tisdag 24 april 2012

Födseln

Ni vet att jag var på MVC på tisdag morgon förra veckan. Ni vet att jag då var fyra centimeter öppen, att det gjordes en hinnsvepning och att ingenting sedan hände fast jag vankade runt här hemma som en osalig ande.

Ingenting hände. Fram till 01.13, när jag vaknade av att vattnet gick. 02.42, alltså en timme och tjugonio minuter senare föddes Jorunn. På golvet i vardagsrummet. Det var den korta versionen, här kommer den något utförligare:

Jag vaknade alltså av att vattnet gick. Jag vet inte varför, det gjorde inte ont, det bara rann vatten utan att jag kunde göra något åt det och jag låg där i sängen, hyfsat förvånad, och såg den blöta fläcken växa sig större och större. Vid förra förlossningen gick vattnet aldrig av sig själv utan barnmorskan tog hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på dottern. Då var vattnet svartbrunt av mekonium, men den här gången var det klart som dricksvatten, och jag kände mig väldigt lättad över det.

Jag väckte maken och berättade vad som hänt. Han gjorde sitt bästa för att piggna till medan jag ringde förlossningen för att rådfråga. Enligt samtalsloggen på min telefon ringde jag 01.14 och samtalet varade i tre minuter.

Barnmorskan frågade om jag hade värkar (vilket jag ju inte hade), om det var klart fostervatten (ja), samt om barnet var fixerat (nja, ruckbart, men det räckte visst för att det inte skulle vara någon risk för navelsträngsprolaps). Jag fick rådet att ta på en binda och återkomma vid sjutiden på morgonen om inget hände.

Jag lade alltså på luren 01.17. Maken hämtade en handduk som jag fick lägga mig på och jag ringde den tilltänkta doulan, min vän Josefine, 01.22. Vi pratade i fyra minuter, och under den tiden hann jag få mina första två värkar. De var inte särskilt långa, kanske 15-20 sekunder, men de kom som sagt under loppet av fyra minuter, och jag kände igen karaktären hos dem sedan förra gången. Med tanke på vad min barnmorska från förra graviditeten sade på efterkontrollen; nämligen att med tanke på det snabba förloppet skulle jag åka in direkt vid första värk nästa gång i stället för att vänta hemma, bestämde jag att det var dags att ringa förlossningen igen och meddela att nu var vi på väg. 01.26 ringde jag, och samtalet varade i två minuter.

Där stötte jag dock på patrull. Jag tror det blev en kommunikationsmiss mellan mig och barnmorskan; jag var i ett stressat tillstånd och tänkte inte tillräckligt klart för att berätta det väsentliga och hon ställde inte de frågor som skulle ha gett henne den informationen. Jag berättade att jag haft vattenavgång och nu fått två täta värkar, samt att jag kände igen känslan från min förra förlossning när jag fick värkar och var sex cm öppen vid inskrivningen. Barnmorskan utbröt "tror du att du har öppnat dig sex centimeter på två värkar?". "Nej, givetvis inte, men jag var fyra centimeter öppen i morse" protesterade jag.

Här borde jag så klart ha refererat min förra förlossningen i all korthet, att jag aldrig märkte av min latensfas, att jag hamnade i aktiv fas direkt, att det bara tog sex timmar från första värk till dottern var ute. Men det gjorde jag inte. I efterhand vet jag att barnmorskan, om hon fått den informationen, hade rått mig att åka in direkt. Och då hade jag gjort det, för jag ville åka in. Jag visste att mina värkar ännu inte var så långa och intensiva, men jag var rädd för hur snabbt förlossningen skulle fortskrida. Jag var rädd att inte hinna. Jag tror jag åter igen försökte säga att jag kände igen värkarna och visste hur det skulle kännas. Barnmorskan rådde mig att fortsätta tajma värkarna och åka in om de blev en minut långa, intensiva och regelbundna, minst tre stycken under tio minuter. Och så sade hon att om hon skulle vara ärlig fanns det inte plats, det fanns inga lediga salar. Men om vi kom skulle de försöka stuva om.

