Ett ärofyllt uppdrag

Jag har blivit ombedd att ta ett mycket ärofyllt, ansvarstyngt och viktigt uppdrag. Kanske det största jag hittills blivit ombedd att göra bortsett från att ta hand om mina gudbarn om deras föräldrar skulle dö.

Jag ska bistå en kvinna vid hennes förlossning.

Kvinnan i fråga är som tur är ingen komplett främling utan min bästa vän sedan sexton år. Och barnet som förhoppningsvis ska födas fram friskt och fint kommer att bli min tredje guddotter. Men det känns ändå väldigt stort och väldigt nervöst.

För det första kom det mycket oväntat. Jag vet att vi står varandra nära, och Josefine var faktiskt med på min förlossning, men det var ändå lite eljest. Hon närde redan då en önskan om att bli en "riktig" doula och hade läst på massor samt fött två egna barn. Hon var ändå lite mer än "bara" en väninna.
Medan jag, trots att jag till stor del delar hennes syn på förlossningen och är villig att plugga innan, är trots allt just "bara" jag. En kvinna med en ynka förlossning i bagaget och Gudrun Abaschals Att föda i tummad pocketutgåva i bokhyllan.
Jag hade alldeles ärligt talat aldrig en tanke på att hon skulle be mig vara med. Jag är förvånad, förtjust och en liten smula förlägen.

För det andra känns det spännande. Det ska bli jätteroligt att se en kvinna föda på riktigt, på nära håll. Att vara den första som ser lilla Signe när hon kommer ut. Jag hoppas att jag får ta med mig min kompis Canon EOS och föreviga upplevelsen med några vackra (kanske svartvita?) bilder när jag hinner mellan massagen och saftpåfyllningen.

Jag är ingen professionell doula. Jag har inte fött en massa barn. Jag vet inte var vetekuddarna finns på NUS förlossningsavdelning. Men jag känner Josefine, jag vet (ungefär) vad hon vill och känner (absolut) till hur hon inte vill att det ska bli. Om hon tror att jag kan tillföra något när det väl gäller så är det säkert så.

Doulan, det nyfödda barnet och den utpumpade mamman. Snart är rollerna bytta.