måndag 7 september 2009

Dagisföljetongen del 2: Hjärtat brister

Idag ville fröknarna på dotterns förskola att jag skulle gå iväg i samband med att de lekte ute på lekplatsen.

(Som en parentes kan nämnas att lekplatsen känns lika tillfällig och opassande som resten av avdelningen, den består av en sandlåda och en klätterställning som är konstruerad på ett sätt som lämpar sig bättre för äldre barn, det finns inga gungor, ingen rutschkana, ingenting annat. Det finns det på den stora lekplatsen på framsidan, men där får inte dotterns grupp leka för där håller de äldre barnen från skolan till).

Hur som helst, jag sade hejdå och bad dottern om en kram. Hon kastade sig i mina armar och började gråta, uppenbarligen högst ovillig att skiljas från mig. Jag försökte uppmuntra henne att leka med hinkarna och spadarna, men det enda hon ville var att följa med mig. En fröken försökte få henne att pröva en trehjuling som distraktion, och en kort sekund trodde jag att det skulle fungera och begav mig mot grinden. Men innan jag hunnit säga hemfärd kom dottern springande efter med tårarna sprutande ur ögonen, skrikande "MAMMA! MAMMA!".

En annan fröken följde efter och försökte även hon få dottern på andra och roligare tankar, men det var lönlöst. Dottern gick motvilligt med tillbaka till sandlådan, men hon stod där och tittade efter mig och grät och ropade, jag hörde hennes hjärtskärande skrik hela vägen upp för backen mot ICA och jag grät innan jag var hemma.

Där och då brast mitt modershjärta som det aldrig gjort förut. Det kändes som om jag hade gjort henne fysiskt illa genom att lämna henne på det där hemska stället där hon absolut inte ville vara. Hon som aldrig har behövt kastas ut i något, vi har alltid vant henne långsamt och försiktigt vid nya saker. Det känns som om jag rycker bort trygghetsmattan under hennes fötter.

När jag kom hem ringde jag omedelbums till placeringsassistenten för att kolla dotterns plats i kön till dagmamma. Hon står på fjärde eller femte plats på Röbäck och på tredje på Böleäng. Det ser inte ut som om hon får någon plats snart, men jag förklarade läget i alla fall och kvinnan var väldigt förstående och gör säkert vad hon kan, men hon kan ju inte trolla fram platser.

Det är nästan så att jag ångrar att vi sade upp platsen på Ersboda, som det känns nu hade jag kunnat cykla en mil enkel väg för att få ha dottern hos Karin. Men jag förstår ju innerst inne att det är lönlöst, nu är det så här och det är bara att göra det bästa ut av det. Problemet är att jag inte hittar något positivt att ta fasta på.

5 kommentarer:

milla sa...

Vi hade också några sådana dagar nu efter sommarlovet, och en period efter inskolningen. Jag ringde till förskolan efter en stund och frågade om hon blivit glad igen. Ett tips kanske!
Varför är allt så provisoriskt där? Är den under uppbyggnad eller vad?

Anne sa...

Det är en tillfällig avdelning som kommit till på grund av den allmänna platsbristen i området. Den är inhyst i en låg- och mellanstadieskola, därav utformningen. Barnen slussas ut därifrån allt eftersom de får plats i de ordinarie verksamheterna.

Marilene sa...

Stackare!! Det är inte roligt att lämna det käraste man har om man inte vet att de har det bra där. Hoppas verkligen att det ordnar sig. Snart. Hur har det gått med magen??

Anne sa...

Milla: Tack för tipset. Kanske ska göra det nästa gång. Skönt att höra att andra varit med om samma sak.

Marilene: Jag har fått en tid hos läkare på vårdcentralen i morgon bitti, så nu hoppas jag att de tar reda på varför det är så här. Har inte haft särskilt ont igår och idag, men å andra sidan kan det ju vara skönt att säkert kunna utesluta andra orsaker.

ak sa...

Gud vad jobbigt, minns hur sånt där känns! Tycker också du kan ringa efter en stund om du känner för det, riktig toppklasspersonal brukar faktiskt uppmana till det. Så slipper man må pest resten av dan liksom...