Ljuva sömn

I morse fick jag sova så länge jag ville. Jag vaknade halv elva. Jag kommer inte riktigt ihåg senast jag inte blivit väckt och tvingats stiga upp på morgonen, tror det var lite över en månad sedan. Och innan den gången hade det gått ungefär lika lång tid.

Igår när jag vaknade kände jag mig faktiskt panikslagen över det faktum att jag inte fick sova mer. Det enda som gav mig vilja att lyfta huvudet från kudden var det faktum att maken lovade att jag skulle få sova idag, ett löfte som nu alltså har infriats.

Nu ska det bli ändring, för jag har kommit till insikten att om vi fortsätter så här är frågan om det blir jag eller maken som kollapsar först. Han jobbar som en galning för att få sitt företag att gå runt så pass att han kan plocka ut lön överhuvudtaget, och jag både jobbar och pluggar och funderar nu på att gå upp i tid till hösten. Mitt i detta ska vår dotter också få sin tid och energi.

Jag har föreslagit för maken att vi ska planera in en sovmorgon för oss var i veckan. Den ska stå i almanackan och den får inte rubbas om det inte är nödsituation.