Dopkommentatorn

Idag var jag och dottern på dop. Det var en väns lille pojke som skulle döpas. Dottern har aldrig varit i en kyrka förut, än mindre på en dylik tillställning. Hon kunde inte för fem öre förstå varför bara damen i vit kåpa fick prata, självklart ville hon kommentera allt hon såg. Till en början försökte jag vara pedagogisk och förklara att när prästen pratar så är det hennes tur att prata, då ska man lyssna på vad hon säger. Vill man själv säga något kan man viska. "Kan du viska?" frågade jag dottern med viskande röst. "JA!" sade dottern högt och ljudligt. Ni förstår varhän det barkar?

Jag kände hur jag varefter den sakrala ritualen fortskred förvandlades till min mamma, eller snarare min farmor eller någon annan i den generationen, där jag satt och väste "Schhhh! Nu ska vi vara tysta!".

Vi fick våra psalmböcker, och dottern började ivrigt bläddra i sin. Jag förklarade att det var en bok med sånger i. Dottern slår upp en sida och börjar ivrigt dra "bä, bä, vita lamm" för hela församlingen.

När det var dags för den lille gossen att få vigvatten i pannan förklarade jag för dottern att nu skulle han få bada lite på huvudet. Det skulle jag inte ha gjort. "NN ska bada huvudet!" utbröt dottern högt och ljudligt flera gånger så till och med de som satt bakom oss fnissade.

Så, Emma och Ville, jag är ledsen att min kära dotter förstörde ljudspåret ifall ni filmade dopet...

Yes!

I morse var det verkligen en fröjd att ställa sig på vågen för den veckoliga vägningen. Nu har jag allt som allt gått ner nästan 4,5 kg sedan jag började om med mitt nyttiga liv i början av januari. Takten är perfekt, i snitt ett halvt kilo i veckan, precis som det ska vara för en varaktig viktminskning. Men jag ser på siffrorna att det varierar stort, en vecka kan jag gå ner nästan ett kilo för att nästa bara gå ner trehundra gram. Nåja, man ska väl se på genomsnittet, eller hur?

Nu är jag i alla fall åter nere under inskrivningsvikten på MVC för snart fyra år sedan. Jag har ett halvt kilo kvar till min lägsta notering sedan dess, just före jul 2008. Jag är dock långt ifrån målvikten, men jag har räknat ut att om jag fortsätter i den här takten kommer målvikten att nås i början av hösten. Det kan jag leva med.

En fördel med fenomenet att tiden går fortare ju äldre man blir är att sju-åtta månader inte längre känns som en ocean av tid. Det går ju på ett kick.

Up and running

Så. Nu är systerbloggen (fyndigt, va... eller nä) igång. Hittills har jag bara åstadkommit ett inlägg, som i och för sig är rätt långt, men ni som läst 00-talskrönikan vet redan det mesta.

Bloggen heter hur som helst "Yster syster - sjuksköterska 2020?". Den finns att läsa här. Och är det nu någon som har ett alldeles kolossalt mycket bättre namn på lager så hojta till, sånt går alltid att ändra...

Namnhjälp

Jag har till slut inför nära och kära vågat lufta min dröm om att en dag bli sjuksköterska. Det är en önskan som vuxit fram det senaste året, ända sedan jag började läsa medicinsk grundkurs. Jag känner att undersköterskeutbildningen bara skrapar på ytan och jag som är så vetgirig vill kunna så mycket mer, göra mer. Dessutom har jag länge tänkt att jag ska söka mig till sjukhuset så småningom, och jag tror att undersköterskorna där kommer att ha rensats ut innan jag avslutar mitt yrkesverksamma liv.

Nu till saken. Jag tänker starta en liten "vid-sidan-om-blogg" där jag kommer att skriva om det här. Min väg till sjuksköterskeyrket kommer inte att bli spikrak eftersom jag redan förverkat fem år av sex möjliga hos CSN. Alltså är det inget jag kan göra i höst, direkt. Jag kommer att kämpa och förbereda mig på olika sätt, och tänker dokumentera mödorna i bloggform. Mest för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och se hur mycket jag åstadkommit under resans gång. Ett litet peppinstrument, om man så säger.

Men innan jag startar bloggen måste jag hitta på ett bra namn till den. Den här bloggen har ju världshistoriens tristaste namn, det är inte direkt värt första pris i kreativitet att döpa sin blogg efter sig själv. Detta misstag ska inte upprepas.

Men självklart kommer jag inte på något. Det får inte vara särskilt långt, av den enkla anledningen att blogger har en begränsning för hur långt namnet får vara. Det ska sammanfatta vad bloggen handlar om. Det ska vara något som är lätt att komma ihåg, och lämpligt att användas som URL. Hittills har jag bara kommit på namn som "Mål: sjuksköterska" och dylika, skittrista titlar. Har ni några tips?

