fredag 16 april 2010

Våran stora, lilla tjej

I kväll hände det igen, dottern överraskade oss med ett språng i sin utveckling. Jag var på jobbet, så maken var ensamt vittne till stordådet, men här följer en resumé av hans berättelse:

Han låg på soffan och blundade lite när dottern helt plötsligt säger: "pappa, jag är trött. Nu går jag och lägger mig." "Godnatt", säger maken och väntar sig att hon ska be honom följa med upp och läsa henne till sömns som vanligt. Men icke, hon gör precis som hon sagt, går upp för trappan, ropar "Godnatt pappa" och det nästa han hör är att hon goar in sig i täcket där uppe i sin säng och så hörs det inget mer.

När jag kom hem en kvart senare sov hon som en liten spädgris.

Som sagt, mitt barn verkar inte behöva lära sig någonting, hon gör saker själv när hon vill helt utan förvarning, det har hon gjort ända sedan hon som nybakad ettåring knuffade bort matningsskeden, tog sin egen och började äta själv. 

Maken och jag har funderat fram och tillbaka på hur vi ska lära henne att somna själv, vi har provat att gå ut i olika skeden i insomnandet, vi har köpt in Emil i Lönneberga på ljudbok för att hon skulle få lyssna på det efter att vi gått och känna sig trygg med Astrids snälla röst, men inget har funkat. Förrän nu, och vi har inte gjort ett dugg. Hon tog beslutet helt själv.

Och så minns jag plötsligt mina fina gudbarnsflickor som en kväll sade till sin mamma att i kväll skulle de natta sig själva och inser att jag inte borde vara förvånad alls.


P.S. Hon hade tagit på sig nattlinnet själv, till och med. Åt rätt håll. Den här mamman är djupt imponerad och en smula orolig över att hennes lilla plös håller på att bli stor alldeles för fort.

1 kommentar:

bedstefarLars sa...

Nog är barn underbara, som förälder njuter man av varje utveckling och glädjas åt den, det gäller än mera för barnbarn som ju enligt namnet är ens barn dubbeltupp. Kram Bedstefar.