Första koftan

Jag handarbetar i skov. Det kan gå månader utan att jag kommer i närheten av ett garnnystan, men så får jag ett ryck och skapar dygnet runt. Nu har jag varit inne i en intensiv stickningsperiod som började med ett par yllesockar modell mini. Sockarna lyckades inte tillfredsställa skaparbehovet, så jag spände bågen och satte igång med en kofta.

Jag har aldrig stickat annat än sockar, vantar och halsdukar förut och dessutom saknade jag mönster till koftan, men detta skulle inte få stoppa mig. Märkligt nog fungerar jag tvärtom mot andra situationer när det kommer till handarbete. Annars är jag den som läser på ordentligt oavsett vad jag ska företa mig, men när det kommer till sånt här kör jag på känsla (och får betala i antal gånger skiten måste dras upp och göras om). Jag tror det har att göra med den här skovmentaliteten: det ska ske NU eftersom lusten är stark, då finns det inte tid eller tålamod att läsa på. Lite grundtekniker har jag kollat i en bok, men mest har jag improviserat. Tycker själv att resultatet blev riktigt bra, även om min textillärare säkert skulle gråta, jag har garanterat brutit mot alla regler som finns.

Den har lossnat!

Nu har dotterns tand lossnat! Redan när jag hämtade henne från dagmamman berättade hon att den nu var lösare än någonsin efter att hon ätit ett äpple som den nästan fastnat i. Detta skulle så klart demonstreras, och det syntes tydligt att tanden nu bara satt fast i en skör tandköttstråd.

Vi hade knappt hunnit sätta oss vid middagsbordet innan dottern plockade ut något litet och vitt ur sin hemmagjorda hamburgare och utbrast "vad är det?!". Jo visst var det tanden som lossnat.

Nu ligger den i ett glas vatten och väntar på att i natt förvandlas till en guldtia under mystiska former. Och dottern är så klart oerhört stolt och kan inte låta bli att känna efter med tungan i gluggen precis hela tiden.

Åh, vad jag blir less på alla "quick fixes"

Idag kan man läsa en artikel i Aftonbladet om Kronprinsessan Victorias första officiella framträdande efter hennes dotters födelse för en (1) månad sedan. Redan i ingressen står det att läsa att Victoria är "i superform". En expert på området är tillfrågad kring hur hon har lyckats med detta och hen svarar att hon ju promenerar i Hagaparken varje dag samt är gift med en personlig tränare.

Själv skulle jag nog vilja lägga till personlig kock som lagar god och näringsriktig mat, barnflicka som kan ta hand om lillsessan om Victoria behöver vila sig eller träna samt stylist, sminkös och frisör som kan få den tröttaste spädbarnsmorsa att se fantastisk ut. Det är helt enkelt väldigt lätt att se fantastisk ut när man har obegränsade resurser till hands.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att det fokuseras så på hur Victorias form är i förhållande till hur lång tid som förflutit sedan förlossningen. Viktminskning idag handlar mer och mer om hur snabbt det ska gå, inte vad som faktiskt är hälsosamt och bra för våra kroppar. Dieter förespråkas med argument som "du går ner tio kilo på en månad" utan tillstymmelse till resonemang kring vad ett så snabbt viktras faktiskt innebär för kroppen.

Jag drar åt mig öronen direkt någon förespråkar en diet eller annan viktminskningsmetod med att den kommer att få mina kilon att rinna av. Jag vill inte att de ska rinna. Jag vill att de snarare ska porla av lite försiktigt i en takt av ett halvt till ett kilo i veckan. Går det snabbare än så kommer jag att äta lite mer för att bromsa utvecklingen.

Som tur är kommer knappast någon att titta snett på mig om jag fortfarande är (något mindre) gravidtjock när min bebis är en månad gammal. En ynnest jag hade unnat kronprinsessan.

Orientering

Dottern och jag skulle gå till hennes mormor som bor i kvarteret bredvid. Dottern hade ritat en karta (se nedan) där hon märkt ut vissa riktmärken efter vägen, och denna höll hon i ett fast grepp hela vägen. Dessutom räknade hon steg, först från 1 till 19, sedan blev det en alternativ talföljd: "19, 42, 67, 33, 73". Så höll hon på ett par hundra meter tills hon plötsligt tvärstannade och utbrast: "Mamma! Jag har tappat räkningen på stegen!". Jag försäkrade henne att det inte gjorde något, kartan var ju så tydlig att vi nog skulle hitta till Mormor i alla fall.

Efter ytterligare en bit passerade vi Röbäcken som också var utmärkt på kartan. I bäckfåran syntes mest snö, men på gångstigen fanns det vatten.

