Dottern och jag skulle gå till hennes mormor som bor i kvarteret bredvid. Dottern hade ritat en karta (se nedan) där hon märkt ut vissa riktmärken efter vägen, och denna höll hon i ett fast grepp hela vägen. Dessutom räknade hon steg, först från 1 till 19, sedan blev det en alternativ talföljd: "19, 42, 67, 33, 73". Så höll hon på ett par hundra meter tills hon plötsligt tvärstannade och utbrast: "Mamma! Jag har tappat räkningen på stegen!". Jag försäkrade henne att det inte gjorde något, kartan var ju så tydlig att vi nog skulle hitta till Mormor i alla fall.
Efter ytterligare en bit passerade vi Röbäcken som också var utmärkt på kartan. I bäckfåran syntes mest snö, men på gångstigen fanns det vatten.
- Mamma, vattnet på kartan är vattnet på vägen. Visste du att jag visste att det fanns vatten på vägen?
- Nej, det visste jag inte att du visste.
- Det hade jag tänkt ut med min supercoola hjärna!
Klart mitt barn har en supercool hjärna. Vad annars?
1 kommentar:
Âlskade Emma. Hun är bara supercool. Mormor skickar måmga kramar till elsklingen.
Skicka en kommentar