Mitt barndomshem är sålt och jag har ingen släkt där uppe, men det är ändå hemma. Jag ska uppleva sommaren där för första gången på nio år. Jag ska se midnattssolen. Ingen natt är så vacker som den där solen lyser.
Jag undrar hur jag kommer att reagera när jag kommer dit, jag tror att jag kommer att gråta. Det är alldeles för länge sedan jag var där och jag saknar den platsen så förskräckligt att det ibland gör nästan fysiskt ont. Det är den största sorgen i mitt liv; att jag mist anknytningen till min barndoms by.
Nu är jag förväntansfull som ett barn en vecka innan sin födelsedag. Jag längtar efter att sitta där i bilen och efter timmar av skog och små hus efter vägkanten se kyrktornet sticka upp mellan träden. Och så öppnar sig landskapet, Kalix älv och Tärendö älv blandar sina vattenmassor mitt framför mina ögon och allt är så smärtsamt bekant.
I min tanke är jag redan där.
Ursäkta bildkvalitén (avfotad gammeldags pappersbild) men är det inte vackert så säg?
3 kommentarer:
Men Anne, hur kommer det sig att det är så längesen du varit där? Det är ju faktiskt inte såå långt från Umeå till Tärendö. Och maken din kommer ju uppifrån han me! *undrar*
Tja, det är ca femtio mil, så det är ju en bit...
Det har bara inte blivit, mina föräldrar har ju flyttat därifrån för nio år sedan, och jag har inga andra släktingar eller kompisar kvar. Den enda jag brukade umgås med som är kvar är Tesso som bor i Pajala.
Vi har varit i Kiruna flera gånger, Ronnie är ju därifrån, men då har vi åkt dit med bil och sedan vi sålde bilen har vi tagit oss dit med tåg. Och då blir det inte att man åker förbi Tärendö, för det ligger inte direkt på vägen.
Vi har tänkt flera gånger att vi skulle ta oss upp till Pajala till marknaden, men det har inte blivit av som sagt. Nu far vi upp med mina föräldrar, hyr bil i Luleå och kör därifrån, och så bor vi på Forest Hotel i Tärendö. Och så ska vi på Pajala marknad. Äntligen.
Ja det är som man gråter, 22 år gör en till en Tärendöbo i förskingringen för all framtid, även om man är född på Nørrebro.
Ser frem emot sommaren även jag men rädd att återlängtan blir för stor.
Skicka en kommentar