söndag 21 februari 2010

Livspusslets kval

Egentligen gillar jag inte alls ordet livspussel. Tycker det andas för mycket karriärtänk och lattemamma för min smak. Men just nu känner jag mig som fångad i en fälla av något som jag inte kan beskriva på något bättre sätt än som just svårigheter att få ihop detta förbannade pussel.

Jag jobbar som många av er redan vet heltid sedan slutet av november. Jag tycker det fungerar jättebra för min egen del, jag får sluta tidigare, börja senare, och för första gången på lääänge fungerar familjens ekonomi åtminstone hyfsat tack vare en icke oansenlig inkomstökning.

Däremot märker jag att min dotter börjar reagera på att jag är borta mycket. När jag jobbar mina nattpass far jag till jobbet klockan halv tre ena dagen för att inte komma hem igen förrän halv tre nästa dag. På helgerna blir det ännu längre. Självklart måste det kännas för henne att först inte få träffa mig på en hel eftermiddag och kväll och sedan är jag dessutom frånvarande när hon vaknar på morgonen.

Förutom jobbet pluggar jag fortfarande, vilket så klart kräver sin tid. Dottern går några timmar extra hos dagmamman de dagar jag börjar på eftermiddagen för att jag ska få tid att ta mig an skolarbetet.

I dag när jag skulle åka till jobbet stod dottern och grät i hallen och sade "nej! nej! nej!" när jag berättade att jag måste fara. Jag kramade om henne och berättade att jag också saknar henne när jag är borta och att jag också är ledsen över att vi måste vara ifrån varandra, men det hjälpte så klart föga. Jag hoppas att reaktionen är en följd av den ganska ovanliga vecka vi nu snart lämnar bakom oss; mina föräldrar har hälsat på och de dagar jag jobbat kväll eller natt har jag passat på att ta sovmorgon, vilket gjort att jag och dottern haft ännu mindre tid tillsammans än vad vi brukar ha. Dessutom har jag jobbat sex av sju dagar. Men ändå. Det känns när ens barn ber en att inte gå.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska göra. Jag hade ångest hela vägen på bussen till stan och tänkte över alla möjligheter.

- Skippa extratiden hos dagmamman och i stället försöka hinna med plugget när dottern gått och lagt sig på kvällarna? Jag vet inte om jag skulle hinna på den tiden, och dessutom skulle det medföra att mitt sammanlagda mått av fritid där jag inte har något alls att göra skulle vara nere på noll. Idag är det efter att dottern lagt sig som jag kan gå en promenad, titta på TV, läsa, bara vara.

- Sluta plugga? Nej, pluggar jag inte nu kommer det aldrig att bli av. Nu är jag mitt inne i det, jag har motivation och det går jättebra. Jag gör äntligen något som känns så rätt för mig själv och min framtid.

- Gå ner på deltid igen? Jag har skrivit på anställningsavtal på heltid fram till sista maj. Jag vet ännu inte om jag har möjlighet att få det förlängt. Med tanke på hur mycket bättre vår ekonomi är på grund av heltiden känns det svårt. Det handlar inte om att behöva prioritera bort lyx om jag jobbar mindre, det handlar om att prioritera vilka räkningar som måste betalas och vilka som kan vänta. Med tanke på makens något ojämna inkomster som inte heller kommer vid fasta datum är det svårt att planera en ekonomi överhuvudtaget om min lön inte räcker till de fasta utgifterna. Den stressen vill jag gärna skjuta på framtiden om jag kan.

När jag kom till jobbet ringde jag och konfererade med maken. Vi kom överens om att avvakta och se hur det utvecklar sig några veckor. Under tiden ska jag försöka att aktivt umgås med dottern så mycket jag bara kan och hinner. Så om ni inte ser mig här så ofta så förstår ni varför; jag har viktigare saker för mig.

6 kommentarer:

Josefine sa...

Det kanske inte är så att Emma direkt lider av att du är borta. Hon har en närvarande pappa att vara med och är fortfarande inte hos dagmamman särskilt mycket. Kanske hade Emma bara en dålig dag, kanske hon har en period av något slag (det finns ju alla möjliga slags perioder de ska gå igen). Kanske är det du som lider mer av eran separation? Kanske Emma märker att du tycker det är jobbigt och så blir det jobbigt för henne för att hon inte vill att du ska vara ledsen?

Du har inte länge kvar på dina studier. Du har stora löneökningar i sikte och när du har rott det i hamn kan du jobba skitlite och ändå bli rik. Antingen gör du som mäster Juul säger och slänger det dåliga samvetet överbord och pluggar färdigt medan Emma är med sin pappa - eller så minskar du på studierna och väntar på att nästa våg av studielusta infinner sig.

Tänker jag mig.

Ewa sa...

Det låter onekligen som om du har fullt upp! Jag hoppas att du får ihop det så att det fungerar för alla inblandade samt ekonomin.

Anne sa...

Tack för de värmande orden! Nej, att minska på studierna känns inte aktuellt. Jag läser bara två kurser den här terminen och tänker mig samma tempo nästa termin, och om jag minskar till en kurs skulle det ta väldigt mycket längre tid att bli klar med tanke på att vi planerar ett till barn till nästa vår om allt går som vi tänkt.

Kanske är det bara en fas, jag hoppas verkligen att det är så. Emma är väldigt mammig på kvällarna och om hon vaknar på natten, då säger Ronnie att hon ibland är jätteledsen och ropar på mig. Och det känns så klart inte alls bra. Men jag hoppas att hon med tiden ska godta att Ronnie funkar lika bra på natten som jag. Vi får se.

Emma sa...

Kämpa på. Det är klart att Emma reagerar när det blir så stora förändringar i hennes vardag. Vem skulle inte göra det. Jag tror som Josefine att hon inte far illa av det utan att det är en reaktion på nya rutiner o.s.v. och som du skrev, det har dessutom varit en vecka som har varit ännu mer ovanlig än normalt.

jyttelisa sa...

Tycker också att du ska fortsätta ditt pluggande som hittills. Men är helt ense med dig att du kann skippa datan till fördel för Emma när du inte pluggar och är hemma.Det har varit en vecka så helt annorlunda än vanligt för Emma så det är inte märkligt att hun blir mycket mammig.Det kanske var både gott och ont att hun inte var hos dagmamman när vi var där.Det är trots allt jobbigt för ett barn i hennes ålder plötsligt att ha allas fulla uppmärksamhet 24 timmar i dygnet.När vi kommer till påsk kanske det änddå är bra att Hun är som vanligt hos Iris. Vi har ju änddå alla påskdagarna.Då kanske det blir lättare för henne.Jg säger inte att det var dåligt att hun inte var hos Iris. Vi njöt ju i alla fall att vara med henne. Men det var nog för mycket för Emma att skulle förhålla sig till så många vuxna på en gång.Jag tror helt säkert att när det gått nån vecka så har hun kommit inn i den vanliga rutinen igen och då kommer det att bli bättre.Kram Jytte.

Marilene sa...

Visst är det tufft att lämna sina barn. Jag känner igen avskedsscenen och det brutna mammahjärtat som obevekligen blir följden av att lämna sitt gråtande barn.
Men man gör det ju för deras skull också. Som Josefine sa, du kommer att kunna välja annorlunda sedan. Det är en kort period för att få det bättre i längden. Barnen förlåter oss nog. Och man får prioritera kvalitetstid framför allt annat. Tro mig, städning har aldrig varit så långt ner på priolistan som sedan jag började jobba...skiten ligger kvar medan ungarna växer upp alltför fort.