måndag 19 april 2010

In memoriam

Idag dog min farmor. Min bedstemor (det mysigare danska ordet för farmor/mormor). Hon var den sista av mina mor- och farföräldrar som försvann från oss. Men egentligen försvann hon i själen för flera år sedan när demensen sakta men säkert tog hennes personlighet ifrån henne. Jag träffade henne senast för tre år sedan och då insåg jag att min bedstemor var så gott som borta redan.

Jag känner mig ledsen över att jag förutom den gången för tre år sedan inte träffat henne överhuvudtaget sedan 1998. Det var för länge. Jag var ung och insåg inte att alla de jag älskar är dödliga och ville inte kännas vid att jag skulle ta chansen medan jag hade den. Men det går inte att göra om på nu.

Mina minnen av min bedstemor är många och spretiga och härrör allihop från min barndom. 
 
Bedstemor som... 
...alltid hade på sig kjolar och blusar som hon sytt själv. 
...stod i det lilla beredningsköket i huset på Grønskiftet 23 och kokade världens godaste varma choklad. 
...lät mig leka med hennes pyttesmå miniatyrgrytor och små virkade dockor men bestämt förbjöd mig att leka med de fina dockorna i vitrinskåpet. 
...lärde mig brodera, sy lapptäcken, knyppla, sticka, virka.
...förklarade hur man får kaktusar att blomma och stolt visade fram sin orkidésamling.
...satt mitt emot bedstefar vid köksbordet och läste Berlingske en söndagmorgon.
...tog en inbrottstjuv på bar gärning och sprang efter honom och höll fast honom i foten när han försökte fly genom häcken tills han släppte väskan med stöldgodset.
...lärde mig att om man går ensam på en väg och är jätterädd ska man stampa hårt med fötterna och ropa "här kommer jag och mina tio starka bröder!".
...tog med mig till hörnet där jag ramlade och stukade foten och sade till mig att spotta på den förrädiska plattan jag snubblat på.
...köpte och sparade ett paket bindor i en byrålåda ifall jag skulle vara där när jag fick min första mens. Det var jag inte, men jag är tacksam för omtanken.
...sydde en jättefin, röd manchesterklänning till mig när jag var sju år.
...hatade nyårsafton och fyrverkerier för att det påminde henne om tyskarnas skott under ockupationen. Och hon lät oss aldrig glömma att alla problem är bagateller jämfört med vad som hände under andra världskriget. Vilket i och för sig är sant.
...läste och läste och läste. Gick kvällskurser och lärde sig franska och italienska. Hon lade en stor ära i att vara allmänbildad. Den genen delar jag med henne.
...som hade tusen fascinerande berättelser som hon vägrade berätta. Och dem får jag aldrig höra. Det är det som smärtar mest.

5 kommentarer:

Josefine sa...

Jag beklagar sorgen, Anne. Även om en person är sjuk och man är förberedd på att hon ska dö så finns sorgen ändå, det vet jag. Även en senil gammal farmor lämnar ett tomrum efter sig.

Och en fråga: När flyttar Jytte och Lars till Umeå nu då? ;-)

Anne sa...

Visst är det så, även om jag inte riktigt förstår att det har hänt eftersom jag inte varit närvarande under så lång tid. Jag tror att jag mest sörjer det jag missat med henne. Jag vet ju att även om hon inte dött nu hade jag ändå inte kunnat ta igen något eftersom hon var så sjuk. På det sättet kan man säga att sorgearbetet pågått sedan jag träffade henne senast och insåg att det var för sent.

Jytte och Lars blir nog kvar ett tag till. Det är ju en massa praktiskt och även om Lars är ensam arvinge är det ju ändå - som du så väl känner till - en massa formell byråkrati och sånt att gå igenom. Huset ska säljas och allt ska gås igenom.

Lars säger att han helst vill fortsätta jobba där han är nu, han trivs förträffligt och tjänar bra. Jytte däremot skulle nog helst av allt flyttat igår. Men visst längtar de ju båda två. Jag vet faktiskt inte riktigt när de dyker upp, bara att det blir senast när de går i pension.

bedstefarlars sa...

Hej, tack för dina vackra ord om min mamma, jag lovar att berätta om henne och ur hennes berättelser åt dig snarast. Det finns så mycket att berätta.
Vår situation är nu en helt annan det är i grunden bara jobben och husen som binder oss till Danmark. Hur framtiden blir får vi se lite längre fram när alla papper och byråkratiska övninger är slut om något år eller så.
Kram och tårar Lars

Ewa sa...

Jag beklagar sorgen Anne. Hoppas att du får ha dina föräldrar hos dig snart!

Fröken Bovary sa...

Ja, jag beklagar!