftersom jag upptäckt att de är sällsynt långsamma att skicka ut sina besked. Beslutet om min nya SGI var fattat 24/1 men jag fick inte brev om det förrän 1/2. En dag var postgång och två dagar helg, men det återstår ändå fyra dagar brevhantering på kassan. Antar att det tar en dag att skriva ut pappret, en dag att lägga det i kuvertet, en dag att försluta det och en att lägga det i postlådan. Det går inte heller att se om beslut fattats på fk:s "mina sidor", vilket är märkligt i detta moderna tidevarv. Alltså ringer jag kassan i tid och otid. Vill ju veta, planera, meddela min chef i tid.