Idag vågade jag mig ut på min första längre promenad i vad som i alla fall var tänkt att vara rask takt. E och jag gick en promenad med J i vagnen runt Röbäck här om kvällen, men det var inte så långt och gick i 5-åringsfart, så det här skulle alltså bli det verkliga konditionstestet.
Slutsats: min kondition är usel. Jag tog mig runt, men särskilt snabbt gick det inte och sista kilometern stapplade jag närmast fram. Dessutom blev J hemskt missnöjd någonstans halvvägs så jag fick ta upp henne ur vagnen, stoppa in henne under min jacka så endast huvudet stack upp och bära henne hem. Nästa gång ska jag ha med mig selen ifall vi hamnar i samma situation.
Nåväl. I morgon kör vi igen.
lördag 28 april 2012
torsdag 26 april 2012
Orättvist!
Dottern och maken diskuterar vid köksbordet. Dottern är inte belåten.
- När jag blir större än dig, då ska jag bestämma!
- Jag tror inte du blir större än mig. Större än Anne kanske.
- Jag önskar att du vore en tjej! För då skulle inte du vara så stor!
/.../
- Men när jag blir äldre än dig, då ska jag bestämma!
- Men jag blir ju också äldre. Vi blir ett år äldre varje år, båda två. Så du kan aldrig bli äldre än mig.
- Men åååh! Då kan jag ju aldrig få bli äldst!
- När jag blir större än dig, då ska jag bestämma!
- Jag tror inte du blir större än mig. Större än Anne kanske.
- Jag önskar att du vore en tjej! För då skulle inte du vara så stor!
/.../
- Men när jag blir äldre än dig, då ska jag bestämma!
- Men jag blir ju också äldre. Vi blir ett år äldre varje år, båda två. Så du kan aldrig bli äldre än mig.
- Men åååh! Då kan jag ju aldrig få bli äldst!
onsdag 25 april 2012
Dubbelt upp
Det är ju egentligen helt fantastiskt, att man kan älska ett barn så mycket, och så kommer det ett till, och i stället för att de två ska dela på den befintliga kärleken så sväller den till dubbel storlek så det nya barnet får lika mycket kärlek som det första, och det första är lika älskat som det alltid varit. Det är stort. Jättestort.
Och så rädslan så klart. Den som kommer med kärleken, den andra sidan av myntet. Rädslan att förlora dem man älskar så mycket, rädslan att något ska hända dem. Lättnaden som kommer varje gång jag kollar till det sovande barnet och ser täcket höjas och sänkas i takt med andetagen. Samma lättnad varje kväll i fem år. Nu har jag två täcken att kolla. Två liv att skydda med mitt. Så skrämmande det är, detta livet.
Och så rädslan så klart. Den som kommer med kärleken, den andra sidan av myntet. Rädslan att förlora dem man älskar så mycket, rädslan att något ska hända dem. Lättnaden som kommer varje gång jag kollar till det sovande barnet och ser täcket höjas och sänkas i takt med andetagen. Samma lättnad varje kväll i fem år. Nu har jag två täcken att kolla. Två liv att skydda med mitt. Så skrämmande det är, detta livet.
Fixa rummet
Dottern har tittat på Fixa rummet, och nu vill hon att Isabelle ska komma och fixa ett smurfrum åt henne. Hon har till och med gjort en ritning.
Kommer inte att hända, dock.
Kommer inte att hända, dock.
Åt rätt håll
Jag har inte ställt mig på vågen än efter förlossningen, men det måste ju vara ett gott tecken att jag måste dra åt midjebältet på bärselen lite mer varje gång jag ska använda den?
Den fantastiska Manducan
Vi köpte en olivgrön Manduca-sele att bära barn i den här gången. Jag har redan använt den flera gånger och den har varit rent ovärderlig i vissa fall.
Lilla J tycker stundvis inte om något annat än att vara nära, och då helst med sin mage mot någons bröst. Jag är en förälder av typen som tycker att om hon vill vara nära är det ett behov hon har och då ska det tillfredsställas, men ibland blir det trixigt att bara ha en hand att göra saker med, och då är selen verkligen värd varenda krona. Dessutom verkar hon gilla att vara i den, i alla fall om omedelbar insomning är ett tecken på trivsel.
Bästa presenten, utan tvekan. Tack till mina föräldrar för den här användbara prylen.
Jag vet att det ser ut som om J är grisrosa på bilden, men det är bara någon inställning på makens telefon, hon är inte grisrosa annat än när hon är arg. Och det är hon inte på bilden.
Lilla J tycker stundvis inte om något annat än att vara nära, och då helst med sin mage mot någons bröst. Jag är en förälder av typen som tycker att om hon vill vara nära är det ett behov hon har och då ska det tillfredsställas, men ibland blir det trixigt att bara ha en hand att göra saker med, och då är selen verkligen värd varenda krona. Dessutom verkar hon gilla att vara i den, i alla fall om omedelbar insomning är ett tecken på trivsel.
Bästa presenten, utan tvekan. Tack till mina föräldrar för den här användbara prylen.
Jag vet att det ser ut som om J är grisrosa på bilden, men det är bara någon inställning på makens telefon, hon är inte grisrosa annat än när hon är arg. Och det är hon inte på bilden.
tisdag 24 april 2012
Trippla törnrosor
Och plötsligt sov båda barnen och jag och vi missade middagen. Nu är jag ensam vaken, de två små sover än. Rutiner, vad är det?
Stillsamt kaos
Plötsligt har vi dubbelt så många barn. Två i stället för ett. Ni som har tre, fyra, fem eller fler barn tycker säkert att två barn är en lisa, men ni kanske minns när ni en gång fick det där andra barnet, hur det vände upp och ner på allt. Allt är som bekant relativt.
Jag har inte riktigt fått rutin på det här med att vara ensam med två barn än. Idag har vi bara försökt klara minut för minut, J har liten tillväxtperiod och vill amma konstant, E har somnat på golvet mitt i leken på sin flygande matta-filt. Jag har spillt ut en hel kaffekopp i soffan. Inget vettigt blir gjort.