Här visade sig en av mina dåliga sidor: jag blev artig och snäll och kände att jag inte ville vara till besvär. Så medan maken travade runt som en osalig ande i sovrummet och muttrade "vi måste åka in, vi måste åka in NU!" ringde jag till Josefine igen. 01.30 ringde jag och vi pratade i sju minuter. Under det samtalet började värkarna intensifieras. Jag kunde inte längre prata medan de pågick, bara fokusera på att andas. Jag började själv drabbas av samma insikt som maken redan fått: det började bli bråttom, för det här gick snabbt. Men åka in och inte få plats? Hur skulle det gå då? Skulle jag föda i väntrummet? Jag kände mig villrådig; å ena sidan visste jag innerst inne att nu händer det, nu måste vi åka, å andra sidan ville jag vänta tills vi tajmat värkarna till exakt antal minuter och sekunder så vi hade något att komma med vid nästa samtal till förlossningen.

Jag avslutade samtalet med Josefine i alla fall och klädde på mig, och bad maken tajma värkarna, för nu var de för starka för att jag skulle klara att göra det själv. Nästa värk tangerade minuten och jag sade åt maken att ringa. "De kanske lyssnar mer på dig" minns jag att jag sade. 01.41 ringde han, pratade i en minut och sade i stort sett bara "nu kommer vi". Därefter ringde han taxi 01.43. 01.47 ringde en god vän till oss och berättade att det var han som fått körningen och att han var på väg.

Vi tog oss ner för trappan mellan två värkar och maken hjälpte mig på med skor och kappa. På nedervåningen fanns min mamma, som valt att sova på vår soffa ifall det skulle sätta igång efter hinnsvepningen. Hon var uppe, och sin vana trogen att använda städning som stresshantering höll hon på att fylla diskmaskinen eller något i den stilen.

01.49 ringde maken till Josefine för att meddela att nu åker vi, nu är det bestämt. 20 sekunder varade det samtalet. Sedan väntade vi, jag med tilltagande värkar. Jag halvlåg i trappan och höll i mig i räcket för glatta livet, försökte bara tackla värkarna och andas så gott jag kunde. Maken och min mamma spanade i fönstret efter taxin. Han kom, och trots att han vet var vi bor körde han för långt och fick vända.

Maken bar ut våra väskor och då hände det, första krystvärken kom. Maken fick bära in väskorna igen. Vår gode taxichaufförvän försökte förklara att han fick köra jättefort om nöden krävde, men maken skickade iväg honom och ringde 112. Klockan var då 01.57. Ambulans beställdes, maken kopplades till barnmorska och fick råd att hämta rena handdukar och lakan.

Vid det här laget hade jag lagt mig ner på golvet precis bredvid trappan. Jag minns att maken utbrast "åh nej" när jag lade mig och han insåg vad som höll på att hända.

Maken sprang upp och ner för trappan och hämtade textilier, drog av mig skor och byxor och försökte se något för att kunna rapportera till barnmorskan. Min mamma fick ta över telefonen.

Mina minnen från det här skedet är blurriga. Jag visste inte om jag fick krysta, ingen hade ju kunnat kontrollera om jag var helt öppen eller om några kanter återstod, men jag kunde inte låta bli, krystimpulserna var för starka. Jag blundade, eller höll en arm över ögonen, jag ville blockera alla störande fenomen i omgivningen och bara fokusera på att krysta rätt. Och jag vrålade. Jag har inget minne av att jag gjorde det under min första förlossning, men den här gången hördes det att jag födde, ingen tvekan om det. Att dottern inte vaknade utan sov sig igenom alltihop, trygg i sin säng, det är ett under. Jag vrålade inte av smärta, för liksom vid min första förlossning tyckte jag inte att det var lika smärtsamt under utdrivningen som under öppningsskedet, utan jag vrålade snarare för att orka, för att få ut kraft och energi, ungefär som en karateutövare vrålar i det explosiva momentet, kan jag tänka mig. Värkarna kom och det var bara att hänga med.