- Mamma, vattnet på kartan är vattnet på vägen. Visste du att jag visste att det fanns vatten på vägen?
- Nej, det visste jag inte att du visste.
- Det hade jag tänkt ut med min supercoola hjärna!

Klart mitt barn har en supercool hjärna. Vad annars?

Fyra veckor kvar

Besökte barnmorskan idag. Allt ser ut som det ska, bebisen har sjunkit ner och därmed avancerat från "rörlig" till "ruckbar". Med tanke på att dottern var ruckbar på sista barnmorskebesöket tre dagar innan sin födelse hyser jag inga större förhoppningar om att detta barn ska fixera sig innan det är dags att komma ut. Skönt i alla fall att huvudet ligger nedåt. Barnmorskan bedömer dessutom att det "inte är någon jättebebis" utifrån vad hon känner, vilket jag är tacksam för.

Nästa besök är bokat sex dagar innan bf-datum. Jag hoppas att jag inte hinner gå på det. Är innerligt less på att vara gravid nu.

Roligt sagt av femÅringen

Jag: "Hur går det, hittar du några kläder?"
Dottern: "Jaa, jag har hittat jättestora strumpbyxor, de passar på femöringar!"

Något eget

Vi har massor av kläder i minsta storleken barnkläder, det behövs absolut inga kompletteringar inför lillasysters ankomst. Men jag ville ändå gärna köpa något plagg som bara blir hennes, något hon kan få när hon blir äldre med en berättelse om att "den här hade du när du var liten bebis".

Idag när hela familjen Björnström ändå sprang runt i klädaffärer i jakt på byxor till den snabbväxande äldre dottern (vi kom hem med sju plagg och inget av dem var rosa, jag jublade inombords!) passade jag alltså på att titta på kläder i storlek nyfödd och fann den här pyjamasen, som jag absolut är nöjd med. Färgglad, ekologisk bomull, fint mönster. Allt jag önskar av ett barnplagg.

Ha-begär

Det här med boinstinkt är verkligen starka saker. Fem veckor kvar och jag borde förnuftigt sett ta det lilla lugna, men idag kom jag på mig själv med att stå på ICA och fingra längtansfullt på en flaska barnolja. Fick verkligen slita mig själv därifrån.

Kan dessutom meddela att alla bebiskläder i stl 50/56 är nytvättade och vikta i små, prydliga högar i byrån. Min kära vän var här i fredags och hade med sig sex jättestora lådor med kläder, en åkpåse och en babysitter. Det var som julafton.

En lös tand

Dottern må ha varit supersen med att lära sig att krypa, gå och kissa på pottan, men på två punkter har hon varit anmärkningsvärt tidig: För det första kunde hon säga klockrena R när hon var två och ett halvt. För det andra har hon nu - blott fem år och en månad gammal - sin första lösa mjölktand. Först blev vi oroliga och skyndade oss att kontakta min fader tandläkaren, men tydligen är det inget konstigt, hon är bara tidig.

Nu är hon råtaggad på att tappa tanden, hon vickar och vickar och funderar över om den ska lossna när hon äter och om det kanske ska ske redan i morgon. Maken tycker hela grejen med lösa tänder är lite äckligt, så han undviker att titta. Jag däremot tycker att det är nästan lika spännande som dottern, och minns hur jag själv tokvickade för att få mina lösa tänder att lossna snabbare.

Dags att börja deala med tandfen, alltså. Hur mycket får man för en 4.1:a nu för tiden?