Jag har inte riktigt fått rutin på det här med att vara ensam med två barn än. Idag har vi bara försökt klara minut för minut, J har liten tillväxtperiod och vill amma konstant, E har somnat på golvet mitt i leken på sin flygande matta-filt. Jag har spillt ut en hel kaffekopp i soffan. Inget vettigt blir gjort.
Födseln
Ni vet att jag var på MVC på tisdag morgon förra veckan. Ni vet att jag då var fyra centimeter öppen, att det gjordes en hinnsvepning och att ingenting sedan hände fast jag vankade runt här hemma som en osalig ande.
Ingenting hände. Fram till 01.13, när jag vaknade av att vattnet gick. 02.42, alltså en timme och tjugonio minuter senare föddes Jorunn. På golvet i vardagsrummet. Det var den korta versionen, här kommer den något utförligare:
Jag vaknade alltså av att vattnet gick. Jag vet inte varför, det gjorde inte ont, det bara rann vatten utan att jag kunde göra något åt det och jag låg där i sängen, hyfsat förvånad, och såg den blöta fläcken växa sig större och större. Vid förra förlossningen gick vattnet aldrig av sig själv utan barnmorskan tog hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på dottern. Då var vattnet svartbrunt av mekonium, men den här gången var det klart som dricksvatten, och jag kände mig väldigt lättad över det.
Jag väckte maken och berättade vad som hänt. Han gjorde sitt bästa för att piggna till medan jag ringde förlossningen för att rådfråga. Enligt samtalsloggen på min telefon ringde jag 01.14 och samtalet varade i tre minuter.
Barnmorskan frågade om jag hade värkar (vilket jag ju inte hade), om det var klart fostervatten (ja), samt om barnet var fixerat (nja, ruckbart, men det räckte visst för att det inte skulle vara någon risk för navelsträngsprolaps). Jag fick rådet att ta på en binda och återkomma vid sjutiden på morgonen om inget hände.
Jag lade alltså på luren 01.17. Maken hämtade en handduk som jag fick lägga mig på och jag ringde den tilltänkta doulan, min vän Josefine, 01.22. Vi pratade i fyra minuter, och under den tiden hann jag få mina första två värkar. De var inte särskilt långa, kanske 15-20 sekunder, men de kom som sagt under loppet av fyra minuter, och jag kände igen karaktären hos dem sedan förra gången. Med tanke på vad min barnmorska från förra graviditeten sade på efterkontrollen; nämligen att med tanke på det snabba förloppet skulle jag åka in direkt vid första värk nästa gång i stället för att vänta hemma, bestämde jag att det var dags att ringa förlossningen igen och meddela att nu var vi på väg. 01.26 ringde jag, och samtalet varade i två minuter.
Där stötte jag dock på patrull. Jag tror det blev en kommunikationsmiss mellan mig och barnmorskan; jag var i ett stressat tillstånd och tänkte inte tillräckligt klart för att berätta det väsentliga och hon ställde inte de frågor som skulle ha gett henne den informationen. Jag berättade att jag haft vattenavgång och nu fått två täta värkar, samt att jag kände igen känslan från min förra förlossning när jag fick värkar och var sex cm öppen vid inskrivningen. Barnmorskan utbröt "tror du att du har öppnat dig sex centimeter på två värkar?". "Nej, givetvis inte, men jag var fyra centimeter öppen i morse" protesterade jag.
Här borde jag så klart ha refererat min förra förlossningen i all korthet, att jag aldrig märkte av min latensfas, att jag hamnade i aktiv fas direkt, att det bara tog sex timmar från första värk till dottern var ute. Men det gjorde jag inte. I efterhand vet jag att barnmorskan, om hon fått den informationen, hade rått mig att åka in direkt. Och då hade jag gjort det, för jag ville åka in. Jag visste att mina värkar ännu inte var så långa och intensiva, men jag var rädd för hur snabbt förlossningen skulle fortskrida. Jag var rädd att inte hinna. Jag tror jag åter igen försökte säga att jag kände igen värkarna och visste hur det skulle kännas. Barnmorskan rådde mig att fortsätta tajma värkarna och åka in om de blev en minut långa, intensiva och regelbundna, minst tre stycken under tio minuter. Och så sade hon att om hon skulle vara ärlig fanns det inte plats, det fanns inga lediga salar. Men om vi kom skulle de försöka stuva om.
Här visade sig en av mina dåliga sidor: jag blev artig och snäll och kände att jag inte ville vara till besvär. Så medan maken travade runt som en osalig ande i sovrummet och muttrade "vi måste åka in, vi måste åka in NU!" ringde jag till Josefine igen. 01.30 ringde jag och vi pratade i sju minuter. Under det samtalet började värkarna intensifieras. Jag kunde inte längre prata medan de pågick, bara fokusera på att andas. Jag började själv drabbas av samma insikt som maken redan fått: det började bli bråttom, för det här gick snabbt. Men åka in och inte få plats? Hur skulle det gå då? Skulle jag föda i väntrummet? Jag kände mig villrådig; å ena sidan visste jag innerst inne att nu händer det, nu måste vi åka, å andra sidan ville jag vänta tills vi tajmat värkarna till exakt antal minuter och sekunder så vi hade något att komma med vid nästa samtal till förlossningen.
Jag avslutade samtalet med Josefine i alla fall och klädde på mig, och bad maken tajma värkarna, för nu var de för starka för att jag skulle klara att göra det själv. Nästa värk tangerade minuten och jag sade åt maken att ringa. "De kanske lyssnar mer på dig" minns jag att jag sade. 01.41 ringde han, pratade i en minut och sade i stort sett bara "nu kommer vi". Därefter ringde han taxi 01.43. 01.47 ringde en god vän till oss och berättade att det var han som fått körningen och att han var på väg.
Vi tog oss ner för trappan mellan två värkar och maken hjälpte mig på med skor och kappa. På nedervåningen fanns min mamma, som valt att sova på vår soffa ifall det skulle sätta igång efter hinnsvepningen. Hon var uppe, och sin vana trogen att använda städning som stresshantering höll hon på att fylla diskmaskinen eller något i den stilen.
01.49 ringde maken till Josefine för att meddela att nu åker vi, nu är det bestämt. 20 sekunder varade det samtalet. Sedan väntade vi, jag med tilltagande värkar. Jag halvlåg i trappan och höll i mig i räcket för glatta livet, försökte bara tackla värkarna och andas så gott jag kunde. Maken och min mamma spanade i fönstret efter taxin. Han kom, och trots att han vet var vi bor körde han för långt och fick vända.
