Maken till dottern: Kan du säga "Ich liebe dich"?
Dottern: Isch libe disch.
Maken och jag: Ja, du kan prata tyska!
Jag: Kan du säga "Je t'aime"?
Dottern: Sötääm.
Maken och jag: Och franska också. Vilken språkbegåvning du är!
Jag: Kan du säga "jeg elsker dig"?
Dottern: Jajjälskadajj.
Jag: Och danska också! Mitt modersmål! Kan du säga "rød grød med fløde på"?
Dottern: Rröhrrkrööhrrharrlöhrrharr (otydligt, skorrande nonsens).
Danska är ett svårt språk, även om man har femtio procent danska gener.
torsdag 29 april 2010
måndag 26 april 2010
Pekkas fik
På gymnasiet i Pajala finns det ett fik. På min tid sköttes fiket av en man som heter Peter men kallades för Pekka som alla tornedalingar som heter Peter kallas. Pekka gillade absolut inte sitt jobb. Han var lönebidragsanställd eftersom han var blind på ena ögat sedan en skottskada i lumpen och gjorde bara precis det han skulle.
Pekka var alltså urless på sitt jobb. Varje morgon var han ålagd att breda smörgåsar åt alla hungriga elever. Han slängde upp ett gäng tekakor från Korpisbageriet, kletade på lite smör, tog fram skinka och hamburgerkött och slängde på pålägget ungefär som man kastar frisbees, men inte med någon större pricksäkerhet. Sedan osthyvlade han gurka ungefär över det området där mackorna låg och om han kände sig särskilt energisk åkte det dit en liten bit tomat på kanten.
När man skulle betala var det inte tal om några artighetsfraser av typen "var det bra så?" eller "det blir sju kronor, tack". Pekka muttrade bara fram antalet kronor han önskade ("sju") och räckte ut handen. Kaffet kostade tre spänn koppen (inklusive påtår och tretår) och hade man bara två kronor kunde det räcka det med. Pekka orkade helt enkelt inte bry sig särskilt hårt.
Vid slutet av varje termin sade Pekka stensäkert att nästa termin skulle han inte vara kvar. Nä, minsann, då skulle det vara en ny stjärna som bredde mackor. Och vid varje termins början stod han där i kassan, om möjligt ännu mer desillusionerad än förut. Vi skrattade gott åt hans elände, som de oempatiska skitstövlarna till tonåringar vi var.
Sista våren jag bodde i Pajala var jag arbetslös och fick ungdomspraktik på Pekkas fik. Jag anlände första dagen med stora ambitioner, jag tänkte revolutionera smörgåsmakandet. Jag föreslog Pekka att vi skulle köpa in mer pålägg, få lite variation i tekaksutbudet. "Vaddå för pålägg?" undrade han med misstrogen ton. Jag föreslog lite ost och kanske leverpastej. "Du kan få köpa ost om du gör mackorna, men leverpastej blir det fan inte, det smular för mycket". Så var det med det. I ungefär en vecka serverades följdaktligen tre sorters tekakor i Pekkas fik: tekakor med skinka, tekakor med hamburgerkött och tekakor med ost. Veckan därpå var ostmackorna borta och jag lika desillusionerad som Pekka.
Vi spenderade dagarna sittande med varsin tidning (tidningarna var egentligen till för eleverna men de fick inte läsa dem förrän vi var klara med dem) bakom kassan, suckandes varje gång vi blev avbrutna av någon som ville köpa något. Varje lunch försvann Pekka till Bykrogens källare för att pröva lyckan på Blackjack-maskinerna. Ibland kom han tillbaka glad i hågen över att ha vunnit en slant, men oftast muttrade han över sin otur.
Samma vecka som skolavslutningen ägde rum berättade Pekka att vi skulle jobba ett par dagar under kommande vecka, fiket skulle städas inför sommarlovet. Han ojade sig över den jobbiga arbetsuppgiften och sade att det brukade ta minst tre dagar och var jobbigt utav bara helevetti. Jag hade ingen lust att städa i tre dagar så jag gnodde på som en galning på måndagen medan Pekka tog det lilla lugna; torkade ett skåp, gick ut och rökte, torkade en bänk, gick ut och rökte, diskade en kaffepanna, gick ut och rökte, ja, ni fattar.