Maken försökte se om barnet var på väg, min mamma skällde ut vem det nu är var hon hade i luren för att ambulansen aldrig kom, jag röt att jag försökte föda och ville ha lugn och ro.

25 minuter efter att maken ringt upp SOS alarm , 02.22, kom ambulansen och min mamma lade på luren. Det var som om två änglar kom in genom dörren. Min mamma fick gå ut i köket och sätta sig och andas. Maken fick släppa ansvaret över en situation han inte kände var något han ville ha ansvar för, utan han fick sitta vid mitt huvud och hålla mig i handen och heja på, vilket var hans jobb i egenskap av blivande fader. Jag kände tryggheten i att någon fanns på plats med kompetens och utrustning ifall något skulle hända. Särskilt minns jag att den ena ambulanskillen frågade den andra om han fått med sugutrustningen in, och den andre svarade jakande. Först då insåg jag hur rädd jag varit att detta barn liksom dottern skulle ha lungorna fulla av fostervatten och slem vid födseln. Vilken otrolig lättnad det var att höra det meningsutbytet.

Även ambulanspersonalen hade kontakt med barnmorska på förlossningen och tillsammans kom vi överens om att vi skulle stanna hemma tills förlossningen var över i stället för att jag skulle ligga och krysta skumpande på en bår. Jag frågade om de hade någon form av utrustning för att kontrollera om barnet mådde bra, vilket de inte hade. Men jag fick svaret att jag snart skulle få se mitt barn och att allt skulle gå bra.

Jag fick äntligen ligga på sidan i stället för halvt på rygg som jag gjort ditintills, en av ambulanskillarna höll i mitt ben som stöd och jag kände att jag kunde krysta mycket mer effektivt. Jag kände barnets huvud tydligt och snart fick jag höra att nu var det inte mycket kvar. Och plötsligt kom hon ut, Jorunn, den ena ambulanskillen tog emot henne, hon skrek, jag frågade om hon mådde bra. Och det gjorde hon. Maken klippte navelsträngen, hon kom upp på mitt bröst, hon andades så fint och hon var så otroligt fin. Hon fick på sig en liten mössa som det stod "Seger huva Ume Ambulans" på och en massa handdukar och filtar. Jag frågade om någon kommit ihåg att kolla klockslag när hon föddes, ena ambulanskillen tittade på sin klocka och sade "hon har varit ute i typ två minuter, vi säger 02.42."

Vi fick tillsammans upp mig på båren och så for vi iväg till förlossningen. Det var snö ute men i ambulansen var värmen på max och det blev trots allt en ganska trevlig färd.

På förlossningen väntade Josefine och två barnmorskor. Jag blev sydd, Jorunn blev vägd och mätt, vi fick Brickan, jag fick duscha. Vi gjorde ett kort gästspel på BB fram till lunch, eftersom det var så fullt där att till och med plastbaljorna till bebisarna tog slut.

Så gick det till, sett från mitt perspektiv. Allt det här är dock inte mina egna minnen, jag har varit tvungen att be maken berätta för mig vad som hände eftersom jag var så inne i min egen lilla värkfyllda, ansträngda bubbla och inte vare sig kunde eller ville uppfatta något från omvärlden.

Jag hade aldrig trott att andra förlossningen skulle lämna ett häftigare minne efter sig än den första, men så blev fallet. Föda hemma i vardagsrummet, utan smärtlindring, helt naturligt med mina egna instinkter som enda vägledning - jag kände mig som superwoman de första dagarna. I efterhand har tankar av typen "tänk om" dykt upp.

Jag har även börjat fundera över vad jag borde ha sagt och gjort för att vi skulle ha hunnit in. Här har det blivit viktigt att i brist på journal pussla ihop förloppet med hjälp av telefonernas samtalslistor. Jag inser att jag förstod att det var dags att åka in ungefär 25 minuter innan första krystvärk kom. Vi hade i bästa fall ringt taxin tio minuter tidigare än vi gjorde.