Maken bar ut våra väskor och då hände det, första krystvärken kom. Maken fick bära in väskorna igen. Vår gode taxichaufförvän försökte förklara att han fick köra jättefort om nöden krävde, men maken skickade iväg honom och ringde 112. Klockan var då 01.57. Ambulans beställdes, maken kopplades till barnmorska och fick råd att hämta rena handdukar och lakan.
Vid det här laget hade jag lagt mig ner på golvet precis bredvid trappan. Jag minns att maken utbrast "åh nej" när jag lade mig och han insåg vad som höll på att hända.
Maken sprang upp och ner för trappan och hämtade textilier, drog av mig skor och byxor och försökte se något för att kunna rapportera till barnmorskan. Min mamma fick ta över telefonen.
Mina minnen från det här skedet är blurriga. Jag visste inte om jag fick krysta, ingen hade ju kunnat kontrollera om jag var helt öppen eller om några kanter återstod, men jag kunde inte låta bli, krystimpulserna var för starka. Jag blundade, eller höll en arm över ögonen, jag ville blockera alla störande fenomen i omgivningen och bara fokusera på att krysta rätt. Och jag vrålade. Jag har inget minne av att jag gjorde det under min första förlossning, men den här gången hördes det att jag födde, ingen tvekan om det. Att dottern inte vaknade utan sov sig igenom alltihop, trygg i sin säng, det är ett under. Jag vrålade inte av smärta, för liksom vid min första förlossning tyckte jag inte att det var lika smärtsamt under utdrivningen som under öppningsskedet, utan jag vrålade snarare för att orka, för att få ut kraft och energi, ungefär som en karateutövare vrålar i det explosiva momentet, kan jag tänka mig. Värkarna kom och det var bara att hänga med.
Maken försökte se om barnet var på väg, min mamma skällde ut vem det nu är var hon hade i luren för att ambulansen aldrig kom, jag röt att jag försökte föda och ville ha lugn och ro.
25 minuter efter att maken ringt upp SOS alarm , 02.22, kom ambulansen och min mamma lade på luren. Det var som om två änglar kom in genom dörren. Min mamma fick gå ut i köket och sätta sig och andas. Maken fick släppa ansvaret över en situation han inte kände var något han ville ha ansvar för, utan han fick sitta vid mitt huvud och hålla mig i handen och heja på, vilket var hans jobb i egenskap av blivande fader. Jag kände tryggheten i att någon fanns på plats med kompetens och utrustning ifall något skulle hända. Särskilt minns jag att den ena ambulanskillen frågade den andra om han fått med sugutrustningen in, och den andre svarade jakande. Först då insåg jag hur rädd jag varit att detta barn liksom dottern skulle ha lungorna fulla av fostervatten och slem vid födseln. Vilken otrolig lättnad det var att höra det meningsutbytet.
Även ambulanspersonalen hade kontakt med barnmorska på förlossningen och tillsammans kom vi överens om att vi skulle stanna hemma tills förlossningen var över i stället för att jag skulle ligga och krysta skumpande på en bår. Jag frågade om de hade någon form av utrustning för att kontrollera om barnet mådde bra, vilket de inte hade. Men jag fick svaret att jag snart skulle få se mitt barn och att allt skulle gå bra.
Jag fick äntligen ligga på sidan i stället för halvt på rygg som jag gjort ditintills, en av ambulanskillarna höll i mitt ben som stöd och jag kände att jag kunde krysta mycket mer effektivt. Jag kände barnets huvud tydligt och snart fick jag höra att nu var det inte mycket kvar. Och plötsligt kom hon ut, Jorunn, den ena ambulanskillen tog emot henne, hon skrek, jag frågade om hon mådde bra. Och det gjorde hon. Maken klippte navelsträngen, hon kom upp på mitt bröst, hon andades så fint och hon var så otroligt fin. Hon fick på sig en liten mössa som det stod "Seger huva Ume Ambulans" på och en massa handdukar och filtar. Jag frågade om någon kommit ihåg att kolla klockslag när hon föddes, ena ambulanskillen tittade på sin klocka och sade "hon har varit ute i typ två minuter, vi säger 02.42."
Vi fick tillsammans upp mig på båren och så for vi iväg till förlossningen. Det var snö ute men i ambulansen var värmen på max och det blev trots allt en ganska trevlig färd.
På förlossningen väntade Josefine och två barnmorskor. Jag blev sydd, Jorunn blev vägd och mätt, vi fick Brickan, jag fick duscha. Vi gjorde ett kort gästspel på BB fram till lunch, eftersom det var så fullt där att till och med plastbaljorna till bebisarna tog slut.
Så gick det till, sett från mitt perspektiv. Allt det här är dock inte mina egna minnen, jag har varit tvungen att be maken berätta för mig vad som hände eftersom jag var så inne i min egen lilla värkfyllda, ansträngda bubbla och inte vare sig kunde eller ville uppfatta något från omvärlden.
Jag hade aldrig trott att andra förlossningen skulle lämna ett häftigare minne efter sig än den första, men så blev fallet. Föda hemma i vardagsrummet, utan smärtlindring, helt naturligt med mina egna instinkter som enda vägledning - jag kände mig som superwoman de första dagarna. I efterhand har tankar av typen "tänk om" dykt upp.
Jag har även börjat fundera över vad jag borde ha sagt och gjort för att vi skulle ha hunnit in. Här har det blivit viktigt att i brist på journal pussla ihop förloppet med hjälp av telefonernas samtalslistor. Jag inser att jag förstod att det var dags att åka in ungefär 25 minuter innan första krystvärk kom. Vi hade i bästa fall ringt taxin tio minuter tidigare än vi gjorde.
Tio minuter, hade jag varit kvar i taxin när krystvärkarna kom då? Hur hade vi fått in mig från taxin till förlossningen mitt under krystandet? Om vi hunnit in, hade jag då börjat krysta i väntrummet? I CTG:n? I korridoren? Det hade nog blivit rätt dramatiskt i vilket fall som helst.
