Jag sitter och läser Aftonbladet. Kastar ett öga på ledarsidan som självklart handlar om tragedien i mellanöstern. "Säkerhet går inte att bomba fram" är rubriken, och jag kan inte annat än hålla med. Jag tänker på hur mycket jag hatar dem som bestämmer, på båda sidor, att den här våldsspiralen aldrig ska få ett slut. Dem som motarbetar varje fredstrevare.
De är lika goda kålsupare allihop, dem jag tycker synd om är varken Israels regering eller Hamas. Jag väljer inte sida på det sättet, utan den sida jag lider med är de vanliga människorna, vare sig de är judar eller araber.
Det står i artikeln att dödssiffran nu uppgår till 600, varav en fjärdedel civila. Det är stora siffror, men i mitt huvud kan jag inte få siffrorna att bli människor. Det blir för ogripbart. Tills jag ser bilden.
Bilden är placerad mitt i texten och föreställer grus, en bit bråte i förgrunden. Bakgrunden är suddig och mörk. Mitt i bild syns en brun, dammig ärm ur vars manchett sticker en knubbig barnhand. Handen är också dammig, löst knuten som de brukar vara på små barn som sover.
Man ser inte resten av barnet, man ser inte om det är en flicka eller en pojke, men man ser knubbiga fingrar och man vet att han eller hon sover inte, han eller hon är död. Någonstans i Gaza ligger det här barnet och lever inte längre, och kanske finns det en mamma eller pappa i livet som är förtvivlad över det.
Det här är ett (1) av de ca 150 civila offrena. Ett barn. Ett barn är ett barn är ett barn. Oavsett om det är palestinskt, israeliskt eller svenskt. Det sörjs och saknas lika innerligt och det är inte mer eller mindre värt än något annat. Det är därför det känns futtigt att tala om rätt eller fel. Att ett barn dödas är alltid fel. Våld är aldrig rätt, alltid fel.
Artikeln finns att läsa här, dock utan bild, bilden fanns bara med i papperstidningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar