Det är hit man kommer när man kommer hem...

Efter ett par dagar i Korpilombolo packade vi in vårt pick och pack i bilen igen och sade farväl till herr och fru D med löfte om att det absolut inte ska dröja nio år innan vi ses igen, varefter vi styrde kosan mot Tärendö, världens vackraste by.

Precis som jag befarade vällde känslorna fram när vi kom till korsningen vid älven och jag såg allt som såg ut precis som det brukar (bortsett från att träden blivit lite högre). Jag blev så överväldigad att jag helt glömde bort att ta en bild av själva utsikten, så den får ni inte se. Dessutom hade vi lite bråttom, för vi skulle till gamla goda vänner, Inga och Jalle, på lunch. Hos Inga och Jalle fanns många saker dottern gillade; gudagod laxpaj, ett flertal fotbollar (Jalle är gammal bolltrollare) samt vattenkannor och plantor att vattna.

Hos Inga och Jalle fick vi höra en kortare sammanfattning av allt skvaller från de senaste nio åren i byn. Vilka som gift sig, fått barn, skilt sig, vilka företag som gått i konkurs eller fått nya ägare och hur situationen i byn i övrigt ser ut.
Det var både goda och dåliga nyheter i blandning. Skolan, som hade just över hundra elever när jag flyttade kan nu bara skrapa ihop ett elevunderlag på drygt hälften. Korpilombolo är större och antagligen är det bara en tidsfråga innan barnen i Tärendö ska bussas dit, 46 km enkel väg.
Idrottsföreningen IFK Tärendö har ingen fotbolls- eller basketsektion längre, bara motion och skidor är kvar (Kalla-effekten).
Vad gäller goda nyheter har gamla Gulf-macken på Lehtonmäki öppnat igen efter att ha varit stängd och övergiven sedan sent åttiotal. Jag har köpt många GB-glassar där som barn så det kändes nostalgiskt.

Efter en trevlig eftermiddag checkade vi in i Skogsmulle-lägenheten på Forest Hotel, belägen vid Tärendö älv i en gammal skogsbruksskola.

Uppströms ser man ända till Kvarnforsen och kvarnen där det sägs spöka. Om det stämmer kontrollerade vi dock inte.

Sedan drog vi ut på nostalgipromenad i mina gamla kvarter. Sporthallen där jag spenderat x antal timmar på basketträning och gympalektioner med magister Jörgen (som bad oss sluta tidigare en gång för att han inte orkade se hur kassa vi var på volleyboll).

Precis runt knuten ligger badhuset som idag drivs av ideella krafter sedan kommunen strök det ur budgeten. Och ta mig fan, jag tror det är samma yukapalmer i fönstren som när jag var där och plaskade.

ICA finns kvar. Vi gick in och handlade, och det visade sig att varenda människa vi mötte redan hade hört att vi var i byn. Vi träffade nämligen en (1) Tärendöbo på We-Hå's i Korpilombolo och djungeltrummans kraft är alltså fortfarande bevisat stark.

Utsikt över älven och bågbron, Tärendös symbol jämte bifurkationen.


Tärendö är ungefär lika händelserikt som Korpilombolo.


Gamla Konsum står tomt och förfaller.


Liksom klädaffären. Fast den var stängd redan när jag var liten. En relik från Tärendös storhetstid på femtiotalet.


Byavägen mot Storbyns skola (den gula byggnaden längst bort). Den här backen brukade alla tjejerna i klassen åka ner för på en enda spark (min). Fråga mig inte hur vi fick plats med sex barn på en spark.

Så gick vi upp för Mellanvägen, svängde in på Rönnvägen, konstaterade att forna grannen Karlsson (som brukade skrika vid Jokkfall) mot all förmodan inte adderat mer snickarglädje på sitt radhus och så stod vi plötsligt utanför vårt gamla hus. Det är fortfarande gult, och såg välskött ut. Det kändes bra.

Det var nästan som att komma hem, jag ville gå fram och öppna dörren och slänga av mig skorna.

Fortsättning följer...