Jag vill helst behålla det positiva minnet av upplevelsen: att jag var stark, att jag klarade det, att det gick så bra, att Jorunn mådde så bra när hon kom, att det blev en sån historia att berätta. För även om det kanske hade kunnat gå till på ett annat sätt om jag skitit blanka fan i vad förlossningspersonalen sade och följt min egen känsla, vem kan säga att det hade blivit bättre?
Nu blev det som det blev. Jag har fött barn bredvid trappan i vardagsrummet utan vare sig barnmorska eller doula vid min sida, men med min tappre make, min panikslagna moder, ambulansmännen Andreas och Nils och min äldre dotter sovande på övervåningen. Det gick bra. Vi lever och det var förjävlahäftigt! Och en snygg mössa fick vi som minne.
Ingenting hände. Fram till 01.13, när jag vaknade av att vattnet gick. 02.42, alltså en timme och tjugonio minuter senare föddes Jorunn. På golvet i vardagsrummet. Det var den korta versionen, här kommer den något utförligare:
Jag vaknade alltså av att vattnet gick. Jag vet inte varför, det gjorde inte ont, det bara rann vatten utan att jag kunde göra något åt det och jag låg där i sängen, hyfsat förvånad, och såg den blöta fläcken växa sig större och större. Vid förra förlossningen gick vattnet aldrig av sig själv utan barnmorskan tog hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på dottern. Då var vattnet svartbrunt av mekonium, men den här gången var det klart som dricksvatten, och jag kände mig väldigt lättad över det.
Jag väckte maken och berättade vad som hänt. Han gjorde sitt bästa för att piggna till medan jag ringde förlossningen för att rådfråga. Enligt samtalsloggen på min telefon ringde jag 01.14 och samtalet varade i tre minuter.
Barnmorskan frågade om jag hade värkar (vilket jag ju inte hade), om det var klart fostervatten (ja), samt om barnet var fixerat (nja, ruckbart, men det räckte visst för att det inte skulle vara någon risk för navelsträngsprolaps). Jag fick rådet att ta på en binda och återkomma vid sjutiden på morgonen om inget hände.
Jag lade alltså på luren 01.17. Maken hämtade en handduk som jag fick lägga mig på och jag ringde den tilltänkta doulan, min vän Josefine, 01.22. Vi pratade i fyra minuter, och under den tiden hann jag få mina första två värkar. De var inte särskilt långa, kanske 15-20 sekunder, men de kom som sagt under loppet av fyra minuter, och jag kände igen karaktären hos dem sedan förra gången. Med tanke på vad min barnmorska från förra graviditeten sade på efterkontrollen; nämligen att med tanke på det snabba förloppet skulle jag åka in direkt vid första värk nästa gång i stället för att vänta hemma, bestämde jag att det var dags att ringa förlossningen igen och meddela att nu var vi på väg. 01.26 ringde jag, och samtalet varade i två minuter.
Där stötte jag dock på patrull. Jag tror det blev en kommunikationsmiss mellan mig och barnmorskan; jag var i ett stressat tillstånd och tänkte inte tillräckligt klart för att berätta det väsentliga och hon ställde inte de frågor som skulle ha gett henne den informationen. Jag berättade att jag haft vattenavgång och nu fått två täta värkar, samt att jag kände igen känslan från min förra förlossning när jag fick värkar och var sex cm öppen vid inskrivningen. Barnmorskan utbröt "tror du att du har öppnat dig sex centimeter på två värkar?". "Nej, givetvis inte, men jag var fyra centimeter öppen i morse" protesterade jag.
Här borde jag så klart ha refererat min förra förlossningen i all korthet, att jag aldrig märkte av min latensfas, att jag hamnade i aktiv fas direkt, att det bara tog sex timmar från första värk till dottern var ute. Men det gjorde jag inte. I efterhand vet jag att barnmorskan, om hon fått den informationen, hade rått mig att åka in direkt. Och då hade jag gjort det, för jag ville åka in. Jag visste att mina värkar ännu inte var så långa och intensiva, men jag var rädd för hur snabbt förlossningen skulle fortskrida. Jag var rädd att inte hinna. Jag tror jag åter igen försökte säga att jag kände igen värkarna och visste hur det skulle kännas. Barnmorskan rådde mig att fortsätta tajma värkarna och åka in om de blev en minut långa, intensiva och regelbundna, minst tre stycken under tio minuter. Och så sade hon att om hon skulle vara ärlig fanns det inte plats, det fanns inga lediga salar. Men om vi kom skulle de försöka stuva om.
Här visade sig en av mina dåliga sidor: jag blev artig och snäll och kände att jag inte ville vara till besvär. Så medan maken travade runt som en osalig ande i sovrummet och muttrade "vi måste åka in, vi måste åka in NU!" ringde jag till Josefine igen. 01.30 ringde jag och vi pratade i sju minuter. Under det samtalet började värkarna intensifieras. Jag kunde inte längre prata medan de pågick, bara fokusera på att andas. Jag började själv drabbas av samma insikt som maken redan fått: det började bli bråttom, för det här gick snabbt. Men åka in och inte få plats? Hur skulle det gå då? Skulle jag föda i väntrummet? Jag kände mig villrådig; å ena sidan visste jag innerst inne att nu händer det, nu måste vi åka, å andra sidan ville jag vänta tills vi tajmat värkarna till exakt antal minuter och sekunder så vi hade något att komma med vid nästa samtal till förlossningen.
Jag avslutade samtalet med Josefine i alla fall och klädde på mig, och bad maken tajma värkarna, för nu var de för starka för att jag skulle klara att göra det själv. Nästa värk tangerade minuten och jag sade åt maken att ringa. "De kanske lyssnar mer på dig" minns jag att jag sade. 01.41 ringde han, pratade i en minut och sade i stort sett bara "nu kommer vi". Därefter ringde han taxi 01.43. 01.47 ringde en god vän till oss och berättade att det var han som fått körningen och att han var på väg.
Vi tog oss ner för trappan mellan två värkar och maken hjälpte mig på med skor och kappa. På nedervåningen fanns min mamma, som valt att sova på vår soffa ifall det skulle sätta igång efter hinnsvepningen. Hon var uppe, och sin vana trogen att använda städning som stresshantering höll hon på att fylla diskmaskinen eller något i den stilen.