När dagen var slut var fiket skinande rent och Pekka sken som en sol över det faktum att vi var klara så fort. "Så här kort tid har det fan aldrig tagit" myste han och erbjöd mig som tack att ta med mig en massa chokladbiskvier samt alla de överblivna tekakorna hem. Jag tog emot den generösa gåvan och travade hem med den i en tunn, vit soppåse i den underbara, tornedalska försommaren.
Det var tider det.
Pekka var alltså urless på sitt jobb. Varje morgon var han ålagd att breda smörgåsar åt alla hungriga elever. Han slängde upp ett gäng tekakor från Korpisbageriet, kletade på lite smör, tog fram skinka och hamburgerkött och slängde på pålägget ungefär som man kastar frisbees, men inte med någon större pricksäkerhet. Sedan osthyvlade han gurka ungefär över det området där mackorna låg och om han kände sig särskilt energisk åkte det dit en liten bit tomat på kanten.
När man skulle betala var det inte tal om några artighetsfraser av typen "var det bra så?" eller "det blir sju kronor, tack". Pekka muttrade bara fram antalet kronor han önskade ("sju") och räckte ut handen. Kaffet kostade tre spänn koppen (inklusive påtår och tretår) och hade man bara två kronor kunde det räcka det med. Pekka orkade helt enkelt inte bry sig särskilt hårt.
Vid slutet av varje termin sade Pekka stensäkert att nästa termin skulle han inte vara kvar. Nä, minsann, då skulle det vara en ny stjärna som bredde mackor. Och vid varje termins början stod han där i kassan, om möjligt ännu mer desillusionerad än förut. Vi skrattade gott åt hans elände, som de oempatiska skitstövlarna till tonåringar vi var.
Sista våren jag bodde i Pajala var jag arbetslös och fick ungdomspraktik på Pekkas fik. Jag anlände första dagen med stora ambitioner, jag tänkte revolutionera smörgåsmakandet. Jag föreslog Pekka att vi skulle köpa in mer pålägg, få lite variation i tekaksutbudet. "Vaddå för pålägg?" undrade han med misstrogen ton. Jag föreslog lite ost och kanske leverpastej. "Du kan få köpa ost om du gör mackorna, men leverpastej blir det fan inte, det smular för mycket". Så var det med det. I ungefär en vecka serverades följdaktligen tre sorters tekakor i Pekkas fik: tekakor med skinka, tekakor med hamburgerkött och tekakor med ost. Veckan därpå var ostmackorna borta och jag lika desillusionerad som Pekka.
Vi spenderade dagarna sittande med varsin tidning (tidningarna var egentligen till för eleverna men de fick inte läsa dem förrän vi var klara med dem) bakom kassan, suckandes varje gång vi blev avbrutna av någon som ville köpa något. Varje lunch försvann Pekka till Bykrogens källare för att pröva lyckan på Blackjack-maskinerna. Ibland kom han tillbaka glad i hågen över att ha vunnit en slant, men oftast muttrade han över sin otur.
Samma vecka som skolavslutningen ägde rum berättade Pekka att vi skulle jobba ett par dagar under kommande vecka, fiket skulle städas inför sommarlovet. Han ojade sig över den jobbiga arbetsuppgiften och sade att det brukade ta minst tre dagar och var jobbigt utav bara helevetti. Jag hade ingen lust att städa i tre dagar så jag gnodde på som en galning på måndagen medan Pekka tog det lilla lugna; torkade ett skåp, gick ut och rökte, torkade en bänk, gick ut och rökte, diskade en kaffepanna, gick ut och rökte, ja, ni fattar.
När dagen var slut var fiket skinande rent och Pekka sken som en sol över det faktum att vi var klara så fort. "Så här kort tid har det fan aldrig tagit" myste han och erbjöd mig som tack att ta med mig en massa chokladbiskvier samt alla de överblivna tekakorna hem. Jag tog emot den generösa gåvan och travade hem med den i en tunn, vit soppåse i den underbara, tornedalska försommaren.
Det var tider det.
Träbröllop
På fredag har vi träbröllop, det har man tydligen när man har varit gifta i fem år. Det ska firas med en natt på samma hotell där bröllopsnatten firades, på hotel Uman. Den gången ramlade vi in kring ett på natten, knatade in i relaxen och fick skäll av nattportieren för att vi var där efter att den stängt, satt och sippade whiskeyn vi fått i bröllopspresent på rummet och somnade helt utmattade.
