Ett litet, litet ord

Just nu är ordet "hen" trots sin ringa längd det mest omdebatterade ordet i svenska språket. Det måste vid det här laget ha skrivits miljoner ord i debattartiklar, på kultursidor, i bloggar och på twitter om ordets vara eller icke vara. Som språkligt intresserad kan jag förvånas över att detta ord - som inte är ett låneord, som inte ersätter något annat redan existerande ord i svenskan och som faktiskt fyller en funktion - ses som så kontroversiellt. Vi använder utan att blinka ord som "outsourca" men vi kan inte säga "hen" om en person vi inte vet könet på. Det tycker jag är konstigt.
Sedan jag lärde mig att skriva har jag använt mig mycket av skrivande i alla möjliga former. Det har varit dagboksanteckningar, uppsatser, blogginlägg och tidningsartiklar. Som flitigt skrivande människa ser jag direkt användningsområden för ordet "hen". Många gånger har jag suttit där och tuggat på pennan och funderat på vilket pronomen jag ska använda; han, hon, den? Om jag benämner en person som arbetar inom ett specifikt yrke utan att det handlar om en specifik individ är det inte självklart att skriva "hon" eller "han" om till exempel butiksexpediten, polisen, läraren. Ofta skriver jag då "hon/han". Men "hen" är ju i det fallet mycket smidigare. Vissa föreslår att man i stället kan skriva h@n. Men är inte det ännu mer hitte-på-ord? Mig veterligen har vi faktiskt inga andra ord i svenskan som innehåller symboler som inte återfinns i alfabetet. Eller är det jag som är språkligt konservativ som tycker att vi ska hålla oss till alfabetets bokstäver när vi skriver?
Nej, jag föredrar att skriva "En lärare bör få tillräcklig planeringstid för att hen ska känna sig väl förberedd inför sina lektioner" än "En lärare bör få tillräcklig planeringstid för att han/hon ska känna sig väl förberedd inför sina lektioner". Jag kan så klart även skriva "vederbörande", men det är onödigt långt och om det förekommer ofta i en text riskerar ett längre ord som upprepas att bli mer störande än ett kort. Har vi dessutom både "vederbörande" och "hen" att välja på kan vi lättare undvika störande upprepning. Han/hon i upprepning tenderar för övrigt att bli rejält störande, i mitt tycke.
Ett andra användningsområde för ordet hen är när det handlar om en specifik person som man inte vet könet på. Att omtala random polis som "han" eller random sjuksköterska som "hon" när det inte handlar om en specifik individ funkar hjälpligt eftersom poliser oftare är män och sjuksköterskor oftare kvinnor och därför känns det inte så konstigt (även om jag personligen föredrar att inte förknippa ett yrke med ett kön om jag kan undvika det men där är vi inne på en annan diskussion som jag inte vill ta här och nu) men handlar det om en specifik individ där könet inte är känt känns det ju bara dumt att skriva antingen han eller hon.
Ta ett ofött barn till exempel, där föräldrarna inte kollat kön. Här är ju hen ett jättebra ord att använda när man talar om bebisen. "Hen sparkar mycket på höger sida" till exempel. Under min förra graviditet skrev jag h*n i brist på bättre (men då är vi där igen, det tar emot att använda ord som innehåller symboler). Ordet "bebis" används ofta av många, men jag har aldrig känt mig bekväm med det. "Bebis har fixerat sig"? Nej, jag kan inte säga så och få det att låta naturligt. Ska jag på samma sätt säga "barn åt inga makaroner" eller "vuxen gick till jobbet" när jag pratar om resten av min familj?
Tredje användningsområdet för ordet "hen" är när man talar om personer som faktiskt inte är vare sig kvinna eller man. Många hen-motståndare argumenterar att "en person med snippa är en hon och en person med snopp är en han, så enkelt är det". Men det är faktiskt inte alls så enkelt. Fler än vi tror föds som ett slags mellanting. Jag såg en dokumentär om fenomenet för någon vecka sedan och där sades det att om man räknar in alla former för androgynitet kan det vara så många som 1% av befolkningen. De "tilldelas" ett kön vid födseln, men i gruppen finns många som inte tycker att det känns rätt att sorteras in i ett kön, utan de känner sig som ett mellanting. En hen, helt enkelt. Varför ska inte dessa personer få omtalas könsneutralt om de själva önskar det? Varför måste vi på grund av en begränsning (avsaknad av könsneutralt pronomen) i vårt språk omnämna dem som antingen eller om de själva vill vara båda?
I finska språket finns för övrigt vare sig "hon" eller "han". Där finns bara könsneutrala "hän". De klarar sig till synes utmärkt ändå. Ingen nämnvärd förvirring kring vilket kön folk tillhör, vad jag har hört.
Sedan handlar inte diskussionen kring "hen" om att det helt ska ersätta orden "hon" och "han". Det är så vitt jag förstått tal om ett komplement. De som inte vill använda ordet är absolut inte tvungna till det, precis som det står folk fritt att använda ordet "plausibelt" om de av någon anledning inte gillar ordet "möjligt". Jag har helt enkelt svårt att se vad som är så hemskt med att vi berikar vårt språk med ett ord som har flera användningsområden där vi idag saknar likvärdiga, språkliga lösningar.
Att det i dagarna som inlägg i debatten skrivs texter eller som i fallet med den där nöjestidningen ges ut hela nummer där ordet hen konsekvent fått ersätta orden hon och han ska ses som just inlägg i debatten, inte som exempel på hur ordet är tänkt att användas generellt.
Och till sist, sämsta argumentet mot hen måste vara "det betyder höna på engelska". Får jag då fråga hur fasen vi utan att rodna kan använda ord som slut i svenskan? Det betyder faktiskt slampa på engelska, och personligen går jag hellre runt och säger höna än slampa. Eller vänta, jag säger ju inte någotdera, för jag talar SVENSKA, INTE ENGELSKA.