01.49 ringde maken till Josefine för att meddela att nu åker vi, nu är det bestämt. 20 sekunder varade det samtalet. Sedan väntade vi, jag med tilltagande värkar. Jag halvlåg i trappan och höll i mig i räcket för glatta livet, försökte bara tackla värkarna och andas så gott jag kunde. Maken och min mamma spanade i fönstret efter taxin. Han kom, och trots att han vet var vi bor körde han för långt och fick vända.
Maken bar ut våra väskor och då hände det, första krystvärken kom. Maken fick bära in väskorna igen. Vår gode taxichaufförvän försökte förklara att han fick köra jättefort om nöden krävde, men maken skickade iväg honom och ringde 112. Klockan var då 01.57. Ambulans beställdes, maken kopplades till barnmorska och fick råd att hämta rena handdukar och lakan.
Vid det här laget hade jag lagt mig ner på golvet precis bredvid trappan. Jag minns att maken utbrast "åh nej" när jag lade mig och han insåg vad som höll på att hända.
Maken sprang upp och ner för trappan och hämtade textilier, drog av mig skor och byxor och försökte se något för att kunna rapportera till barnmorskan. Min mamma fick ta över telefonen.
Mina minnen från det här skedet är blurriga. Jag visste inte om jag fick krysta, ingen hade ju kunnat kontrollera om jag var helt öppen eller om några kanter återstod, men jag kunde inte låta bli, krystimpulserna var för starka. Jag blundade, eller höll en arm över ögonen, jag ville blockera alla störande fenomen i omgivningen och bara fokusera på att krysta rätt. Och jag vrålade. Jag har inget minne av att jag gjorde det under min första förlossning, men den här gången hördes det att jag födde, ingen tvekan om det. Att dottern inte vaknade utan sov sig igenom alltihop, trygg i sin säng, det är ett under. Jag vrålade inte av smärta, för liksom vid min första förlossning tyckte jag inte att det var lika smärtsamt under utdrivningen som under öppningsskedet, utan jag vrålade snarare för att orka, för att få ut kraft och energi, ungefär som en karateutövare vrålar i det explosiva momentet, kan jag tänka mig. Värkarna kom och det var bara att hänga med.
Maken försökte se om barnet var på väg, min mamma skällde ut vem det nu är var hon hade i luren för att ambulansen aldrig kom, jag röt att jag försökte föda och ville ha lugn och ro.
25 minuter efter att maken ringt upp SOS alarm , 02.22, kom ambulansen och min mamma lade på luren. Det var som om två änglar kom in genom dörren. Min mamma fick gå ut i köket och sätta sig och andas. Maken fick släppa ansvaret över en situation han inte kände var något han ville ha ansvar för, utan han fick sitta vid mitt huvud och hålla mig i handen och heja på, vilket var hans jobb i egenskap av blivande fader. Jag kände tryggheten i att någon fanns på plats med kompetens och utrustning ifall något skulle hända. Särskilt minns jag att den ena ambulanskillen frågade den andra om han fått med sugutrustningen in, och den andre svarade jakande. Först då insåg jag hur rädd jag varit att detta barn liksom dottern skulle ha lungorna fulla av fostervatten och slem vid födseln. Vilken otrolig lättnad det var att höra det meningsutbytet.
Även ambulanspersonalen hade kontakt med barnmorska på förlossningen och tillsammans kom vi överens om att vi skulle stanna hemma tills förlossningen var över i stället för att jag skulle ligga och krysta skumpande på en bår. Jag frågade om de hade någon form av utrustning för att kontrollera om barnet mådde bra, vilket de inte hade. Men jag fick svaret att jag snart skulle få se mitt barn och att allt skulle gå bra.
Jag fick äntligen ligga på sidan i stället för halvt på rygg som jag gjort ditintills, en av ambulanskillarna höll i mitt ben som stöd och jag kände att jag kunde krysta mycket mer effektivt. Jag kände barnets huvud tydligt och snart fick jag höra att nu var det inte mycket kvar. Och plötsligt kom hon ut, Jorunn, den ena ambulanskillen tog emot henne, hon skrek, jag frågade om hon mådde bra. Och det gjorde hon. Maken klippte navelsträngen, hon kom upp på mitt bröst, hon andades så fint och hon var så otroligt fin. Hon fick på sig en liten mössa som det stod "Seger huva Ume Ambulans" på och en massa handdukar och filtar. Jag frågade om någon kommit ihåg att kolla klockslag när hon föddes, ena ambulanskillen tittade på sin klocka och sade "hon har varit ute i typ två minuter, vi säger 02.42."
Vi fick tillsammans upp mig på båren och så for vi iväg till förlossningen. Det var snö ute men i ambulansen var värmen på max och det blev trots allt en ganska trevlig färd.
På förlossningen väntade Josefine och två barnmorskor. Jag blev sydd, Jorunn blev vägd och mätt, vi fick Brickan, jag fick duscha. Vi gjorde ett kort gästspel på BB fram till lunch, eftersom det var så fullt där att till och med plastbaljorna till bebisarna tog slut.
Så gick det till, sett från mitt perspektiv. Allt det här är dock inte mina egna minnen, jag har varit tvungen att be maken berätta för mig vad som hände eftersom jag var så inne i min egen lilla värkfyllda, ansträngda bubbla och inte vare sig kunde eller ville uppfatta något från omvärlden.
Jag hade aldrig trott att andra förlossningen skulle lämna ett häftigare minne efter sig än den första, men så blev fallet. Föda hemma i vardagsrummet, utan smärtlindring, helt naturligt med mina egna instinkter som enda vägledning - jag kände mig som superwoman de första dagarna. I efterhand har tankar av typen "tänk om" dykt upp.
Jag har även börjat fundera över vad jag borde ha sagt och gjort för att vi skulle ha hunnit in. Här har det blivit viktigt att i brist på journal pussla ihop förloppet med hjälp av telefonernas samtalslistor. Jag inser att jag förstod att det var dags att åka in ungefär 25 minuter innan första krystvärk kom. Vi hade i bästa fall ringt taxin tio minuter tidigare än vi gjorde.