Den här gången tänker vi njuta lite mer av hotellbesöket. Vi ska gå ut och äta gott, men sedan ska vi bara sitta och gotta oss i bastun och slappa i de nybäddade sängarna, förse oss ur kvällsbuffén och mysamysamysa. Och på morgonen ska vi äta hotellfrukost tills vi nästan spricker. Jag älskar hotellfrukost.
Det känns som ett ståndsmässigt firande.
Den här gången tänker vi njuta lite mer av hotellbesöket. Vi ska gå ut och äta gott, men sedan ska vi bara sitta och gotta oss i bastun och slappa i de nybäddade sängarna, förse oss ur kvällsbuffén och mysamysamysa. Och på morgonen ska vi äta hotellfrukost tills vi nästan spricker. Jag älskar hotellfrukost.
Det känns som ett ståndsmässigt firande.
Upptrappning i kampen mot kilona
Kommer ni ihåg att jag var så lycklig när jag ställde mig på vågen för ett tag sen? Sedan den nionde april har jag knappt gått ner ett endaste gram. Eller jo, ett par hundra gram eller så har försvunnit, men det känns riktigt surt att det inte hänt mer.
Jag har ju hört talas om att det kommer platåfaser i viktminskning, men jag var på en platåfas just före den vägningen då jag stod och stampade på samma vikt i flera veckor, så jag tycker att det borde kunna sätta fart nu.
Det handlar inte om att jag har fuskat, för det har jag inte gjort, inte en endaste liten gång. Jag har varit väldigt, väldigt duktig. Dessutom har jag börjat cykla till jobbet och det brukar visa sig rätt omgående i form av en förlust på ett eller ett par kilo. Men icke.
Så nu har jag tagit till hårdhandskarna mot fettdepåerna. Jag har börjat träna en kvart om dagen enligt Paolo Robertos recept. Varje dag skuttar jag runt här och flåsar och svettas. Jag har till och med fått maken att börja, så vi svettas tillsammans. Dessutom rör jag på mig mer än någonsin på praktiken på äldreboendet, jag tycker jag springer runt precis hela tiden där.
Om det här inte fungerar vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Börja springa i ren desperation?
Jag har ju hört talas om att det kommer platåfaser i viktminskning, men jag var på en platåfas just före den vägningen då jag stod och stampade på samma vikt i flera veckor, så jag tycker att det borde kunna sätta fart nu.
Det handlar inte om att jag har fuskat, för det har jag inte gjort, inte en endaste liten gång. Jag har varit väldigt, väldigt duktig. Dessutom har jag börjat cykla till jobbet och det brukar visa sig rätt omgående i form av en förlust på ett eller ett par kilo. Men icke.
Så nu har jag tagit till hårdhandskarna mot fettdepåerna. Jag har börjat träna en kvart om dagen enligt Paolo Robertos recept. Varje dag skuttar jag runt här och flåsar och svettas. Jag har till och med fått maken att börja, så vi svettas tillsammans. Dessutom rör jag på mig mer än någonsin på praktiken på äldreboendet, jag tycker jag springer runt precis hela tiden där.
Om det här inte fungerar vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Börja springa i ren desperation?
onsdag 21 april 2010
I skymundan
Fem minuter innan jag fick telefonsamtalet om att min farmor var död läste jag ett mail där det stod att jag fått MVG i "Människan socialt och kulturellt".
Jag skrev provet i fredags, skrev i vanlig ordning vansinnigt mycket (nitton och en halv sida) och vansinnigt länge (2 h 58 min, man fick inte skriva i mer än tre timmar). Det var ett sånt där jobbigt prov med särskilda frågor för G, VG och MVG. När jag väl kom till MVG-frågorna var det bara en halv timme kvar, så jag hade rätt mycket panik. Men det gick alltså vägen, och jag slapp bryta trenden betygsmässigt.
Det var alltså tvära kast från jätteglad över betyget till jätteledsen över dödsbudet. Fortfarande känns betyget rätt ovidkommande att berätta om i det stora hela, men jag är ändå lite nöjd trots allt och ville skryta en smula.