Ett litet, litet ord

Just nu är ordet "hen" trots sin ringa längd det mest omdebatterade ordet i svenska språket. Det måste vid det här laget ha skrivits miljoner ord i debattartiklar, på kultursidor, i bloggar och på twitter om ordets vara eller icke vara. Som språkligt intresserad kan jag förvånas över att detta ord - som inte är ett låneord, som inte ersätter något annat redan existerande ord i svenskan och som faktiskt fyller en funktion - ses som så kontroversiellt. Vi använder utan att blinka ord som "outsourca" men vi kan inte säga "hen" om en person vi inte vet könet på. Det tycker jag är konstigt.
Sedan jag lärde mig att skriva har jag använt mig mycket av skrivande i alla möjliga former. Det har varit dagboksanteckningar, uppsatser, blogginlägg och tidningsartiklar. Som flitigt skrivande människa ser jag direkt användningsområden för ordet "hen". Många gånger har jag suttit där och tuggat på pennan och funderat på vilket pronomen jag ska använda; han, hon, den? Om jag benämner en person som arbetar inom ett specifikt yrke utan att det handlar om en specifik individ är det inte självklart att skriva "hon" eller "han" om till exempel butiksexpediten, polisen, läraren. Ofta skriver jag då "hon/han". Men "hen" är ju i det fallet mycket smidigare. Vissa föreslår att man i stället kan skriva h@n. Men är inte det ännu mer hitte-på-ord? Mig veterligen har vi faktiskt inga andra ord i svenskan som innehåller symboler som inte återfinns i alfabetet. Eller är det jag som är språkligt konservativ som tycker att vi ska hålla oss till alfabetets bokstäver när vi skriver?
Nej, jag föredrar att skriva "En lärare bör få tillräcklig planeringstid för att hen ska känna sig väl förberedd inför sina lektioner" än "En lärare bör få tillräcklig planeringstid för att han/hon ska känna sig väl förberedd inför sina lektioner". Jag kan så klart även skriva "vederbörande", men det är onödigt långt och om det förekommer ofta i en text riskerar ett längre ord som upprepas att bli mer störande än ett kort. Har vi dessutom både "vederbörande" och "hen" att välja på kan vi lättare undvika störande upprepning. Han/hon i upprepning tenderar för övrigt att bli rejält störande, i mitt tycke.
Ett andra användningsområde för ordet hen är när det handlar om en specifik person som man inte vet könet på. Att omtala random polis som "han" eller random sjuksköterska som "hon" när det inte handlar om en specifik individ funkar hjälpligt eftersom poliser oftare är män och sjuksköterskor oftare kvinnor och därför känns det inte så konstigt (även om jag personligen föredrar att inte förknippa ett yrke med ett kön om jag kan undvika det men där är vi inne på en annan diskussion som jag inte vill ta här och nu) men handlar det om en specifik individ där könet inte är känt känns det ju bara dumt att skriva antingen han eller hon.
Ta ett ofött barn till exempel, där föräldrarna inte kollat kön. Här är ju hen ett jättebra ord att använda när man talar om bebisen. "Hen sparkar mycket på höger sida" till exempel. Under min förra graviditet skrev jag h*n i brist på bättre (men då är vi där igen, det tar emot att använda ord som innehåller symboler). Ordet "bebis" används ofta av många, men jag har aldrig känt mig bekväm med det. "Bebis har fixerat sig"? Nej, jag kan inte säga så och få det att låta naturligt. Ska jag på samma sätt säga "barn åt inga makaroner" eller "vuxen gick till jobbet" när jag pratar om resten av min familj?
Tredje användningsområdet för ordet "hen" är när man talar om personer som faktiskt inte är vare sig kvinna eller man. Många hen-motståndare argumenterar att "en person med snippa är en hon och en person med snopp är en han, så enkelt är det". Men det är faktiskt inte alls så enkelt. Fler än vi tror föds som ett slags mellanting. Jag såg en dokumentär om fenomenet för någon vecka sedan och där sades det att om man räknar in alla former för androgynitet kan det vara så många som 1% av befolkningen. De "tilldelas" ett kön vid födseln, men i gruppen finns många som inte tycker att det känns rätt att sorteras in i ett kön, utan de känner sig som ett mellanting. En hen, helt enkelt. Varför ska inte dessa personer få omtalas könsneutralt om de själva önskar det? Varför måste vi på grund av en begränsning (avsaknad av könsneutralt pronomen) i vårt språk omnämna dem som antingen eller om de själva vill vara båda?
I finska språket finns för övrigt vare sig "hon" eller "han". Där finns bara könsneutrala "hän". De klarar sig till synes utmärkt ändå. Ingen nämnvärd förvirring kring vilket kön folk tillhör, vad jag har hört.
Sedan handlar inte diskussionen kring "hen" om att det helt ska ersätta orden "hon" och "han". Det är så vitt jag förstått tal om ett komplement. De som inte vill använda ordet är absolut inte tvungna till det, precis som det står folk fritt att använda ordet "plausibelt" om de av någon anledning inte gillar ordet "möjligt". Jag har helt enkelt svårt att se vad som är så hemskt med att vi berikar vårt språk med ett ord som har flera användningsområden där vi idag saknar likvärdiga, språkliga lösningar.
Att det i dagarna som inlägg i debatten skrivs texter eller som i fallet med den där nöjestidningen ges ut hela nummer där ordet hen konsekvent fått ersätta orden hon och han ska ses som just inlägg i debatten, inte som exempel på hur ordet är tänkt att användas generellt.
Och till sist, sämsta argumentet mot hen måste vara "det betyder höna på engelska". Får jag då fråga hur fasen vi utan att rodna kan använda ord som slut i svenskan? Det betyder faktiskt slampa på engelska, och personligen går jag hellre runt och säger höna än slampa. Eller vänta, jag säger ju inte någotdera, för jag talar SVENSKA, INTE ENGELSKA.