Tio minuter, hade jag varit kvar i taxin när krystvärkarna kom då? Hur hade vi fått in mig från taxin till förlossningen mitt under krystandet? Om vi hunnit in, hade jag då börjat krysta i väntrummet? I CTG:n? I korridoren? Det hade nog blivit rätt dramatiskt i vilket fall som helst.
Jag vill helst behålla det positiva minnet av upplevelsen: att jag var stark, att jag klarade det, att det gick så bra, att Jorunn mådde så bra när hon kom, att det blev en sån historia att berätta. För även om det kanske hade kunnat gå till på ett annat sätt om jag skitit blanka fan i vad förlossningspersonalen sade och följt min egen känsla, vem kan säga att det hade blivit bättre?
Nu blev det som det blev. Jag har fött barn bredvid trappan i vardagsrummet utan vare sig barnmorska eller doula vid min sida, men med min tappre make, min panikslagna moder, ambulansmännen Andreas och Nils och min äldre dotter sovande på övervåningen. Det gick bra. Vi lever och det var förjävlahäftigt! Och en snygg mössa fick vi som minne.
tisdag 17 april 2012
Runt, runt, runt
Ingenting har satt igång på allvar än. Vid lunch hade jag några kraftigare sammandragningar där jag fick tänka på att andas, men de gick över. Sedan dess har jag provat allt från att släpa med hela familjen på promenad runt kvarteret till att sova på soffan (det funkade ju sist).
Men mest har jag gått runt, runt köket och vardagsrummet så många varv att jag snart bör ha nött upp en stig. Tyngdkraften är min bästa vän nu, för den ökar trycket mot livmoderhalsen från barnets huvud när jag är uppe och går, och trycket frigör i sin tur hormoner som påskyndar förlossningen. Så jag vaggar på, runt och runt och runt.
Men mest har jag gått runt, runt köket och vardagsrummet så många varv att jag snart bör ha nött upp en stig. Tyngdkraften är min bästa vän nu, för den ökar trycket mot livmoderhalsen från barnets huvud när jag är uppe och går, och trycket frigör i sin tur hormoner som påskyndar förlossningen. Så jag vaggar på, runt och runt och runt.
Fyra centimeter
Kommer just från sista besöket hos barnmorskan. Som hon lovat kollade hon läget, och jag är öppen fyra cm. Som omföderska är det inte helt ovanligt att man går omkring och är lite öppen utan att känna av det, men det här var ändå mer än jag vågat hoppas på.
Det gjordes en hinnsvepning, vilken inte garanterat har någon effekt, men även om det finns en aldrig så liten chans var jag villig att ta den. Barnmorskan sade att det kan fungera eftersom min kropp redan kommit igång på egen hand, att det påskyndas. Hon trodde hur som helst att vi skulle få barn innan det är dags för överburenhetskontroll på tisdag. Jag hoppas det samma.
Det gjordes en hinnsvepning, vilken inte garanterat har någon effekt, men även om det finns en aldrig så liten chans var jag villig att ta den. Barnmorskan sade att det kan fungera eftersom min kropp redan kommit igång på egen hand, att det påskyndas. Hon trodde hur som helst att vi skulle få barn innan det är dags för överburenhetskontroll på tisdag. Jag hoppas det samma.
söndag 15 april 2012
Så olika det kan vara
Min förra förlossning startade med en rivstart någonstans mitt i för min egen del. Jag vaknade av att det gjorde jätteont, vi åkte in, jag var sex centimeter öppen och redan inne i den aktiva fasen. Jag hade sovit mig igenom och aldrig märkt av latensfasen. Dessutom hade jag knappt några förvärkar, på sin höjd ett par-tre stycken åt gången då och då enligt dagboken.
Annat är det nu, jag har förvärkar varje dag och kan till och med förutse att de kommer i vissa ställningar (sidoläge i soffan är ett säkert kort). De gör inte jätteont men är kännbara, och det trycker ordentligt nedåt mellan varven.
Försöker googla skillnad mellan förvärkar och latensfasvärkar och hittar bara besserwissrar på forum som säger "du kommer att veta när det är på riktigt" till förstföderskor. Jovisst vet man när man kommer till den aktiva fasen, då visste jag också, men innan det verkar det mer diffust.
Om inget har hänt innan mitt planerade besök hos barnmorskan på tisdag ska hon få kolla om något har hänt och om möjligt göra en hinnsvepning, för nu är jag jäkligt less på att vänta och beredd att pröva det mesta.
Annat är det nu, jag har förvärkar varje dag och kan till och med förutse att de kommer i vissa ställningar (sidoläge i soffan är ett säkert kort). De gör inte jätteont men är kännbara, och det trycker ordentligt nedåt mellan varven.
Försöker googla skillnad mellan förvärkar och latensfasvärkar och hittar bara besserwissrar på forum som säger "du kommer att veta när det är på riktigt" till förstföderskor. Jovisst vet man när man kommer till den aktiva fasen, då visste jag också, men innan det verkar det mer diffust.
Om inget har hänt innan mitt planerade besök hos barnmorskan på tisdag ska hon få kolla om något har hänt och om möjligt göra en hinnsvepning, för nu är jag jäkligt less på att vänta och beredd att pröva det mesta.
Tidsfördriv
Vi går på nålar här hemma, väntar på att något ska hända, att det ska börja göra ont, att förlossningen ska starta. Och inget händer.
Nu har vi bestämt oss för att helt sonika ignorera bebisen och dra på bio i stället. Kanske Murphy's lag kickar in och värkarna sätter igång mitt i popcornskön? En har lov att hoppas.
Nu har vi bestämt oss för att helt sonika ignorera bebisen och dra på bio i stället. Kanske Murphy's lag kickar in och värkarna sätter igång mitt i popcornskön? En har lov att hoppas.
Hint, hint, bebisen
Idag är det vanligaste födelsedagen i Sverige. Bara så du vet. Och det är inget fel med att vara som alla andra ibland.
torsdag 12 april 2012
BF+1
BF-datum borde förbjudas. De borde åtminstone vara konfidentiella, så endast barnmorskan känner till det exakta datumet, för vem annars har egentligen nytta av att veta det?
