Jag: en dominant ragata?

Blev nyligen av en till maken närstående person anklagad för att vara dominant och förtrycka min man. Behöver jag säga att jag finner denna anklagelse befängd?

Ja, jag är viljestark. Ja, jag hade i början en tendens att vilja bestämma hemskt mycket, ibland för mycket. Men jag var arton år då. Nu knackar jag på dörren till trettio och jag törs med största säkerhet påstå att jag inte är samma person som jag var då. Och ja, jag har raljerat när jag berättat om hur jag lyckades få maken att tro att han valt tapeter i lägenheten på Berghem. Men ta det för vad det är.
Och nej, man behöver inte ha gått igenom ett förhållande där man själv varit kuvad för att vägra låta det hända en själv. Det räcker med ett hyfsat mått av självkänsla.

Jag ska berätta hur det funkar i det Björnströmska äktenskapet:

När jag driver igenom min vilja föregås det av en diskussion. Oftast rör det sig om saker där jag är övertygad om min åsikt i frågan medan maken tycker att det inte spelar någon roll hur vi gör eller där han redan är enig med mig.

Om vi är oense är det ungefär fifty-fifty vem som får sin vilja fram. Om jag gör det är det för att jag har de mest övertygande argumenten. Att få sin vilja fram för att man argumenterar så övertygande för sin linje att den andra ger med sig är väl knappast att köra över någon?

När maken får som han vill är det antingen för att vi diskuterar och han vinner eller för att han bara gör som han själv vill utan att fråga mig om min åsikt. Så gör jag aldrig. De enda tillfällen vi bråkar nu för tiden är när detta händer.

Frågan är vem som kör över vem?

Dessutom är det ytterst nedlåtande att säga att min man skulle vara ett viljelöst mähä som låter sin fru styra honom totalt. Han är en vuxen man som är nästan lika nära trettio som jag och han kan definitivt sätta ner foten om han önskar. Att påstå något annat är respektlöst.

Kvinnor tar oftast besluten i vardagen. Vad som ska ätas till middag, vad barnen ska ha på sig på skolfotograferingen, vad som ska köpas i present när svärmor fyller jämt. Är detta dominant eller är det att ta ansvar? Dessa beslut måste tas men oftast är män högst likgiltiga inför dem. De anser dem inte vara viktiga. "Bestäm du", säger de och lämnar kvinnan att välja.

Sen när de separerat ylar de om att "hon skulle jämt bestämma allt, jag hade aldrig något att säga till om". Men lägg av, för faan! har jag lust att skrika. Jag har träffat ytterst få riktigt kuvade män. Visst, de existerar, men vanligare är obrydda och oengagerade män som låter sina fruar och flickvänner organisera det där som kallas vardagen. Sen, när det kommer till stora beslut som köp av bil eller bostad, då har de plötsligt en åsikt. Hur många kvinnors åsikt väger tyngst vid familjens val av ny bil? Jag bara undrar.

Värst av alla är de där som tror sig veta exakt hur beslutsordningen ser ut hemma hos någon annan. Man vet aldrig, aldrig hur det egentligen fungerar mellan två människor, om man inte är en av de två själv, och därför ska man akta sig för att uttala sig tvärsäkert om det man faktiskt inte har en aning om. Det finns saker som inte berättas. Det finns saker som bara två personer känner till. Och så ska det vara.

Personen som yttrade de här dumheterna om mig (och i förlängningen maken) kommer mest troligt aldrig att läsa det här och följdaktligen talar jag för döva öron. Men jag kunde inte låta bli. Man blir för arg för det ibland.