Vi hittade en fin lekplats där dottern lekte av all hjärtans lust.
Vi är fotointresserade i min familj.
Vi frågade en infödd om vägen till affären och fick vägbeskrivningen "tvärs över ängen".
Korpilombolo är precis som alla andra små byar i Tornedalen inte vad den har varit. En gång i tiden var Korpis precis som Tärendö egen kommun med ett flertal skolor och fullgod samhällsservice. När man promenerar runt där idag känns det väldigt länge sen. Men värdshuset finns kvar och där finns till och med uteservering.
Och visst händer det grejer i Korpistrakten...
Som ni förstår tog vi det lugnt under kvällarna. Dottern insåg att det näst bästa som finns är en lugn vrå och en kaka:
Men det bästa var så klart den bärbara datorn och filmsamlingen som vi var smarta nog att ta med oss. Dottern upptäckte tjusningen med Bee Movie första kvällen och sedan dess har "Biii måååviii" visats ungefär tretusen gånger fram till idag. Dottern älskar "Bärrrry" (hon håller på att lära sig säga R) och bin är hennes nya favoritdjur.
Stay tuned för vår ankomst till Tärendö i morgon...
9 kommentarer:
Va' kul att läsa om er resa! Jag följer med spänning! :)
Det var inte så längesen jag var upp men nu börjar jag få hemlängtan igen... Vet du Familjen D, vi bodde ju grannar med dem och jag och yngste D lekte också när vi var barn och mamma D´s hemmagjorda gelé fick jag alltid en burk av när jag fyllde år för det var det bästa jag visste. Läste ditt inlägg om Familjen D och insåg att det var mycket jag hade glömt om dem som nu kom tillbaka.
Apropå sjön/träsket, det var ju en sjö en gång i tiden, men har ju blivit lite igenvuxen. Jag minns när de åkte vattenskidor där nere. På den gamla goda tiden..
Det är lustigt hur olika uppfattning man kan få om folk *skratt* Jag kände inte till hela familjen D utan bara herr D p.g.a. yrket. För en utsocknes som jag var barnen i familjen för gamla för att jag skulle känna till dem.
Hur som helst så tyckte jag att herr D var lite skrämmande. Dessutom skällde han ut mig en gång då jag slarvat bort min tandställning och det hjälpte ju inte direkt. LOL
Emma: Ja, mamma D kan verkligen det där med att sylta och safta. Min lilla Emma fick också en burk "Eerdber konfektüre" (eller nåt i den stilen) med sig hem.
Ewa: Ja, en man med det yrket blir man ju lätt rädd för...
Men folk kan vara väldigt olika beroende på om de är i tjänst eller privat, tror jag.
Situationen gör självklart vilken uppfattning man får.
Det intressanta tyckte jag var att jag reagerade på dina fina ord om familjen D. Ett barns något "platta" minne i en vuxen hjärna blev en helkonstig blandning. Det minnet gav inte utrymme för herr D som något annat än mannen jag mötte när jag var barn. Hade jag mött honom som vuxen hade jag givetvis fått en helt annan, säkert mer nyanserad, uppfattning.
Det var i alla fall en väldigt fin text du skrev om familjen D. En sån kompisfamilj borde alla ha!
Vilken intressant blogg du har! Är själv Korpisbo och hittade hit genom att söka på google efter låten "det är hit man kommer när man kommer hem", lustigt.. Anyway, eftersom Korpis är en väldans liten och hemtrevlig by, där alla känner alla så förstår jag givetvis vem familjen D är, och måste bara säga att de nog är byns trevligaste människor. Jag och min syster brukade vara dit som små med fisk som mamma D älskade att tillaga. Som tack blev vi alltid bjudna på fika och en saga. Nu är jag utflugen sen ett år tillbaks och har inte sett paret D på länge, hoppas du gör fler resor hit upp som du dokumenterar här för det var så roligt att läsa!
Nästangrannen: Tack för de fina orden! Ja, jag hoppas också att det blir fler tornedalstrippar de kommande åren. Hemma är alltid hemma.
Ja just det, om du inte redan upptäckt det finns alla mina inlägg om tornedalsresan att läsa under kategorin "resa" i högerspalten.
Skicka en kommentar