4% av alla barn föds på BF-dagen. De andra föds till största delen under en period av två veckor innan och två veckor efter. Även om man med hjälp av ultraljud idag kan fastställa fostrets ålder så när som på några dagar i felmarginal är det så stora variationer på när födelsen sker att det sträcker sig över minst en månads tid.
Ändå får man det där datumet och i alla fall jag ställer oavsett jag vill eller ej in mig på att föder jag innan dess är det 'tidigt' och efter är det 'sent'. Jag är inte så okunnig att jag tror att jag ska föda exakt eller ens nästan på dagen, men jag upplever det som att jag är gravid på övertid nu när dagen passerats. Fast gravid på övertid är jag ju egentligen först om ett par-tre veckor när barnet faktiskt räknas som överburet och det börjar bli dags att sätta igång förlossningen av den anledningen.
Det är inte lätt, men jag försöker programmera om mig själv till att tänka att innan april är slut är vårt barn fött. Vi kommer att ha barnvagnen med oss till majbrasan och jag kommer att få äta brieost och blodigt kött på vår sjunde bröllopsdag.
4% av alla barn föds på BF-dagen. De andra föds till största delen under en period av två veckor innan och två veckor efter. Även om man med hjälp av ultraljud idag kan fastställa fostrets ålder så när som på några dagar i felmarginal är det så stora variationer på när födelsen sker att det sträcker sig över minst en månads tid.
Ändå får man det där datumet och i alla fall jag ställer oavsett jag vill eller ej in mig på att föder jag innan dess är det 'tidigt' och efter är det 'sent'. Jag är inte så okunnig att jag tror att jag ska föda exakt eller ens nästan på dagen, men jag upplever det som att jag är gravid på övertid nu när dagen passerats. Fast gravid på övertid är jag ju egentligen först om ett par-tre veckor när barnet faktiskt räknas som överburet och det börjar bli dags att sätta igång förlossningen av den anledningen.
Det är inte lätt, men jag försöker programmera om mig själv till att tänka att innan april är slut är vårt barn fött. Vi kommer att ha barnvagnen med oss till majbrasan och jag kommer att få äta brieost och blodigt kött på vår sjunde bröllopsdag.
söndag 8 april 2012
Ögonblicksbild
Maken och dottern rumsterar i köket. Han lär henne hur man fyller diskmaskinen, vilket rengöringsmedel som ska användas till spishällen, hur man rengör en långpanna och hur man blandar pannkakssmet.
Jag lyssnar och tänker att jag är glad att vi är föräldrar 2012 och inte 1952, och det därmed är självklart att pappor kan lära ut sådana saker likaväl som mammor.
Jag ligger på soffan och läser bitlit (vampyrroman), känner hur bebisen försöker tänja ut min mage från insidan och hoppas att få värkar snart, gärna idag.
Jag fick sovmorgon i morse. Solen skiner. Det är så varmt att fjeskatten törs gå ut korta stunder.
Det här är nog så nära total harmoni vi kan komma i dessa väntans tider, med tre dagar kvar till BF.
Jag lyssnar och tänker att jag är glad att vi är föräldrar 2012 och inte 1952, och det därmed är självklart att pappor kan lära ut sådana saker likaväl som mammor.
Jag ligger på soffan och läser bitlit (vampyrroman), känner hur bebisen försöker tänja ut min mage från insidan och hoppas att få värkar snart, gärna idag.
Jag fick sovmorgon i morse. Solen skiner. Det är så varmt att fjeskatten törs gå ut korta stunder.
Det här är nog så nära total harmoni vi kan komma i dessa väntans tider, med tre dagar kvar till BF.
TV4 förstör min helgmorgon
Idag hade vi på TV4 morgon i bakgrunden under förmiddagen. Det visade sig vara ett dumt drag. Programmet och dess inslag var så irriterande i sin dumhet att både jag och maken hann bli riktigt förbannade även om vi inte ens tittade på det med mer än ett öga.
Först ut var inslaget 'Min stad' där det idag var dags för Isabella Löwengrip att åka till Nice med en tjejkompis. De fnittrade, shoppade, åkte helikopter till Monaco för att stappla omkring på inlines (Isabella låg väl i vaggan när inlines var populärt och har därför aldrig lärt sig åka) och åt bakelser på ett anrikt hotell. Och fnittrade lite till.
En stund senare träffade reportern Cissi Wallin en synnerligen irriterande ung tjej från handelshögskolan som kallade Steve Wozniac för "the Woz" och pratade om "innovators" i stället för uppfinnare. Jag har blivit så gammal och sur att jag tycker det är bra jävla onödigt att använda engelska ord såvida de inte är mycket bättre än sina svenska motsvarigheter eller saknar dito.
Plågsamt var ordet. Tycker SVT kan starta morgonteve på helgen, det skulle förbättra kaffestunden på lördagar och söndagar avsevärt.
Först ut var inslaget 'Min stad' där det idag var dags för Isabella Löwengrip att åka till Nice med en tjejkompis. De fnittrade, shoppade, åkte helikopter till Monaco för att stappla omkring på inlines (Isabella låg väl i vaggan när inlines var populärt och har därför aldrig lärt sig åka) och åt bakelser på ett anrikt hotell. Och fnittrade lite till.
En stund senare träffade reportern Cissi Wallin en synnerligen irriterande ung tjej från handelshögskolan som kallade Steve Wozniac för "the Woz" och pratade om "innovators" i stället för uppfinnare. Jag har blivit så gammal och sur att jag tycker det är bra jävla onödigt att använda engelska ord såvida de inte är mycket bättre än sina svenska motsvarigheter eller saknar dito.
Plågsamt var ordet. Tycker SVT kan starta morgonteve på helgen, det skulle förbättra kaffestunden på lördagar och söndagar avsevärt.
lördag 7 april 2012
Falskt alarm
Igår kväll hade jag regelbundna, mensvärksliknande känningar ca var femte minut från femtiden på eftermiddagen tills jag gick och lade mig vid halv tolv. Jag hoppades intensivt att detta skulle vara början på förlossningen och packade för säkerhets skull klart bb-väskan innan jag lade mig.