Jag skrev provet i fredags, skrev i vanlig ordning vansinnigt mycket (nitton och en halv sida) och vansinnigt länge (2 h 58 min, man fick inte skriva i mer än tre timmar). Det var ett sånt där jobbigt prov med särskilda frågor för G, VG och MVG. När jag väl kom till MVG-frågorna var det bara en halv timme kvar, så jag hade rätt mycket panik. Men det gick alltså vägen, och jag slapp bryta trenden betygsmässigt.
Det var alltså tvära kast från jätteglad över betyget till jätteledsen över dödsbudet. Fortfarande känns betyget rätt ovidkommande att berätta om i det stora hela, men jag är ändå lite nöjd trots allt och ville skryta en smula.
måndag 19 april 2010
In memoriam
Idag dog min farmor. Min bedstemor (det mysigare danska ordet för farmor/mormor). Hon var den sista av mina mor- och farföräldrar som försvann från oss. Men egentligen försvann hon i själen för flera år sedan när demensen sakta men säkert tog hennes personlighet ifrån henne. Jag träffade henne senast för tre år sedan och då insåg jag att min bedstemor var så gott som borta redan.
Jag känner mig ledsen över att jag förutom den gången för tre år sedan inte träffat henne överhuvudtaget sedan 1998. Det var för länge. Jag var ung och insåg inte att alla de jag älskar är dödliga och ville inte kännas vid att jag skulle ta chansen medan jag hade den. Men det går inte att göra om på nu.
Mina minnen av min bedstemor är många och spretiga och härrör allihop från min barndom.
Bedstemor som...
...alltid hade på sig kjolar och blusar som hon sytt själv.
...stod i det lilla beredningsköket i huset på Grønskiftet 23 och kokade världens godaste varma choklad.
...lät mig leka med hennes pyttesmå miniatyrgrytor och små virkade dockor men bestämt förbjöd mig att leka med de fina dockorna i vitrinskåpet.
...lärde mig brodera, sy lapptäcken, knyppla, sticka, virka.
...förklarade hur man får kaktusar att blomma och stolt visade fram sin orkidésamling.
...satt mitt emot bedstefar vid köksbordet och läste Berlingske en söndagmorgon.
...tog en inbrottstjuv på bar gärning och sprang efter honom och höll fast honom i foten när han försökte fly genom häcken tills han släppte väskan med stöldgodset.
...lärde mig att om man går ensam på en väg och är jätterädd ska man stampa hårt med fötterna och ropa "här kommer jag och mina tio starka bröder!".
...tog med mig till hörnet där jag ramlade och stukade foten och sade till mig att spotta på den förrädiska plattan jag snubblat på.
...köpte och sparade ett paket bindor i en byrålåda ifall jag skulle vara där när jag fick min första mens. Det var jag inte, men jag är tacksam för omtanken.
...sydde en jättefin, röd manchesterklänning till mig när jag var sju år.
...hatade nyårsafton och fyrverkerier för att det påminde henne om tyskarnas skott under ockupationen. Och hon lät oss aldrig glömma att alla problem är bagateller jämfört med vad som hände under andra världskriget. Vilket i och för sig är sant.
...läste och läste och läste. Gick kvällskurser och lärde sig franska och italienska. Hon lade en stor ära i att vara allmänbildad. Den genen delar jag med henne.
...som hade tusen fascinerande berättelser som hon vägrade berätta. Och dem får jag aldrig höra. Det är det som smärtar mest.
Jag känner mig ledsen över att jag förutom den gången för tre år sedan inte träffat henne överhuvudtaget sedan 1998. Det var för länge. Jag var ung och insåg inte att alla de jag älskar är dödliga och ville inte kännas vid att jag skulle ta chansen medan jag hade den. Men det går inte att göra om på nu.
Mina minnen av min bedstemor är många och spretiga och härrör allihop från min barndom.
Bedstemor som...
...alltid hade på sig kjolar och blusar som hon sytt själv.
...stod i det lilla beredningsköket i huset på Grønskiftet 23 och kokade världens godaste varma choklad.
...lät mig leka med hennes pyttesmå miniatyrgrytor och små virkade dockor men bestämt förbjöd mig att leka med de fina dockorna i vitrinskåpet.
...lärde mig brodera, sy lapptäcken, knyppla, sticka, virka.
...förklarade hur man får kaktusar att blomma och stolt visade fram sin orkidésamling.
...satt mitt emot bedstefar vid köksbordet och läste Berlingske en söndagmorgon.
