Gottesången

Nu ska jag berätta något som få vet om mig. Det är en liten smula pinsamt, mest för att det är en väldigt fånig grej.

Det är så att om jag är väldigt nöjd, i synnerhet om jag äter något väldigt gott, och dessutom befinner mig i tryggt sällskap av människor jag känner, så kan det hända att jag nynnar lite medan jag äter. Av ren nöjdhet liksom. Det rör sig inte om några avancerade melodier, mest om två-tre toner i en melodi som jag inte ens minns själv. Mm-mm-mmmm, mm-mm-mmmm. Jag kan dessutom för säkerhet skull tillägga att det är medvetet, jag har inte någon sorts födotriggad Tourettes. Jag får bara lust att nynna lite när jag låter mig väl smaka.

Min käre make tycker det här är jättelustigt, vilket jag också skulle ha tyckt om jag var han. Men igår blev det ännu lustigare, för det visade sig att dottern också nynnar. Där satt hon och stoppade plättbitar med glass och jordgubbssylt i munnen och lät precis som jag brukar göra. Mm-mm-mmmm, mm-mm-mmmm. Maken höll på att avlida av återhållet asgarv, och frågade om jag är stolt över min påverkan på vår dotters manerer.

Senare på kvällen när dottern lagt sig började han skratta igen, han kunde liksom inte släppa det roliga i detta. "Du har lärt henne gottesången", tjöt han och skrattade så han nästan grät. Sen fortsatte han in på tankegångar kring om det här skulle kunna innebära att dottern blir mobbad när hon sitter och nynnar i skolmatsalen på gymnasiet och andra risker med denna något - vad ska jag säga? - udda egenskap. Härnäst följde teorier kring om det finns en matnynnargen eller om det bara är miljö rakt av.

Jag hade så klart hellre sett att jag lärt henne något viktigt, något fint, som att stämma blod eller spela saxofon. Men man ska vara nöjd med det lilla.