Livspusslets kval

Egentligen gillar jag inte alls ordet livspussel. Tycker det andas för mycket karriärtänk och lattemamma för min smak. Men just nu känner jag mig som fångad i en fälla av något som jag inte kan beskriva på något bättre sätt än som just svårigheter att få ihop detta förbannade pussel.

Jag jobbar som många av er redan vet heltid sedan slutet av november. Jag tycker det fungerar jättebra för min egen del, jag får sluta tidigare, börja senare, och för första gången på lääänge fungerar familjens ekonomi åtminstone hyfsat tack vare en icke oansenlig inkomstökning.

Däremot märker jag att min dotter börjar reagera på att jag är borta mycket. När jag jobbar mina nattpass far jag till jobbet klockan halv tre ena dagen för att inte komma hem igen förrän halv tre nästa dag. På helgerna blir det ännu längre. Självklart måste det kännas för henne att först inte få träffa mig på en hel eftermiddag och kväll och sedan är jag dessutom frånvarande när hon vaknar på morgonen.

Förutom jobbet pluggar jag fortfarande, vilket så klart kräver sin tid. Dottern går några timmar extra hos dagmamman de dagar jag börjar på eftermiddagen för att jag ska få tid att ta mig an skolarbetet.

I dag när jag skulle åka till jobbet stod dottern och grät i hallen och sade "nej! nej! nej!" när jag berättade att jag måste fara. Jag kramade om henne och berättade att jag också saknar henne när jag är borta och att jag också är ledsen över att vi måste vara ifrån varandra, men det hjälpte så klart föga. Jag hoppas att reaktionen är en följd av den ganska ovanliga vecka vi nu snart lämnar bakom oss; mina föräldrar har hälsat på och de dagar jag jobbat kväll eller natt har jag passat på att ta sovmorgon, vilket gjort att jag och dottern haft ännu mindre tid tillsammans än vad vi brukar ha. Dessutom har jag jobbat sex av sju dagar. Men ändå. Det känns när ens barn ber en att inte gå.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska göra. Jag hade ångest hela vägen på bussen till stan och tänkte över alla möjligheter.

- Skippa extratiden hos dagmamman och i stället försöka hinna med plugget när dottern gått och lagt sig på kvällarna? Jag vet inte om jag skulle hinna på den tiden, och dessutom skulle det medföra att mitt sammanlagda mått av fritid där jag inte har något alls att göra skulle vara nere på noll. Idag är det efter att dottern lagt sig som jag kan gå en promenad, titta på TV, läsa, bara vara.

- Sluta plugga? Nej, pluggar jag inte nu kommer det aldrig att bli av. Nu är jag mitt inne i det, jag har motivation och det går jättebra. Jag gör äntligen något som känns så rätt för mig själv och min framtid.

- Gå ner på deltid igen? Jag har skrivit på anställningsavtal på heltid fram till sista maj. Jag vet ännu inte om jag har möjlighet att få det förlängt. Med tanke på hur mycket bättre vår ekonomi är på grund av heltiden känns det svårt. Det handlar inte om att behöva prioritera bort lyx om jag jobbar mindre, det handlar om att prioritera vilka räkningar som måste betalas och vilka som kan vänta. Med tanke på makens något ojämna inkomster som inte heller kommer vid fasta datum är det svårt att planera en ekonomi överhuvudtaget om min lön inte räcker till de fasta utgifterna. Den stressen vill jag gärna skjuta på framtiden om jag kan.

När jag kom till jobbet ringde jag och konfererade med maken. Vi kom överens om att avvakta och se hur det utvecklar sig några veckor. Under tiden ska jag försöka att aktivt umgås med dottern så mycket jag bara kan och hinner. Så om ni inte ser mig här så ofta så förstår ni varför; jag har viktigare saker för mig.

Gottesången

Nu ska jag berätta något som få vet om mig. Det är en liten smula pinsamt, mest för att det är en väldigt fånig grej.

Det är så att om jag är väldigt nöjd, i synnerhet om jag äter något väldigt gott, och dessutom befinner mig i tryggt sällskap av människor jag känner, så kan det hända att jag nynnar lite medan jag äter. Av ren nöjdhet liksom. Det rör sig inte om några avancerade melodier, mest om två-tre toner i en melodi som jag inte ens minns själv. Mm-mm-mmmm, mm-mm-mmmm. Jag kan dessutom för säkerhet skull tillägga att det är medvetet, jag har inte någon sorts födotriggad Tourettes. Jag får bara lust att nynna lite när jag låter mig väl smaka.

