Vilken lättnad!

I morse skulle jag lämna dottern på dagis för första gången sedan den hemska upplevelsen i måndags. Maken har rapporterat att det går bättre och bättre, men jag var ändå orolig.

Det visade sig dock att jag oroat mig i onödan. När jag tagit av dottern ytterkläderna och öppnade grinden in till avdelningen sade hon bara "hejdå" och sprang rakt in utan att ägna mig en blick. Jag gick därifrån med väldigt lätta steg och ännu lättare hjärta.

Igår var det föräldramöte, och förutom det vanliga "kom i tid, märk barnens kläder" och den kniviga frågan kring om barnen skulle få äta den glass som erbjuds två gånger per termin fick vi inget speciellt matnyttigt att veta. Rektorn informerade lite, men hon sade ingenting jag redan visste.

Men en fråga: Varför, varför talar förskollärare till föräldrar som om de är barn? Är de så arbetsskadade? Det var "Ja, nu ska vi ha ett litet möte här" och "här finns det kaffe, ni kan ta en mugg var här".

En positiv grej är att de ska köpa in mer leksaker som passar de äldre barnen. Tyvärr blir det inget lego som dottern älskar, för de får inte innehålla smådelar. Kanske ska föreslå pussel.

Update om magen och dagis

Idag var jag till vårdcentralen och fick träffa läkare nummer fyra i ordningen angående min krånglande mage. Han var väldigt trevlig och ordentlig och undersökte verkligen allt som går att undersöka. Jag fick lämna leverprover, njurprover, pankreas, g-test (nej, jag tror inte jag är gravid, men han ville kunna utesluta det), blodsocker och fick med mig några rör hem som jag ska ta såna där übertrevliga (not) bajsprover i. Blä. Men det känns bra att någon faktiskt försöker ta reda på vad som är fel i stället för att gissa.

Den enda undersökning som inte gjordes var röntgen, eftersom jag inte har ont idag, och läkaren tyckte i stället att jag ska åka direkt till akuten om jag får en ny smärtattack, så får de göra en buköversikt.

Eftersom jag var upptagen med läkarbesök fick maken lämna dottern på dagis. Igår pratade vi om att det skulle vara bättre att gå medan de är inne, för att det inte ska bli så långdraget som det blev igår när hon sprang efter och kunde se mig ända tills jag svängde uppe vid vägen. Tyvärr var de redan ute när maken och dottern kom dit, så den möjligheten fanns inte, så det blev ett lika hemskt avsked idag. Men de har inte ringt, så vi hoppas så klart att det går bra.

Dottern har i alla fall pratat om dagis i positiva ordalag i morse, hon pratade om några grisar som hon och en annan pojke lekt med. I alla fall tror jag att det var det hon menade, fast hon sade att det var pojken som var en gris. Jag tycker de är lite för unga för att ha kläm på det här med mansgrisar, så jag tror inte att så var fallet. Det känns i alla fulla fall bra att hon är positiv, då kan det väl inte vara jättehemskt, eller hur?

Dagisföljetongen del 2: Hjärtat brister

Idag ville fröknarna på dotterns förskola att jag skulle gå iväg i samband med att de lekte ute på lekplatsen.

(Som en parentes kan nämnas att lekplatsen känns lika tillfällig och opassande som resten av avdelningen, den består av en sandlåda och en klätterställning som är konstruerad på ett sätt som lämpar sig bättre för äldre barn, det finns inga gungor, ingen rutschkana, ingenting annat. Det finns det på den stora lekplatsen på framsidan, men där får inte dotterns grupp leka för där håller de äldre barnen från skolan till).

Hur som helst, jag sade hejdå och bad dottern om en kram. Hon kastade sig i mina armar och började gråta, uppenbarligen högst ovillig att skiljas från mig. Jag försökte uppmuntra henne att leka med hinkarna och spadarna, men det enda hon ville var att följa med mig. En fröken försökte få henne att pröva en trehjuling som distraktion, och en kort sekund trodde jag att det skulle fungera och begav mig mot grinden. Men innan jag hunnit säga hemfärd kom dottern springande efter med tårarna sprutande ur ögonen, skrikande "MAMMA! MAMMA!".

En annan fröken följde efter och försökte även hon få dottern på andra och roligare tankar, men det var lönlöst. Dottern gick motvilligt med tillbaka till sandlådan, men hon stod där och tittade efter mig och grät och ropade, jag hörde hennes hjärtskärande skrik hela vägen upp för backen mot ICA och jag grät innan jag var hemma.

