Fånge i min egen kropp

Jag har endast vid ett tillfälle tidigare i mitt liv känt mig så här begränsad av min egen kropp och det var när jag stukade foten kraftigt i tolvårsåldern och gick med kryckor i fyra veckor. Det är verkligen en högst oangenäm känsla att inte kunna använda sin kropp som man önskar.

Att böja sig framåt gör ont, att gå gör ont (för att inte tala om trappor, det tar mig en minut att komma upp för den lilla trappa vi har här hemma), att ligga på sidan gör ont men att ligga på rygg är inte heller någon höjdare för barnet börjar trycka på vena cava. Sitta på huk känns inte bra, gå ner på knä är urjobbigt. Det är kort sagt så mycket som gör så ont att det inte går.

Men jag vill samtidigt så gärna. Jag vill göra saker, jag vill klara saker. Jag vill att det enda som begränsar mig ska vara min egen lathet, för den kan jag ta tag i och köra över med jävlar anamma och pliktkänsla. Kunna men inte vilja är en sak. Att vilja men inte kunna är däremot något jag har svårt att förlika mig med.