...tog en inbrottstjuv på bar gärning och sprang efter honom och höll fast honom i foten när han försökte fly genom häcken tills han släppte väskan med stöldgodset.
...lärde mig att om man går ensam på en väg och är jätterädd ska man stampa hårt med fötterna och ropa "här kommer jag och mina tio starka bröder!".
...tog med mig till hörnet där jag ramlade och stukade foten och sade till mig att spotta på den förrädiska plattan jag snubblat på.
...köpte och sparade ett paket bindor i en byrålåda ifall jag skulle vara där när jag fick min första mens. Det var jag inte, men jag är tacksam för omtanken.
...sydde en jättefin, röd manchesterklänning till mig när jag var sju år.
...hatade nyårsafton och fyrverkerier för att det påminde henne om tyskarnas skott under ockupationen. Och hon lät oss aldrig glömma att alla problem är bagateller jämfört med vad som hände under andra världskriget. Vilket i och för sig är sant.
...läste och läste och läste. Gick kvällskurser och lärde sig franska och italienska. Hon lade en stor ära i att vara allmänbildad. Den genen delar jag med henne.
...som hade tusen fascinerande berättelser som hon vägrade berätta. Och dem får jag aldrig höra. Det är det som smärtar mest.
fredag 16 april 2010
Våran stora, lilla tjej
I kväll hände det igen, dottern överraskade oss med ett språng i sin utveckling. Jag var på jobbet, så maken var ensamt vittne till stordådet, men här följer en resumé av hans berättelse:
Han låg på soffan och blundade lite när dottern helt plötsligt säger: "pappa, jag är trött. Nu går jag och lägger mig." "Godnatt", säger maken och väntar sig att hon ska be honom följa med upp och läsa henne till sömns som vanligt. Men icke, hon gör precis som hon sagt, går upp för trappan, ropar "Godnatt pappa" och det nästa han hör är att hon goar in sig i täcket där uppe i sin säng och så hörs det inget mer.
När jag kom hem en kvart senare sov hon som en liten spädgris.
Som sagt, mitt barn verkar inte behöva lära sig någonting, hon gör saker själv när hon vill helt utan förvarning, det har hon gjort ända sedan hon som nybakad ettåring knuffade bort matningsskeden, tog sin egen och började äta själv.
Maken och jag har funderat fram och tillbaka på hur vi ska lära henne att somna själv, vi har provat att gå ut i olika skeden i insomnandet, vi har köpt in Emil i Lönneberga på ljudbok för att hon skulle få lyssna på det efter att vi gått och känna sig trygg med Astrids snälla röst, men inget har funkat. Förrän nu, och vi har inte gjort ett dugg. Hon tog beslutet helt själv.
Och så minns jag plötsligt mina fina gudbarnsflickor som en kväll sade till sin mamma att i kväll skulle de natta sig själva och inser att jag inte borde vara förvånad alls.
P.S. Hon hade tagit på sig nattlinnet själv, till och med. Åt rätt håll. Den här mamman är djupt imponerad och en smula orolig över att hennes lilla plös håller på att bli stor alldeles för fort.
Han låg på soffan och blundade lite när dottern helt plötsligt säger: "pappa, jag är trött. Nu går jag och lägger mig." "Godnatt", säger maken och väntar sig att hon ska be honom följa med upp och läsa henne till sömns som vanligt. Men icke, hon gör precis som hon sagt, går upp för trappan, ropar "Godnatt pappa" och det nästa han hör är att hon goar in sig i täcket där uppe i sin säng och så hörs det inget mer.
När jag kom hem en kvart senare sov hon som en liten spädgris.
Som sagt, mitt barn verkar inte behöva lära sig någonting, hon gör saker själv när hon vill helt utan förvarning, det har hon gjort ända sedan hon som nybakad ettåring knuffade bort matningsskeden, tog sin egen och började äta själv.
Maken och jag har funderat fram och tillbaka på hur vi ska lära henne att somna själv, vi har provat att gå ut i olika skeden i insomnandet, vi har köpt in Emil i Lönneberga på ljudbok för att hon skulle få lyssna på det efter att vi gått och känna sig trygg med Astrids snälla röst, men inget har funkat. Förrän nu, och vi har inte gjort ett dugg. Hon tog beslutet helt själv.
