tisdag 28 juli 2009

Min största skräck

Det jag är allra mest rädd för (och har varit ända sedan jag var barn) är att det ska börja brinna. Många är mardrömmarna om att vara instängd i ett brinnande hus, att inte kunna komma ut. Sedan jag fick barn har rädslan mångdubblats, för nu är det inte bara mig själv jag måste få ut, utan även mitt barn.

När jag läser om bränder kan jag ibland inte styra mina tankar utan blir så rädd att det ska hända mig själv att jag nästan börjar gråta. I mitt huvud ser jag hur jag förtvivlat letar efter min älskade dotter som har gömt sig i en garderob, eller ännu värre, att jag hör henne skrika men inte kan ta mig till henne eller inte kan hitta henne. Och mitt hjärta brister nästan bara vid tanken. Jag blir så livrädd.

Nu förstår jag min egen mor som alltid kollar var nödutgången finns när hon kommer till en ny byggnad.

Karin Ahlborg skriver i Aftonbladet idag om instinkten att ta sig själv (och sina barn) ut, bort från branden. Att det kunde ha gått för henne som för mamman och barnen i Rinkeby. Jag har liknande erfarenheter och tankar. Fokus för alla brandövningar i skolan har varit "ta er ut", fokus har legat på nödutgångar, att samlas på skolgården och räknas in av sin lärare. Inte att sitta kvar i klassrummet och vänta.

Brandövningarna i skolan var så långt från verkligheten man kan komma. Vi fick inte använda brandstegarna, utan skulle gå ut den vanliga vägen, nerför trappor och genom korridorer. Hade det verkligen brunnit hade vi blivit rökförgiftade allihop.

Att man ska stanna kvar i sin lägenhet och använda den som brandcell är något jag först stött på i vuxen ålder. Jag förstår varför, ett trapphus är ju verkligen en dödsfälla med rök som stiger uppåt och allt, men instinkten. Instinkten säger UT HÄRIFRÅN. Inte sitt still och vänta. När instinkten ger en fel signaler är det väl än viktigare att under övningar och information verkligen pränta in det här med att stanna kvar, om det nu i det aktuella fallet är rätt att göra?

Jag tycker faktiskt att det borde förekomma fler ordentliga brandövningar i samhället. Det borde finnas en handlingsplan (gjord av någon kunnig i brandförsvar) för vad man ska göra i händelse av brand uppsatt i alla lägenheter som visar vad man ska göra och i vilken ordning. En sån har vi på jobbet, och jag finner ändå en viss trygghet i att veta att om jag gör som det står där vet jag att jag gör "rätt", då handlar jag på det sätt som ger mig och de mina största möjliga chans att överleva.

3 kommentarer:

jyttelisa sa...

Huja. Jag blir också helt orolig.Men man kan ju inte göre mer än att ta reda på flyktvägar och lära sig alment omkring hur man förhåller sig om det skulle hända.Jag förstår dig till fullo i dina skräckscenarior omkring vad som skulle kunna hända med Emma i en sån situation.Det är det värst tänkliga som kan hända.Det är altid barnen som kommer först.Barnen som man har fått i kärlek, och som man älskar ubetinget.Man kan dock förebygga att det inte ska hända. Se till att ledningar och elinstallationer är hela och ok.Att man släcker helt för elapparater och inte låter dem stå på stand by.Tv- apparater är en stor fälla.Har hört om såna som bara helt plötsligt börjar brinna.Damm som kommer inn i de elektriska delarna blir hett och kan börja brinna!!Jag är själv noga med att damma av på tv`n ofta.Detta var bara några tips till dig för att du inte ska börja ha mardrömmar.
kram Jytte

Ewa sa...

Jag håller med! Hjärnan säger ut. Det är ju det man alltid har fått lära sig. Kan det vara för att de skolor vi gick i var gamla och inte konstruerade i flera olika brandceller?

I Pajalas gamla skola klättrade vi ut via brandstegar och brandtrappor. En gång hoppade vi till och med en halv våning ut i snön i strumplästen eftersom vi inte fått någon information om att det var brandövning. :)

Men det där med att ta sig ut fick vi faktiskt lära oss på Högskolan i Jönköping senaste förra året när jag tänker efter. Och det är en nybyggd skola.

Det känns mycket skönt att bo på bottenvåningen kan jag tala om.

Anne sa...

Jo, bottenvåningen är bra. Vi bor i tvåvåningshus, så det går bra att hoppa från fönstret om trappan skulle vara blockerad. Jag skulle faktiskt inte vilja bo högre upp.

Men visst är det konstigt att brandövningar ofta är så slarviga? Att man bara går ut, som om man skulle gå ut på rast? Att det inte alls görs någon ansträngning för att få det att likna de förhållanden som råder när det verkligen brinner?
Det verkar ju som om ni fick öva ordentligt en gång i alla fall, när ni hoppade ut i strumplästen...