Där och då brast mitt modershjärta som det aldrig gjort förut. Det kändes som om jag hade gjort henne fysiskt illa genom att lämna henne på det där hemska stället där hon absolut inte ville vara. Hon som aldrig har behövt kastas ut i något, vi har alltid vant henne långsamt och försiktigt vid nya saker. Det känns som om jag rycker bort trygghetsmattan under hennes fötter.

När jag kom hem ringde jag omedelbums till placeringsassistenten för att kolla dotterns plats i kön till dagmamma. Hon står på fjärde eller femte plats på Röbäck och på tredje på Böleäng. Det ser inte ut som om hon får någon plats snart, men jag förklarade läget i alla fall och kvinnan var väldigt förstående och gör säkert vad hon kan, men hon kan ju inte trolla fram platser.

Det är nästan så att jag ångrar att vi sade upp platsen på Ersboda, som det känns nu hade jag kunnat cykla en mil enkel väg för att få ha dottern hos Karin. Men jag förstår ju innerst inne att det är lönlöst, nu är det så här och det är bara att göra det bästa ut av det. Problemet är att jag inte hittar något positivt att ta fasta på.

Min stackars mage

Tisdag 25/8: Får jätteont i magen under eftermiddagen. Det vägrar gå över. Smärtan sitter i mellangärdet och skär till i attacker. Jag har inte haft så ont sedan jag födde barn. På natten vaknar jag av att det gör ont och kan inte somna om på en timme trots att jag är svintrött.

Onsdag 26/8: Åker till vårdcentralen. Äldre läkare med imponerande mustasch klämmer på min mage men kan inte komma fram till något. Annan äldre läkare utan imponerande mustasch tillkallas. Han klämmer också på min mage men kan inte heller komma fram till något.
Jag skickas till akuten för att träffa kirurg. Får träffa kirurg. Blir stucken i armen av snäll uska. Får dricka bedövningsmedel vilket känns som himmelriket. Kirurgen tror att jag har magkatarr, skriver ut omeprazol. Jag tar tabletterna och blir bättre, ända till...

... fredag 28/8: Får ännu ondare än förra gången på kvällen. Åker till akuten. Blir stucken i armen av manlig sjuksyrra som tycker jag är modig som låter mig stickas trots min starka, oresonliga rädsla för nålen. Tror nästan han ska ta fram en låda och ge mig ett bokmärke. Får dricka bedövningsmedel igen. Får träffa ung AT-läkare som är jättetrevlig. Han vill utifrån min journal och mina symtom skicka mig till röntgen för att kontrollera att det inte är tarmvred. Det vill inte röntgen så jag får voltaren och får åka hem igen.

Måndag 31/8: Har ont igen men inte lika farligt som fredagen, vilket är tur eftersom vi är mitt i flytten. Kan inte ta voltaren eftersom tabletterna är nedpackade. Det går över av sig själv.

Onsdag 2/9: Har ont på kvällen, tar voltaren, det blir hanterbart.

Fredag 4/9: Får alldeles vansinnigt ont igen på kvällen. Ingen voltaren eftersom jag inte hunnit hämta ut någon. Kan inte gå rak, kan inte göra något utan att det gör ont. Det gör lite mindre ont om jag ligger helt still i en viss ställning. Måste ringa maken och be honom komma hem och ta hand om dottern i stället för att gå på konsert.

Lördag 5/9: Fortfarande ont, men mindre än igår. Har hämtat ut diklofenac som ska tas vid behov, men har inte tagit någon utan spar dem till det gör helvetiskt ont igen.

Fundering: Nu har jag ätit omeprazol i tio dagar. Fortfarande får jag jätteont ungefär varannan - var tredje dag. Så ont att jag är handikappad de ungefär fyra-fem timmar det pågår. Jag försöker ta hand om mig så gott jag kan, men det blir inte bättre. Det kan väl inte vara meningen att det ska vara så här?

På måndag tänker jag ringa till vårdcentralen och kräva att få bli undersökt igen så vi kan utesluta att det är något annat, typ gallan eller tarmcancer eller något annat otrevligt. Någon sjukvårdskunnig (ja, jag syftar på dig, Marilene) som har någon åsikt?

Barnomsorg

I tisdags hämtade vi vår dotter från hennes fantastiska dagmamma för sista gången. Hur mycket vi än skulle vilja kan vi inte bo på Röbäck och ha barnomsorgen på Ersboda elva kilometer bort.

Det var väldigt känslosamt. Dottern fick ett silverhalsband med en liten nalle på och dagmamman fick en blombukett och ett egenihopknåpat kort. Vi blev tårögda allihop och vi gav löfte om att hälsa på i framtiden.

I onsdags började dottern inskolning på sitt nya dagis. Det som lät så (hyfsat) bra när vi pratade med placeringsassistenten är inte alls speciellt bra. Avdelningen har visserligen bara tolv barn, men så gott som alla är under två år och det känns som om den stackars personalen bara jobbar på löpande band med att mata, söva, trösta, tvätta.