Tio minuter, hade jag varit kvar i taxin när krystvärkarna kom då? Hur hade vi fått in mig från taxin till förlossningen mitt under krystandet? Om vi hunnit in, hade jag då börjat krysta i väntrummet? I CTG:n? I korridoren? Det hade nog blivit rätt dramatiskt i vilket fall som helst.

Jag vill helst behålla det positiva minnet av upplevelsen: att jag var stark, att jag klarade det, att det gick så bra, att Jorunn mådde så bra när hon kom, att det blev en sån historia att berätta. För även om det kanske hade kunnat gå till på ett annat sätt om jag skitit blanka fan i vad förlossningspersonalen sade och följt min egen känsla, vem kan säga att det hade blivit bättre?

Nu blev det som det blev. Jag har fött barn bredvid trappan i vardagsrummet utan vare sig barnmorska eller doula vid min sida, men med min tappre make, min panikslagna moder, ambulansmännen Andreas och Nils och min äldre dotter sovande på övervåningen. Det gick bra. Vi lever och det var förjävlahäftigt! Och en snygg mössa fick vi som minne.




8 kommentarer:

Ewa sa...

Fantastiskt! Det är absolut ingen idé att fundera över vad som kunde ha gått fel. Allt gick ju jättebra, trots att det inte blev som planerat. Vilken upplevelse det måste ha varit!

Emma sa...

Det var nog bra att ni blev kvar hemma för att åka bil med krystvärkar är inte kul och vi hade bara några minuters färd. Värkarna blir ju inte mindre intensiva för att man är uppe och rör sig, eller sitter...

jytte Lisa sa...

Du är verkligen en superwoman. Jeg elsker dig.

milla sa...

Åhå, härlig läsning. Tårar trillar här i Pajala.

carola_lindstrom@hotmail.com sa...

Tack för att du delade med dig av din förlossningsupplevelse. Jag började gråta när jag läste. Mycket för att jag känner igen mig så starkt efter min egen senaste förlossningsupplevelse, för 7 månader sedan. Jag födde nämligen en dotter på badrumsgolvet här hemma i Umeå. Även där gick det alldeles för snabbt för att jag skulle hinna in till sjukhuset. Ambulansen hann precis komma och jag hörde ambulansmännen stå och dividera i hallen nere på hur de skulle få upp båren till badrummet på övervåningen där jag var. Under tiden kom huvudet. Sambon fick ta emot dottern samtidigt som ambulansmannen sprang uppför trappan.

Även jag vrålade sådär som du beskrev. Något som jag inte alls gjorde när jag födde första dottern på sjukhus. Fast jag vrålade så att vår äldre dotter vaknade :-) Hon var med och såg på medan jag födde, för ingen hade tid att ta hand om henne, det var ju bara jag och sambon hemma när jag födde.

Vi fick också en likadan mössa till dottern. Och förstås en häftig upplevelse att minnas :-)

Stort grattis till ditt underverk! Och kom ihåg - du är en superwoman! Att föda hemma utan smärtlindring är ingen dans på rosor, jag vet av egen erfarenhet...

Anne sa...

Oj, hur tog er dotter det? Jag har tänkt mycket på det efteråt, tänk om hon vaknat. Eller tänk om det satt igång på dagen när jag var ensam hemma med henne.

Carola sa...

Hon tog det väldigt positivt faktiskt. Hon har ett speciellt band till lillasyster och hon pratar ofta om förlossningen och det gör hon i positiv ton. Vi har ju pratat mycket med henne kring varför jag skrek och varför det var blod på golvet osv, men hon tycker inte att det är något konstigt med det. Vi är överhuvudtaget väldigt måna om att avdramatisera naturliga saker så hon är väldigt lugn och trygg som person. Hon pratar ofta om att få fler barn till familjen och hon är helt inne på att de också ska födas här hemma, så hon verkar inte ha blivit avskräckt. Fast hon tyckte att jag skrev väldans högt ;-)

Anonym sa...

Det fälldes en tår eller två här i Holmsund också. Vilken upplevelse! Jag är lika imponerad av Ronnie som av dig, tror inte att min karl hade hanterat situationen lika bra. :-)