Det är ju egentligen helt fantastiskt, att man kan älska ett barn så mycket, och så kommer det ett till, och i stället för att de två ska dela på den befintliga kärleken så sväller den till dubbel storlek så det nya barnet får lika mycket kärlek som det första, och det första är lika älskat som det alltid varit. Det är stort. Jättestort.
Och så rädslan så klart. Den som kommer med kärleken, den andra sidan av myntet. Rädslan att förlora dem man älskar så mycket, rädslan att något ska hända dem. Lättnaden som kommer varje gång jag kollar till det sovande barnet och ser täcket höjas och sänkas i takt med andetagen. Samma lättnad varje kväll i fem år. Nu har jag två täcken att kolla. Två liv att skydda med mitt. Så skrämmande det är, detta livet.
1 kommentar:
Jag sa ju det :-). Kärleken fortsätter att svälla med varje barn. Och oron med, den blir nästan värre. Men det är det värt!
Skicka en kommentar