Ofta oroar jag mig som förälder för om jag gör rätt. Vilka spår kommer den här handlingen eller de här orden att sätta i min dotter? kan jag tänka, och så klart har jag ingen aning. Det enda jag kan göra är att vänta och se resultatet när det kommer. Igår kväll var ett sådant tillfälle, och det visade sig att i just det fallet hade mina försök till uppfostran lyckats.
Dottern blev jättearg på mig vid nattningen. Hon ville ha en liten post-it-lapp som vi fått med oss från dagmamman med sig uppe i sängen, men jag var supertrött och orkade inte gå och hämta den och jag ville inte heller att hon skulle stiga upp när det faktiskt var dags att sova. Reaktionen? Dottern grät så tårarna sprutade, satte sig upp i sängen och stirrade stint på mig och utropade:
"Nu är jag jättearg! Och ledsen!"
"Jag förstår det", sade jag, "du är väldigt besviken"
"Vad betyder besviken?"
"Det är när man är ledsen för att det inte blev som man ville att det skulle bli"
"Ja! Jag är väldigt besviken! Jag tycker inte att du är snäll! Jag är jättearg på dig!"
Jag var så stolt över min dotters förmåga att uttrycka sina känslor verbalt att jag bara ville krama henne och tala om för henne hur bra hon är, fast det så klart inte var vad hon ville just då. Hellre skälla ut än slå, det är ju det jag försökt lära henne i snart fem år. Fantastiskt.
1 kommentar:
Hon är fantastisk och du är fantastisk som lär henne att sätta ord på sina känslor. Och du gjorde rätt i situationen också; hon fick respektera din gräns här, att du inte orkade hämta en lapp som faktiskt inte var nödvändig. Många gånger är det så lätt att bara hämta lappen "bara för att det ska bli tyst".
Skicka en kommentar