Och så minns jag plötsligt mina fina gudbarnsflickor som en kväll sade till sin mamma att i kväll skulle de natta sig själva och inser att jag inte borde vara förvånad alls.
P.S. Hon hade tagit på sig nattlinnet själv, till och med. Åt rätt håll. Den här mamman är djupt imponerad och en smula orolig över att hennes lilla plös håller på att bli stor alldeles för fort.
torsdag 15 april 2010
onsdag 14 april 2010
Det värmde en 30-årig kvinnas hjärta
- Mamma, du är vacker!
- Tack, gumman, vad snäll du är. Jag tycker du är vacker.
- Men du är vackrast!
- Tack, gumman, vad snäll du är. Jag tycker du är vacker.
- Men du är vackrast!
Ibland är det svårt att låta bli att skratta
- Mamma, jag vill ha en mammoped!
- Nej, tyvärr, du får åka trehjuling ett tag till. Moped får man inte köra förrän man är femton.
- Jag är tretton år!
- Nej, du är tre. Så du får tyvärr nöja dig med trehjulingen ett tag till.
- Jag vill rida på kanel!
- Jag tror inte det går, det är dåligt om kameler i den här stan.
Dottern spanar in innehållet i grytorna på spisen.
- Åååh! Jaaa! Söttbullar å rackaroner!
- Pappa ska på fica och handla.
- Titta mamma! Titta vad många stelökon ekorren har! (ära och berömmelse till den som gissar vad hon menade med det).
- Nej, tyvärr, du får åka trehjuling ett tag till. Moped får man inte köra förrän man är femton.
- Jag är tretton år!
- Nej, du är tre. Så du får tyvärr nöja dig med trehjulingen ett tag till.
- Jag vill rida på kanel!
- Jag tror inte det går, det är dåligt om kameler i den här stan.
Dottern spanar in innehållet i grytorna på spisen.
- Åååh! Jaaa! Söttbullar å rackaroner!
- Pappa ska på fica och handla.
- Titta mamma! Titta vad många stelökon ekorren har! (ära och berömmelse till den som gissar vad hon menade med det).
söndag 11 april 2010
Maaammaaa, jag är färdig!
Från en dag till en annan har dottern börjat gå på toaletten. Förra veckan kunde vi sitta där inne och sjunga och läsa böcker i en halvtimme i stöten tio gånger om dagen och det hände absolut ingenting, bara för att två minuter senare hända mitt på golvet. I förrgår sade dottern plötsligt "jag är kissnödig" och så gick hon på toaletten och gjorde vad hon skulle som om hon aldrig gjort annat.
Min tro på att barn utvecklas i den takt de gör oavsett hur mycket vi försöker skynda på dem har härmed förstärkts. Det är klart att man kan nöta och träna tills man blir blå i ansiktet för att "lära" sina barn att gå/äta själva/kissa på toaletten/klä på sig osv. Men jag tror inte att det gör att barnen lär sig snabbare och jag tror absolut inte att det är nödvändigt. Jag tror på att ge barnet förutsättningarna; köpa en läragåvagn, lägga fram en sked, förklara hur pottan funkar, inte klä på barnet per automatik utan uppmuntra till att pröva själv. Sedan kan man inte göra så mycket mer. Det kommer när det kommer. Jag är övertygad om att barn har en inneboende vilja att lära sig saker och det kommer de att göra bara de har förutsättningarna för det och tron på att de klarar av det.
Min tro på att barn utvecklas i den takt de gör oavsett hur mycket vi försöker skynda på dem har härmed förstärkts. Det är klart att man kan nöta och träna tills man blir blå i ansiktet för att "lära" sina barn att gå/äta själva/kissa på toaletten/klä på sig osv. Men jag tror inte att det gör att barnen lär sig snabbare och jag tror absolut inte att det är nödvändigt. Jag tror på att ge barnet förutsättningarna; köpa en läragåvagn, lägga fram en sked, förklara hur pottan funkar, inte klä på barnet per automatik utan uppmuntra till att pröva själv. Sedan kan man inte göra så mycket mer. Det kommer när det kommer. Jag är övertygad om att barn har en inneboende vilja att lära sig saker och det kommer de att göra bara de har förutsättningarna för det och tron på att de klarar av det.
Hälsan själv - om man bortser från igår alltså
Igår var jag på femtioårskalas. En jobbarkompis fyllde år och det var en väldigt trevlig tillställning. Faktiskt så trevlig att jag inte kom i säng förrän halv fyra i morse.