Min käre make tycker det här är jättelustigt, vilket jag också skulle ha tyckt om jag var han. Men igår blev det ännu lustigare, för det visade sig att dottern också nynnar. Där satt hon och stoppade plättbitar med glass och jordgubbssylt i munnen och lät precis som jag brukar göra. Mm-mm-mmmm, mm-mm-mmmm. Maken höll på att avlida av återhållet asgarv, och frågade om jag är stolt över min påverkan på vår dotters manerer.

Senare på kvällen när dottern lagt sig började han skratta igen, han kunde liksom inte släppa det roliga i detta. "Du har lärt henne gottesången", tjöt han och skrattade så han nästan grät. Sen fortsatte han in på tankegångar kring om det här skulle kunna innebära att dottern blir mobbad när hon sitter och nynnar i skolmatsalen på gymnasiet och andra risker med denna något - vad ska jag säga? - udda egenskap. Härnäst följde teorier kring om det finns en matnynnargen eller om det bara är miljö rakt av.

Jag hade så klart hellre sett att jag lärt henne något viktigt, något fint, som att stämma blod eller spela saxofon. Men man ska vara nöjd med det lilla.

Någonting måste vi ha gjort rätt...

Jag: Om en stund ska vi gå ut och leka i snön.
Dottern: Jaaa! Bygga snökoja! Gå ut! Jaaa! Men först måste städa leksakerna!

Dottern börjar därefter ivrigt att lägga leksakerna precis där de ska vara. Helt utan min hjälp. Undrens tid är absolut inte förbi.

En stund senare avbryter hon sig för att konstatera att hennes leksakshäst har bajsat jättemycket hästbajs ur sin hästrumpa. Vilken tur, jag började nästan tro att det var något allvarligt fel på henne.

Älsklingsväder

Dagen idag har varit en fantastisk dag, ur väderperspektiv. Strålande sol, runt noll, gnistrande, djup snö. Till och med takdropp. Jag älskar de första dagarna som signalerar att en ny årstid är i antågande; den första snön (som inte omedelbart förvandlas till slask), första dagen med hög, blå himmel och gula löv som gör hösten så fin, de allra första små, gröna bladen och de första gröna grässtråna som dyker upp innan all snö ens är borta som kommer med löfte om ännu en sommar.

Men min favorit av dem alla är ändå första dagen med takdropp och någon plusgrad. Det är den dagen då jag allra helst vill packa en matsäck, spänna på mig skidorna och åka ner på älven, lägga mig på ett renskinn och ligga och slött dra i ett pimpelspö. Pimpelspöet är egentligen bara ett svepskäl för att få ligga och blunda i solen och lyssna på tystnaden, det behöver inte ens vara mask på.

Vårvintern är den bästa årstiden, tycker jag. Jag kommer från den landsände där man talar om åtta årstider i stället för fyra, och just nu är det mer tydligt än annars. Det här är inte vinter och inte vår, det är en kombination av de två men ändå inte lik någon av dem. Vintern är mörkare, kallare, våren är varmare, blötare. Vårvintern har det bästa av de två.

Tyvärr hade jag inte tillfälle att njuta av denna fantastiska dag eftersom jag har fullt sjå med att hinna läsa ut "I en förvandlad stad" av Per Anders Fogelström så jag kan hinna skriva en recension av den till första inlämningsuppgiften som ska in på fredag. Man kan inte få allt här i världen.

Misslyckande i köket och ärligt föräldraskap

Idag var det kylskåpskris. Ingenting hemma. Hittade några rödspättefiléer, lite ägg och gröna ärtor. Tänkte att det kanske kunde vara en bra idé att slänga ihop en fiskgratäng. Det ser så enkelt ut när andra gör det, så jag ignorerade det faktum att just den rätten aldrig har lyckats för mig och körde igång. Dottern agerade som vanligt ivrig hjälpreda och vi satte oss glatt till bords. Dottern var först ut att ta en tugga. Som hon spottade ut, trots att den innehöll gröna ärtor, som hon älskar.

Nåväl. Att dottern inte gillar maten är mer regel än undantag, så det fäste jag inte så stor vikt vid utan högg in på min egen portion. Fy bövelen, vad äckligt det var! Men envis som jag var åt jag upp ändå, för nu hade jag ju stått här och lagat, och jag tänkte minsann inte ställa mig vid spisen igen och så vidare.

Dottern däremot sköt bestämt tallriken ifrån sig och sade "färdig, kan inte äta mat". Och som den ärliga förälder jag är svarade jag "det förstår jag, jag tyckte också det här var jätteäckligt". Man ska inte ljuga för barn.

Det dummaste jag sett på länge

Såg en kvinna som klättrade över avspärrningen märkt med texten "Varning: risk för snöras" för att få ynnesten att promenera på trottoaren där hon riskerade att få X antal kilo snö i huvudet precis när som helst. Vilka nötter det finns.