Men, det var alltså ingen latensfas som startat utan bara helt vanliga förvärkar. Det var säkert för att jag packade väskan klar, annars hade jag garanterat vaknat i natt med etablerade värkar och vi hade sprungit runt som yra höns och glömt hälften. Ungefär som förra gången när jag sov mig genom latensfasen och aldrig fattade att förlossningen var på gång förrän den var igång på allvar, så att säga.
Men, det var alltså ingen latensfas som startat utan bara helt vanliga förvärkar. Det var säkert för att jag packade väskan klar, annars hade jag garanterat vaknat i natt med etablerade värkar och vi hade sprungit runt som yra höns och glömt hälften. Ungefär som förra gången när jag sov mig genom latensfasen och aldrig fattade att förlossningen var på gång förrän den var igång på allvar, så att säga.
torsdag 5 april 2012
Tand nummer två är tappad!
Dottern har tappat sin andra framtand nertill idag. Detta har dock passerat obemärkt, både av mig och henne själv, det var maken som märkte det när han kom hem.
Eftersom vi inte har någon aning om hur och när tanden har lossnat saknar vi också fysisk tand att lägga i glaset i kväll, men vi är övertygade om att tandfen har stenkoll på vilka tänder som tappats och ej, och därför kommer med guldpeng i alla fall.
Dottern har nu en mycket charmerande dubbelglugg i underkäken. Hon ser plötsligt så stor ut, och jag känner mig gammal.
Eftersom vi inte har någon aning om hur och när tanden har lossnat saknar vi också fysisk tand att lägga i glaset i kväll, men vi är övertygade om att tandfen har stenkoll på vilka tänder som tappats och ej, och därför kommer med guldpeng i alla fall.
Dottern har nu en mycket charmerande dubbelglugg i underkäken. Hon ser plötsligt så stor ut, och jag känner mig gammal.
onsdag 4 april 2012
Nej, jag tänker INTE NJUTA!
Skrev på facebook att jag har en vecka kvar till bf och är less och bara vill gnälla. De flesta kommentarerna var medkännande och förstående, men så kom den där obligatoriska "men försök ändå att njuta, det är ju sista gången, bebisen lättare att ha på insidan etc."
Säkert sagt i all välmening. Men ändå, i mina öron är det ett jävla hån. Jag njuter inte det minsta av att vara gravid och jag njuter mindre och mindre ju längre graviditeten framskrider. Jag har foglossning och är i det närmaste rörelsehindrad, min kondition är sämre än någonsin och allt gör bara ont. De små mysiga buffarna från femte månaden har förvandlats till smärtsamma tryck mot diverse inre organ och det känns mer och mer som om bebisen är för stor för att rymmas i min kropp.
Nej, jag blir bara glad när jag tänker på att det här snart är över och jag sedan aldrig mer ska gå igenom samma sak. Och JAG tycker att barn är roligare på utsidan. Vad är en okänd alien i magen mot en bebis man kan lukta på och känna på och se på utanför magen?
Säkert sagt i all välmening. Men ändå, i mina öron är det ett jävla hån. Jag njuter inte det minsta av att vara gravid och jag njuter mindre och mindre ju längre graviditeten framskrider. Jag har foglossning och är i det närmaste rörelsehindrad, min kondition är sämre än någonsin och allt gör bara ont. De små mysiga buffarna från femte månaden har förvandlats till smärtsamma tryck mot diverse inre organ och det känns mer och mer som om bebisen är för stor för att rymmas i min kropp.
Nej, jag blir bara glad när jag tänker på att det här snart är över och jag sedan aldrig mer ska gå igenom samma sak. Och JAG tycker att barn är roligare på utsidan. Vad är en okänd alien i magen mot en bebis man kan lukta på och känna på och se på utanför magen?
tisdag 3 april 2012
Väntan
- Vagnen står klar i hallen, med nypumpade däck, vänd åt rätt håll, med mjuklift.
- Skötplats är beredd i tvättstugan, hylla för blöjor och tvättlappar är upphängd.
- Spjälsängen är färdigbäddad med de nya, fina sängkläderna.
- Alla kläder är tvättade, vikta och ligger klara i byrån.
- BB-väskan är så färdigpackad som det går, det enda som saknas är ett ombyte och hygienartiklar till mig.
- Manducaselen är beställd (olivgrön).
- Babyskydd ska hämtas från NTF idag (jättebra deal med en hyra på 650 kr för nio månader för en stol som ny kostar över 1600).
Det enda som saknas nu är blöjor, och så upphängningen till den där sabla mobilen. Fast jag tror vårt barn överlever även utan mobil.
Nu återstår bara väntan.
- Skötplats är beredd i tvättstugan, hylla för blöjor och tvättlappar är upphängd.
- Spjälsängen är färdigbäddad med de nya, fina sängkläderna.
- Alla kläder är tvättade, vikta och ligger klara i byrån.
- BB-väskan är så färdigpackad som det går, det enda som saknas är ett ombyte och hygienartiklar till mig.
- Manducaselen är beställd (olivgrön).
- Babyskydd ska hämtas från NTF idag (jättebra deal med en hyra på 650 kr för nio månader för en stol som ny kostar över 1600).
Det enda som saknas nu är blöjor, och så upphängningen till den där sabla mobilen. Fast jag tror vårt barn överlever även utan mobil.
Nu återstår bara väntan.
söndag 1 april 2012
Nu är hon arg på mig
I det Björnströmska hushållet pågår just nu en viljornas kamp. Jag vill att dottern ska städa sitt rum, det vill hon så klart inte. Hon är så arg, så arg. Hittills har hon sagt att jag är dum, att jag är elak som säger hennes ledsenord (städa) hela tiden och här till sist lade hon sig på golvet och skrek "jag ska drömma om att du inte fanns!" "Det låter som en hemsk dröm", tyckte jag. "Nej, inte för mig", skrek hon ursinnigt.
Tur att jag har gott tålamod och förmåga att ta förolämpningarna med jämnmod. Det är faktiskt svårare att hålla sig för skratt, om jag ska vara ärlig. Och jag är minst lika envis som hemne, så städat kommer det nog att bli, förr eller senare.
Tur att jag har gott tålamod och förmåga att ta förolämpningarna med jämnmod. Det är faktiskt svårare att hålla sig för skratt, om jag ska vara ärlig. Och jag är minst lika envis som hemne, så städat kommer det nog att bli, förr eller senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)