I morse var maken en riktig ängel och lät mig få sovmorgon till tio, sedan bussade han dottern på mig och då var det bara att stiga upp. Nu har han åkt iväg på photoshoot med bandet (det är sånt rockstjärnor pysslar med på söndagarna, tydligen, jag är inte så insatt) och jag är ensam med dottern.
Förr om åren (innan jag fick barn) var hela dagen förstörd dagen efter en fest. Jag låg som en klubbad säl och sov tills nästan hela dagen gått, sedan masade jag mig upp och hämtade pizza och svullade den med o'boy framför en film för att sedan sova ännu mer.
Idag är inte en sån dag. Jag har varit ute i solen med dottern och fotat henne när hon blåste såpbubblor samt kört henne jättefort fram och tillbaka på trehjulingen. I stället för pizza har jag ätit gröt med linfrön och kanel, ett ägg och en hårdbrödmacka med avocado. Just nu sitter jag med en kopp grönt te som ska neutralisera lite fria radikaler i mitt blod. Lite trött är jag fortfarande, men i övrigt känner jag inte av några men av gårdagen.
Jag vet att mitt yngre jag hade hatat mig och tyckt att jag är en präktig hurtbulle, och det kanske jag är också.Men det känns fantastiskt.
I morse var maken en riktig ängel och lät mig få sovmorgon till tio, sedan bussade han dottern på mig och då var det bara att stiga upp. Nu har han åkt iväg på photoshoot med bandet (det är sånt rockstjärnor pysslar med på söndagarna, tydligen, jag är inte så insatt) och jag är ensam med dottern.
Förr om åren (innan jag fick barn) var hela dagen förstörd dagen efter en fest. Jag låg som en klubbad säl och sov tills nästan hela dagen gått, sedan masade jag mig upp och hämtade pizza och svullade den med o'boy framför en film för att sedan sova ännu mer.
Idag är inte en sån dag. Jag har varit ute i solen med dottern och fotat henne när hon blåste såpbubblor samt kört henne jättefort fram och tillbaka på trehjulingen. I stället för pizza har jag ätit gröt med linfrön och kanel, ett ägg och en hårdbrödmacka med avocado. Just nu sitter jag med en kopp grönt te som ska neutralisera lite fria radikaler i mitt blod. Lite trött är jag fortfarande, men i övrigt känner jag inte av några men av gårdagen.
Jag vet att mitt yngre jag hade hatat mig och tyckt att jag är en präktig hurtbulle, och det kanske jag är också.Men det känns fantastiskt.
fredag 9 april 2010
Miljöskadad
Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag tror det beror på att jag har levt länge med en man som spelar NHL '10 i stort sett varje dag. Hur som helst har jag börjat tycka att den här låten som är med i sagda spel är - för att citera sagda makes mormor - en rätt "klämmig bit". Håll till godo.
Delmål - check!
I morse var det roligt att ställa sig på vågen. Egentligen är det inte officiell vägning förrän i morgon, men jag kan aldrig vänta så jag ställer mig på den i stort sett varje morgon. Och i morse var jag som sagt glad över vad jag såg.
Jag har äntligen passerat 80-strecket och därmed uppnått mitt första delmål. Sammanlagt åtta kilo har försvunnit från min kropp sedan nyår, och jag saknar dem inte det minsta. Det ska firas med okontrollerat frosseri på kollegas femtioårsfest i morgon.
Jag har äntligen passerat 80-strecket och därmed uppnått mitt första delmål. Sammanlagt åtta kilo har försvunnit från min kropp sedan nyår, och jag saknar dem inte det minsta. Det ska firas med okontrollerat frosseri på kollegas femtioårsfest i morgon.
En hälsning
Idag begravs min bästa väns syster. Hon har varit sjuk i hela sitt liv i en medfödd sjukdom, och att hon blev så gammal som hon blev var ingenting hennes familj ens vågade drömma om när hon föddes. Likväl är sorgen och saknaden förstås oändlig.
Jag vill härmed skicka en hälsning till min vän på denna sorgens dag och en hälsning och en förhoppning om en god resa till A.
Jag vill härmed skicka en hälsning till min vän på denna sorgens dag och en hälsning och en förhoppning om en god resa till A.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)