Jag räknade till fem barn som hela tiden gick runt med tutten i munnen. Inte ens när dagmammorna på Ersboda har varit i gemensamma lokalen och det har varit trettio ungar där har något barn gått runt med napp konstant. Annat är det här. Det var hela tiden minst ett barn som grät och personalen har inte tid att trösta alla.

Lokalen är provisorisk, det är ett stort rum och ett hastigt hopsnickrat utrymme för tvätt och blöjbyte. Leksakerna är få och i huvudsak anpassade för väldigt små barn. Dottern är näst äldst, det finns en flicka som är ungefär lika gammal, sen är hoppet till nästa barn tio månader. Ett knappt års skillnad gör stor skillnad i den åldern. Dottern har alltså ingen i sitt eget utvecklingsstadie att leka med, hon tittar bara oförstående på de gråtande småbarnen och verkar undra vad de skriker för. Under de här inskolningsdagarna har hon endast lekt med mig och maken, fast vi försökt sätta oss i ett hörn och inte blanda oss i för mycket.

Det känns riktigt dåligt.

Hack och hej

Första dagen vi bodde på Ersboda var det en hackspett i tallen på våran gård. Jag tyckte det var lite kul och kände att nu hade vi verkligen flyttat ut på vischan när man hör hackspetten på morgonen.
Då var det kul med den nya bostaden, vi hoppades att vi skulle trivas och jag planerade trädgårdsutformning inför kommande sommar.

Det blev inte som vi tänkt oss. Ersboda var inget bra ställe att bo på och trädgården såg ut som en äng fram tills två veckor innan vi skulle flytta. Så vi bestämde oss för att flytta. Allt det där vet ni redan.

Sista morgonen innan vi for med flyttlasset stannade jag till ute på uppfarten i min framfart mellan förråd och ytterdörr. Hack - hack - hack, lät det. Hackspetten var tillbaka för att säga adjö.

Kära mor och far, ni är avslöjade!

Man får inte alls dålig syn av att läsa i mörker. I alla fall inte om man ska tro Jan Ygge, professor i barnögonsjukdomar.

Hittade just allt om barns sida där den och dylika myter avslöjas. Det är inte heller sant att man blir förkyld av att gå utan mössa när det är kallt, eller att coca cola är bra när man har magsjuka, bland annat. Skönt att få det utrett.

U23D

I kväll var jag på bio och såg U23D, för er som inte vet är det en konsertfilm med U2 som visas i 3D. Jag har inte varit på 3D-film sedan mitten av 80-talet när man fick pappersglasögon där ett glas var rött och det andra grönt, så jag måste erkänna att jag var lite tveksam till om det nu skulle vara så mycket att hänga i julgranen. Min kära mor hade redan varit och sett filmen i våras och var helt lyrisk, så jag köpte en biljett och gick i alla fall, nu när chansen uppenbarade sig.

För det första, glasögonen har genomgått en viss evolution. De är numera i ray-banmodell och har snarare gultonade glas, så man ser inte så vansinnigt mycket ufo ut i dem (förutom jag då, som i brist på linser var tvungen att ha dem utanpå mina egna glasögon).

Jag var såld på 3D-bio redan efter första trailern, jag fick till och med lust att gå och se den där barnfilmen om hamstrar från Disney, bara för att det var så häftigt. Alla filmer borde bannemig visas i 3D. Särskilt konsertfilmer, det kändes ju precis som att vara där! Att det skulle göra så stor skillnad hade jag inte trott, men det gör det. Det var som att ha Bono tre decimeter från ansiktet, och det ska jag säga, det är inte helt fel.

Till julen blir det i alla fall A christmas carol i 3D, det har jag bestämt.

Mat och skratt i ett

Innan jag ger mig på att beskriva kvällens bioupplevelse U23D vill jag tipsa om en bra blogg. Via Heja Abbe hittade jag till "Om jag var din hemmafru" som är en fantastisk blandning av läskande recept och roliga texter.

Jag har tvångshögläst flera inlägg för maken, och till och med han var tvungen att fnissa fast han egentligen bara vill spela TV-spel nu när dottern somnat tidigt.

Gå hit och läs du också, du kommer inte att bli besviken.

Gräsmattsupdate nr 137498237590461590

Om två veckor ska vi flytta. Så nu tycker Bostaden i Umeå AB att de kan masa sig hit och fixa våran gräsmatta, som de pratat om att de ska göra i ett och ett halvt år.

Jag tror knappt att det är sant, men så här ser det ut när jag tittar ut genom fönstret: